Dikt: Källdisen

Källdisen

Hell dig, blåögda källdis, som råder
över var lönlig och nyckfull åder,
sipprande djupt i åsens nattsvala grus!
Mulldolda flöden du lockar att välla
fram i din heliga urtidskälla,
hägnad av aspars sus.

Fordom ha gudasånger här klingat.
Guldtyngda jarladöttrar dig bringat
fromma skänker i morgonens rödaste stund.
Ätter här druckit hälsa och lycka.
Kungar kommit att offra och smycka
vittfrejdad harg och lund.

Folkets hjärtan ifrån dig vändes.
Högresta hargen av munkar brändes.
Stenad vart källan, stenad din grånade präst.
Tiden svept allt i sin töckenslöja.
Ej ens ditt namn i nejden fått dröja.
Glömd är din tjänst och din fest.

Vän du drömmer i midsommarnatten.
Ensam i vaka vid läkedomens vatten
lyssnar du blid till böljornas sorlande tåg.
Ingen majande ungdomsskara
nalkas som förr med kransar din klara
aldrig sinande våg.

Men en vällukt med vinden gungar
ut från den ljusnande däldens dungar –
björkarnas doft, som syner och drömmar ger.
Och mot källängens våta tuvor
sjunka två fladdrande blåa duvor
trötta och törstande ner.

Glömda gudinna, när gryningsglöden
blänker i lundens slingrande flöden,
dig vill jag bringa ett offer på fädernas vis.
Tacksam och glad åt din svalkande gåva
vill jag med nya sånger dig lova,
lyckobringande dis.

(Olof Thunman)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s