Hämnd är gudomligt, förlåtelse är mänskligt!

Oden har en son med Grid. Denne sons namn är Vidar och hans huvudsakliga uppgift är att hämnas på fadern då denne stupat vid ragnarök.

Oden har en son med Rind. Denne sons namn är Vale och hans huvudsakliga uppgift är att hämnas sin halvbroder Balder.

Asatron har med andra ord två gudar som med rätta kan kallas hämndens gudar. I princip alla gudar och gudinnor hämnas på Loke. Alla syns deltar de i jakten på honom och det verkar som alla deltar när Loke ska straffas.

Asynjan Var straffar menedare. Det är en slags hämnd.

Hämnd finns inom asatron. Det är ingenting att hymla med. Men det finns också förlikning. Asar och vaner slöt fred och förlikades.

I eddans hjältesånger är hämnd det centrala motivet. Helge Hundingsbane och Sigurd Fafnersbane hämnas sina släktingar och de blir själva mördade av folk som är hämndlystna.

Värsta hämnaren är Völund, men han hämnas så kraftigt att han inte väcker någon sympati.

Trots kristendomens reträtt från Sverige av idag så finns det fortfarande kristna tankar kvar i relationerna mellan människor. Förlåtelse ses väl fortfarande som någon slags norm. Men är förlåtelse verkligen ett självändamål? Varför ska man förlåta barnamördare, våldtäktsmän eller andra som gör obotlig skada?

Har man utsatts för en oförrätt som är grov så är det rimligtvis bättre att hämnas att förlåta. Sedan får man förstås, om inte annat än för sin egen skull inte låta hämnden gå för långt.

Det kan verka som om den forntida religionen var grym. Men som vi redan skrivit fanns det förlikning. Man kunde göra upp på tingen och i andra människors närvaro. Det finns ingenting i eddan som påminner om det judar och kristna har förkunnat. Öga för öga och tand för tand.

I princip alla rättssystem innehåller någon form av hämnd. Den som inte hämnas anser sig ha så dåligt värde och självförtroende att personen i fråga inte har något egentligt existensberättigande. Men en sådan dålig självbild bör inte någon ha. Gör det ont så säg att det gör ont står det i Havamal och den regeln bör vi ha som riktmedel. Om du har barn som mobbas i skolan men inte ingriper. Då anser du att dina barn inte är något värda och därmed är du en dålig förälder. En man som inte ingriper när någon våldtar hans kvinna är en värdelös skit.

Anser nu någon att förlåtelse för sin egen skull har ett värde, så gör då så. Men kom ihåg att asatron har rötterna i en annan tid än den postmonoteistiska tid vi lever i. Asatron har också rötterna i en tid då sekulär humanism inte fanns. Att vara hedning är inte bara att byta ut den kristne guden mot hedniska dito utan att byta ut den kristna moralen och värdegrunden mot en hednisk sådan.

De einhärjare som vistas i Valhall levde knappast med ”vänd andra kinden till” som norm och måttstock. Då hade de inte varit hos Oden. Vad ska han med sådana kindvändare till vid ragnarök? Hämnd är något gudarna ägnar sig åt. Det är inte omoraliskt, det är inte fel. Men det finns gränser för hämnd, det är inget självändamål. Hämnas småsaker är bara barnsligt. Kan du inte vid femtio års ålder släppa tanken på hämnd för att någon stal din hink och spade i sandlådan då är det onormalt i psyket. Kan du inte förlåta dina barn för att de åt lördagsgodiset på fredagen då är du löjlig.

Hämnd är gudomligt, förlåtelse är mänskligt. Det måste vara balans mellan de båda.