Dikt: Blommande rönn

Blommande rönn

I den blå Johanneskvällen
vilar luften ljum och len.
Stora, tunga, vitgrå blommor
bryter jag från rönnens gren.

I den blå Johanneskvällen
vilar luften len och ljum.
Kvistarna jag bröt jag fäster
över bädden i ditt rum.

Stark och het är deras ånga;
den som slumrar in vid den
drömmer – sägs det här i orten –
hela natten om sin vän.

Då du efter midnattsvakan
somnar stilla på ditt lakan,
skall om mig du drömma, när du
andas mina blommors doft.
Dansen kring den gröna stången,
spelet, bergets ekon, sången
med i dina öron bär du
till ditt svala, dunkla loft;
många varma ord du hörde,
ömma ekon vinden förde,
när du hemåt gick med skaran
genom klöverfält och säd –
men jag ler helt lugnt åt faran,
ty du glömmer
allt och drömmer
blott om mig som ej var med.

(Erik Axel Karlfeldt)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s