Slaget vid Lund 1676

Slaget vid Lund 1676

Fjärde december 1676 stod ett av de blodigaste slagen som Sverige utkämpat. Då stred en svensk här med omkring 8000 soldater mot en dansk här förstärkt med manskap från Nederländerna på cirka 13000 man norr om staden Lund. Båda arméerna leddes av kungar. Svenskarnas kung var Karl XI och danskarna leddes av kung Kristian V. Slaget var en del av det krig som utkämpades med Frankrike och Sverige på ena sidan mot tyske kejsaren, Nederländerna, Spanien, Lüneburg, Münster och Danmark på en andra. Konflikten varade mellan1675-1679 och brukar kallas i svenska historieböcker för ”Skånska kriget”.

Kriget hade överlag gått dåligt för svenskarna. En dansk invasion hade gjorts sommaren 1676 och många danskar hälsade danskarna som befriare. Karl XI drog ner mot Skåne med sin här men många problem uppstod. Bland dessa ska nämnas alla de skåningar, snapphanar som stred som gerilla bakom svenskarnas linjer. Andra bekymmer var svält och sjukdomar. Karl XI förstod att om inte svenskarna skulle vara tvungna att helt ge upp Skåne och därmed förlora de provinser hans far Karl X Gustav erövrat så måste man trots alla bekymmer gå till anfall. Danskarnas här hade gått i vinterkvarter i trakten av staden Lund. Det var hit svenskarna sökte sig för att få ett avgörande. För att detta skulle lyckas var dock svenskarna beroende på vädret. För att anfalla danskarna måste Kävlingeån som skilde arméerna åt att frysa till så att svenskarna kunde ta sig över. Vädret blev kallare och den fjärde december gav sig svenskarna över det frusna vattendraget.  Svenskarna hade nog hoppats kunna anfalla sina fiender genom överraskning, men så blev det inte. Danskarna fick klarhet i vad som skedde och de gjorde sig i ordning för strid.

Båda arméerna drog sig mot Lund och det blev en slags kapplöpning om vem som skulle komma först. Vid staden fanns de så kallade Helgonabacken. Dit försökte både svenskar och danskar ta sig. Anledningen var att den som försvarar en höjd har en lättare strategisk position både för att anfall och vid försvar. Svenskarna hann först och gjorde sina led i ordning. Svenske kungen hade under sitt befäl 6000 ryttare och 2000 fotfolk. Danske kungen hade under sig 6000 ryttare, 5000 fotfolk samt 1300 holländare som egentligen var matroser som fått förstärka den danska armén. Deras stridsvärde var dock ganska lågt. Svenskarna hade 12 kanoner medan danskarna hade hela 56 pjäser. Det verkar dock som de flesta kanonerna på danska sidan inte han användas.

Svenske kungens närmaste man var friherre Simon Grundel-Helmfelt med i kungen följe var även Erik Dalbergh och Rutger von Ascheberg. Danske kungens närmaste man var Carl von Arenstorff som dock sårades tidigt i slaget och som sedan avled av sina sår. Yngre brodern Friedrich övertog då befälet. Prins Jørgen, senare i livet prins Georg som var prinsgemål till den regerande drottningen Anna av Storbritannien var med i slaget.

Efter en förtruppsstrid kl. 8.30 sammanstötte svenska högra flygeln med den danska vänstra, som närmast fördes av generalmajor Sandberg; Kristian V och Carl von Arenstorff var närvarande. Den första striden utkämpades var på höjden norr om staden.  Genom hårda sammandrabbningar drevs de danska ryttarskvadronerna åt nordöst ut på Galgebacken; en ny strid här resulterade i, att de måste vika. Arenstorff sårades här och lämnade striden. Den danska högerflygelns reträtt gick ända tillbaka till danskarnas läger. Försök att ordna trupperna gick inte något samlande eller ordnande och flykten fortsattes till och över Lödde å. En del danska ryttare drunknade när de försökte ta sig över ån. och återstoden fortsatte återtåget mot nordväst till Landskrona.

Karl XI och Helmfelt hade med den svenska högerflygeln förföljt sina fiender ända till ån och därmed kommit långt bort från slagfältet. Det märkliga inträffade att båda överbefälen lämnade själva slagfältet. De kvarvarande trupperna fick fortsätta att strida ensamma utan något samordnade.

De båda kungsflyglarnas strid hade varat från klockan 9 till vid pass kl. 11. Den svenska centerns och vänstra flygelns första strid varade från kl. 10.30 till 11.30. Centern fördes främst av generalmajor Martin Schultz, dess andra linje bestod endast av kavalleri. Den danska centern leddes av generalmajor Schack. Stridsplatsen var mellan Sliparebacken och Vallkärra. Sammandrabbningarna skedde med växlande framgång, men slutresultatet några danska avdelningar måste ge sig bort från striden. Svenskarna kunde inte förfölja på grund av egna förluster.

Den svenska vänstra flygeln, främst förd av generalmajor Johan Galle, sammanstötte sydöst om Vallkärra kyrka i ganska besvärlig terräng med den danska högra under generallöjtnant Fredrich von Arenstorff. En höjd skilde stridsplatsen från centern och hindrade insynen. Den danska flygeln hade bestämd framgång, Galle stupade, och i ett par sammanstötningar drevs svenskarna avgjort tillbaka. Både denna slagna flygel och centern drog sig nu västerut. Ett avbrott i striden inträdde, och nu gjorde Schultz och Schönleben, som kommenderat vänsterflygelns andra linje, en ny slagordning, vilken uppställdes i linje söderut från Nöbbelövs kyrka. På danska sidan gjordes också en ny slagordning; Fredrich von Arenstorff var här den egentlige befälhavaren, men Kristian V själv, som vid sin vänsterflygels flykt ridit till centern, befann sig även här. Sedan ordnandet fullbordats, satte sig de båda nya slaglinjerna i marsch med riktning mot Lund omkring klockan 13 började en ny vändning av slaget. Stridsplatsen var mellan staden och Sliparebacken, i huvudsak Möllevångshöjden. Svenskarnas nya vänstra flygel, under Hans Wachtmeister, hade här viss framgång, men den högra flygeln under Johan Benedict von Schönleben tvingades bakåt. Även svenskarna center måste dra sig bakåt och vid 15 tiden var ställningen den, att den svenska armén stod med ryggen mot staden. Inga rapporter kom var den svenske kungen var och en viss förstämning infann sig hos många svenskar. Danskarna hade nog trott att de hade segern i sin hand men nu kom kung Karl tillbaka till slagfältet.

Karl XI hade förföljt danska trupper och hade framgång. Men med förföljandet miste kungen och hans män kontakten med de andra svenskarna. När de senan vände om var det en ganska liten styrka kungen hade med sig. Genom en lucka i danskarnas linjer slog sig kungen tillsamman med en liten styrka bestående av Dahlberg, Ascheberg och en livknekt sig igenom och kom i kontakt med svenska huvudstyrkan. Modet höjdes hos svenskarna och snart kom fler svenskar ridande och danskarna anfölls nu från två håll. En av dem som utmärkte sig under denna senare del av slaget var Nils Bielke, livregementets chef. Danskarna började nu svikta och de drog sig ur striden. Kungens garde gjorde dock arriärgardes strid vid 16 tiden. Dessa danskar stred vid Vallkärra kyrkogård och hade en ganska bra stridsposition. Men svenskarna segrade även här och klockan 17 blåstes eld upphör. Svenskarna hade vunnit slaget.

51 av 56 kanoner erövrade svenskarna, 64 fanor togs likaså. Men förlusterna var stora på båda sidorna. Då det var vinter och kallt så frös en del sårade ihjäl under kvällen. Kanske stupade så många som 3000 man på svenska sidan och uppemot 6000 på den danska. De flesta holländare ska under slaget ha huggits ner av svenskarna. Båda sidor förlorade mer än hälften av sitt manskap i slaget, vilket är mycket ovanligt i krig. Per Hierta, överste för Västgöta ryttare ska rent av förebrått kungen att han lämnat slaget för att förfölja flyende danskar. Svenskarna kom också över danskarnas tross och de svenska förråden kunde fyllas på.

För Karl XI var slaget en personlig triumf. Resten av sitt liv uppmärksammade han datumet för slaget. Kungen red i början av slaget en hingst som fick en kula i huvudet och stupade. Kungen bytte höst och besteg nu Brilliant en häst som senare besjungs under namnet Brandklipparen i många århundraden. Brilliant var för övrig en gåva till Karl från franske kungen Ludvig XIV.

Vid Lund stred svenska ryttarna med den taktik som senare under stora nordiska kriget skulle vidareutvecklas. Man stred med blanka vapen och red på mot fienden i en snöplogslikande formation. Danskarna stred vid Lund med en teknik som kallades karakolering. Den innebar att ett led av ryttare red fram, avfyrade sina pistoler mot fienden, svängde av åt sidan och red in bakom sina egna led för att ladda. Ganska besvärligt och tidsödande syssla att ladda om pistoler från en häst, allt medan nästa led av ryttare anföll.

Vid Lund hade svenskar och danskar, undantaget holländarna uniformer. Men uniformer som kommit i allmänt bruk något årtionde tidigare var inte enhetliga. Alla regementen hade olika färger på sina uniformer, även om blått syns ha dominerat på svenska sidan. För att skilja vän från fiende hade svenska soldater en halmkärve i hatten eller lindad vid armen. Danskarna hade en vit armbindel som sitt kännetecken.

karl-xi-vid-lund

Karl XI vid slaget vid Lund.

karl-xi-med-sitt-folje-rider-igenom-danskarnas-linjer

I mitten ses kung Karls lilla följe rida mellan danskarna linjer mot den svenska hären.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s