Det finns gudar som förknippas med krig och strid. Oden, Tyr och Hermod för att nämna några, men döden i germansk mytologi är en kvinna! Eller kanske rättare kvinnor. Vi har Freja som är både kärlekens gudinna och den som får hälften av de som stupades själar. Valkyriorna är de som väljer ut vilka som ska stupa i strid. Ran låter folk drunkna så att hon kan ta dem till sitt rike vid havets botten så att hon kan bjuda dem på fest. Geifon ska ha hand om unga kvinnor som avlider. Nerthus, fruktbarhetsgudinnan ska blidkats med människooffer. Nornorna Urd, Verdandi och Skuld är förvisso ödesgudinnor men de ser ju även till att livstråden både spinns och klipps av. Och sist men inte minst så är Hel dödens gudinna.

Kvinnor föder människor till livet på jorden. så det är logiskt att de som tar människor från det jordiska är kvinnor. Våra hedniska förfäder trodde inte på något helvete liknande det som kristna och muslimer tror på. Visst, att hamna i Hel var väl inget man längtade efter men man insåg att livet har sitt slut och döden har sin början. Dödsgudinnan är i symbios med modergudinnan. Det finns i eddan belägg för att hedningarna trodde på återfödelse. Även om det må vara osagt om alla gjorde det. Det sägs ju att de som hamnade i Hel och avled där hamnade i Nifelhel. Men är det inte så att de som dör i Hels rike är de som återföds och kommer tillbaka till Midgård? Vår kusinreligion hinduismen som är äldre än öknens trossystem säger ju än idag att återfödelse är vanligt.

Meningen med livet är att leva. Meningen med döden är att återskapa liv!

Luis Royo har lyckats få fram i sitt verk Hela vad författaren vill ha sagt, dödsgudinnan med ett litet barn som får symbolisera den människosjälen som nu ska återfödas.

Ha ett värdigt alvablot 2014.

Henrik Andersson