Slaveriets historia del II: Vikingabegravningen vid Volga

Bakgrund

Den arabiske resenären och författaren Ahmad ibn Fadlān ibn al-Abbās ibn Rašīd ibn Hammād, vanligen kallad Ahmad ibn Fadlan levde omkring 879-960. Han var född i Bagdad och gjorde många resor. 921 vt var han med på en resa som sändebud till Volgabulgarerna. Resan gjordes på kalifens order. För svenskar har den del av resan som handlar om en begravning av en vikingahövding varit av främsta intresset.

Värt att notera är att en ofri kvinna följer med den döde hövdingen som gravgåva. Den döde får med sig andra gåvor som mat och dryck men även djur. Att en ofri människa följer med på resan till dödsriket, vi får förmoda att det är Valhall är ingenting unikt för vikingar. Så länge det funnits olika former av slaveri har denna sedvänja praktiserats. Av texten att döma så är slavinnan som väl egentligen borde kallas trälinna frivillig. Frågan om någon vill följa den döde in i en annan existens ges till såväl ofria män, trälar som kvinnor trälinnor. I Eddan frågar Brynhild när hon ska dö vilka av hennes trälar som vill följa med. Hon till och med erbjuder dem gåvor. Då såväl djur som en människa följer den döde på resan till en annan existens betyder det att man anser såväl ofria som djur har en slags ”själ” och att den lever vidare efter döden. Det är inte bara fria människor som lever vidare efter döden. Slavinnans etniska härkomst är dessvärre okänd. Men sällan har man ofria av sin egen etniska grupp. Detta kan tolkas att vikingarna anses att även folk med rötterna utanför Skandinavien kan följa med till livet efter detta. Valkyrian Brynhild är ju i sagorna av hunniskt påbrå.

Skeppsbegravning i betydelsen att den döde begrav i sitt skepp är inte unikt för Ibn Fadlans berättelse. Det förekommer i såväl Snorre Sturlasson Nordiska kungasagor som Gisle Sursson saga och i Laxdalningarnas saga.

Amhad Ibn Fadlan var påverkad av sin tro, kultur och livserfarenhet. Mycket han såg var för honom mycket främmande. Vidare så fick han kommunicerar med tolk. Under de tio dagar ceremoni förberedes kan han mycket väl ha missat en del ritualer och en del som hände såg han inte, som exempelvis när slavinnan har umgänge med män. Ordet dödsängel och paradis lär nog inte ha använts av hedningarna själva. Vidare ska det sägas att berättelsen levt vidare i tre avskrifter som skrivits några generationer senare. Kan de som skrivit redigerat om berättelsen?

Nedan följer Ibn Fadlans berättelse:

”Det sades mig, att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, och det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, och det hände också en gång, att jag fick veta att en av deras stormän gått bort. De lade honom då i en grav och täckte över honom för tio dagar, tills de blivit färdiga, med att skära till och sy hans kläder.

Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt, som man har tillverkat, och brännes där. Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet och delar den i tre delar – en tredjedel för hans familj, en tredjedel för at skära till hans liksvepning och en tredjedel till att brygga det öl, som de skall dricka då hans slavinna dödar sig och blir bränd tillsammans med sin herre. 

De hänger sig åt öldrickningen och super dag och natt. Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen.

När en av deras stormän avlider, frågar man deras slavinnor och slavar: ”Vem av er ska dö med honom?” – ”Jag!” svarar en av dem, och när man sagt detta är det en plikt och ingen återvändo finnes, skulle man försöka, så tillåtes man inte. Det är mestadels slavinnor som åtar sig detta.  

Så snart den man jag talat om hade dött, frågar man slavinnorna: ”Vem skall dö med honom?” En av dem svarade: ”Jag”. Då överlämnar man henne åt två slavinnor, som bevakar henne och följer henne vart hon går, ja de tvättar hennes fötter med sina egna händer. Under tiden tar de hand om den döde och skär till hans kläder och gör i ordning allt han behöver. Och slavinna dricker och sjunger varje dag, glad och uppslupen.

Den döde hövdingen lades i en tillfällig grav som täcktes över i tio dagar, tills man var färdig med att sy nya kläder åt honom. De frågade vem av hans trälkvinnor som var villig att dö tillsammans med honom och en av dem förklarade sig villig att göra det. Denna trälkvinna vaktades sedan dag och natt, hon fick rikligt med rusdrycker och sjöng hela tiden av glädje.

När den dag var kommen då den döde och trälkvinnan skulle brännas hade folket dragit upp hans fartyg på land och ställt det på en plattform av trä. Så gjorde man en säng åt honom på skeppet. Därefter kom en gammal kvinna som de kallade för dödsängeln och bredde ut dynor över den. Hon hade ansvaret för begravningsritualen och det var hon som dödade trälkvinnan. Hon var en gammal häxa, kraftig och mörk.

Nu tog man upp liket ur graven och klädde det i nya kläder. Med sig i graven hade hövdingen fått rusdrycker, frukt och ett stränginstrument. Allt detta tog de upp och bar därefter in den döde i tältet som hade rests på fartyget. Han lades i sängen med alla sina vapen bredvid sig. Därefter lät de två hästar springa sig svettiga, högg ner dem och kastade köttet i båten. Två kor slaktades också och kastades in i skeppet. Till sist offrade de en höna och en tupp.

Under tiden gick trälkvinnan från det ena tältet till det andra och hade samlag med männen. Var och en sade till henne: ”säg till din döde herre att jag gjorde detta av kärlek till honom”.

När det blivit eftermiddag tog de bort trälkvinnan till något som liknade en dörrkarm. Där lyftes hon upp på männens handflator så att hon kunde se över dörrkarmen. Därefter lyfte de ner henne och lyfte upp henne igen sammanlagt tre gånger. Varje gång berättade kvinnan vad hon såg. Första gången såg hon sin far och mor. Andra gången såg hon alla sina släktingar. Tredje gången såg hon sin herre sitta i dödsriket, det var grönt och vackert och tillsammans med honom såg hon män och unga pojkar. Hon såg att hennes herre kallade på henne.

Därefter fördes trälkvinnan bort till fartyget. Hon tog av sina armband och gav dem till den gamla kvinnan. Därefter tog hon av sig två ankelringar och gav dem till den gamla kvinnans döttrar som hade vaktat henne. Männen kom och hade sköldar och stavar med sig. Man förklarade att de skulle slå på sköldarna för att dränka kvinnans skrik för att de andra unga kvinnorna inte skulle avskräckas från att följa trälkvinnans exempel. De räckte nu trälkvinnan flera bägare med rusdryck; hon drack och sjöng och tog farväl av sina vänner. Den gamla kvinnan ville nu att hon skulle skynda sig. Så drogs hon in i tältet och männen började slå på sköldarna för att överrösta hennes skrik. Sex män gick in i tältet och hade samlag med flickan. Därefter lade de henne bredvid hennes döde herre. Två tog tag i hennes händer och två i anklarna. Dödsängeln lade ett rep om hennes hals och medan männen drog åt det stack den gamla kvinnan henne med en kniv mellan revbenen. Därefter kom den döde hövdingens närmaste släktingar med ett brinnande trästycke och tände eld på skeppet. Elden tog sig och allt brann upp, fartyget, trälkvinnan och den döde herren. Sedan byggdes en rund hög på den plats där skeppet hade stått. Mitt på högen ristade de in den döde hövdingens namn och sin kungs namn. Därefter gick de sin väg.”

Tryckta källor:

Andersson Lars M & Amurén Lena Sveriges historia i årtal 2003.

Brate Erik Eddan de nordiska guda- och hjältesångerna 1990.

Grimberg Carl Svenska folkets underbara öden del I Forntiden till medeltiden 1951.

Harrison Dick Slaveri, en världshistoria om ofrihet forntiden till renässansen 2006.

Internet

Bengans historiesidor, historien sed från Västergötland: http://wadbring.com/historia/

Liw de Bernardi Simone Vikingatidens begravningsritualer – avrättad för att följa en annan i graven: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1443800/FULLTEXT01.pdf

Olsson Stefan Ibn Fadlan och rûs hövdingabegravning. – En religionshistorisk analys med makt perspektiv:. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:119960/FULLTEXT01.pdf

2 kommentarer på “Slaveriets historia del II: Vikingabegravningen vid Volga

  1. […] Slaveriets historia del II: Vikingabegravningen vid Volga […]

Lämna ett svar till Ideell Kulturkamp Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s