Vi vill påminna om att den som är intresserad av att ta del av Ideella Kulturföreningens verksamhet kan få informationsbrev. Breven sänds främst ut via e-post, men ibland även med vanlig post.

Om intresse finns hör av er till: ideellkulturkamp@hotmail.se

14 oktober 1066 utkämpades slaget vid Hastings, ett av medeltidens mest kända slag. Striden stod mellan den normandiske hertigen Vilhelm och hans trupper från Nordfrankrike och kung Harald Godwinson och hans engelska här. Någon viking från Skandinavien eller Island var nog inte med, men det nordiska inslaget fanns på båda sidor. Normanderna använde fartyg som påminde om deras förfäders drakskepp, engelsmännens elittrupper var huskarlar, housecarls som stred med nordiska skäggyxor och rundsköldar. Vilhelms trupper var en blandning av bågskyttar, fotfolk, såväl tungt som lätt rustade samt tungt kavalleri. Haralds trupper var förutom huskarlar lätt beväpnad allmoge , några få ryttare verkar funnits på engelsk sida. Båda sidor kan ha upp till 8000 man i sina led. Vilhelm hade fått påvens välsignelse att erövra England.

Två veckor innan slaget hade Harald besegrat den norske kungen Harald Hårdrådes och sin bror Tostigs trupper vid Stamford Bridge och sedan skyndat söderut, en resa på nästan 40 mil.

Kungen av England, Edvard bekännaren hade dött januari 1066 och såväl den normandiske hertigen som norske kungen ansåg sig ha rätt till tronen. Harald menade att Edvard gett honom rätten till kronan.

Haralds trupper var de första som anlände till Hastings och ställde upp sig vid två kullar och med en stor skog bakom sig. Där inväntade de normanderna. Slaget började måndagen den 14 oktober 1066 med att normandernas bågskyttar försökte tunna ut de engelska lede, därefter anföll fotfolket men de slogs tillbaka, då gavs order till ryttarna att anstorma, men de hade svårt att ta sig upp på slutningarna. Normanderna drevs bort och många segerrusiga uppe på kullarna förföljde de flyende. Men normanderna återsamlade sig och slog tillbaka och många engelsmän stupade. En del har hävdat att normandernas flykt var en taktik för att få ner folket från höjderna och låta ryttarna trampa ner dem på fältet, men det är oklart. Ett rykte uppkom att hertig Vilhelm stupat, hans häst hade fallit, tre hästar använde normanderna ledare denna dag, men Vilhelm tog av sig sin hjälm och red omkring för att visa att han var vid liv.

En paus i striderna inleddes. De normandiska bågskyttarna började åter låta sina pilar falla över Haralds män och Harald själv sägs stupat då en pil träffade honom i ögat. Återigen anföll de normandiska riddarna och nu bröt de igenom försvararnas led och segrade. 25 december kröntes Vilhelm till engelsk kung.

Tio år efter slaget lät Vilhelms bror Odo, biskop av Beaux, som själv deltog i slaget tillverka den så kallade Beauxtapeten. Den skildrar händelserna före slaget men framförallt själva striden. Tapeten är över 70 meter lång och omkring halvmetern bred. Det är ett imponerande verk med bland annat 623 personer avbildade samt 202 riddjur, 55 hundar och 49 träd och inte att förglömma en komet! Troligen ligger en stor del i slagets berömdhet just i att Odo lät göra Beauxtapeten.

Del av slaget, normanderna anfaller till häst.

Kung Harald till vänster i bild stupar.

Biskop Odo. Biskopen bakom Beauxtapeten.

1814 föddes i Djura socken i Dalarna en flicka som med risk att säga för mycket blev vår första ”kändis”. Den lilla döptes till Karin/Carin och växte upp i lilla Djura. Vid denna tid var det vanligt att folk från Dalarna sökte sig ner i landet, ofta till Stockholmstrakten för att säsongsarbeta. Föga förvånande gjorde även Karin Ersdotter en sådan tur 1832. Året därpå fick hon anställning på Järla gård utanför huvudstaden. Arbetet bestod i att sälja gårdens mjölk på Stortorget i Gamla stan. Det var här flickan blev en sensation. Karin väckte sådan uppmärksamhet för sitt vackra utseende att tusentals personer kom för att se henne. Det har berättats att en gång när hon skulle ta sig hem till Järla gård att folkmassan blev så närgången att hon tvingades ta skydd och brandsprutor måste användas mot folkmassan! Ordningsmakten var sedan på Karin och anklagade henne för att orsaka oordning. Pressen både i sverige och utlandet började skriva om den unga dalkullan. Bland de herrar som kom för att bese Karin kom kronprins Oscar. Denne herre frågade om han fick köpa mjölk men Karin snäste av honom och frågade om han skulle bära mjölken i mössan?

Karin slutade nu sälja mjölk, och hyrdes ut (det finns inget bättre ord) till förmögna hem, där hon visades upp Även kungen, Carl XIV Johan kallade henne till sig. Giftermålsanbud kom från adliga och rika män men Karin ville hem. Hon reste tillbaks till Djura. Men svartsjukan och misstänksamheten gjorde första tiden svår. Hon gifte sig och fick sex barn. Karin avled nyåret 1885. Hon kom aldrig tillbaka till Stockholm.

2005 avtäcktes vid Järla gård en staty av Karin. Nu vill hembygdsföreningen i Djura resa en kopia. Men pengar fattas, så den som vill kan ju donera en peng. Sätt in pengar på bangiro 830-2044 och märk med ”Vackra Karin”.

http://djurahembygdsforening.se

10/10 1471 utkämpades ett av de mest kända slagen under svensk medeltid, slaget vid Brunkeberg. Här besegrade Sten Sture den äldre, Sveriges riksföreståndare den danske kungen Kristian I.

Kristian hade tidigare varit svensk kung men jagats ut ur riket. När den svenske kungen Karl Knutsson avled 1470 såg Kristian chansen att åter bli svensk regent. En flotta bestående av såväl danska riddare som tyska legoknektar seglade sommaren 1471 med en flotta på 70 fartyg upp mot Stockholm. Staden belägrades och det kom till förhandling. Sten Sture sökte få allmogen med sig, även Kristian gjorde liknande försök och fick med sig stora delar av folket i Uppland som ställde sig under Dannebrogen. I oktober hade Sten Sture samlat en stor här, kanske så många som 10 000 man. Allmogen i Dalarna var de som främst stod på riksföreståndarens sida men folk från andra landskap deltog, samt en stor del av svenska frälset. Nu när det var höst  kunde bönderna efter att skörden bärgats delta i striderna och det är nog så att svenskarna förhandlade med danskar för att skördens skulle hinnas tas in.

Danskarna hade förlagt sin styrka på en höjd, Brunebergsåsen, och byggt upp ”skärmar” dvs palissader och andra skydd, även kanoner hade man. klockan 11 den 10 oktober började slaget. Svenskarna åkallade helgonet Sant Göran inför slaget. Riksföreståndaren hade delat upp sina trupper och man anföll från tre håll. Sten Sture anföll med huvudstyrkan från väst, Nils Sture från öst och Knut Posse skulle när slaget börjat göra ett utfall från den belägrade staden.

Slaget blev hårt, svenskarna gjorde flera anfall uppför Brunkebergsåsen men tvingades retirera. Men till slut lyckades man, när Kristian sårats började danskarna och unionisterna fly. När de skulle ta sig över bron som ledde till Käpplingeholmen där flottan låg märkte de att Knut Posses manskap saboterat bron som rasade med resultat att många drunknade. Kanske stupade och drunknade mer 2500  man på Kristians sida och över 600 blev fångar. Bland de svenskar som kämpat på den kungliga sidan kan nämnas adelsmännen Staffan Bengtsson och Trotte Karlsson, den sistnämnde ska i en paus i striderna tagit av sig hjälmen då en svensk kula träffade honom. Danske kungen var bland de sårade. Han deltog själv i striden och sårade Knut Posse. Men en svensk hakebössas kula träffade kungen i ansiktet och fyra tänder tvingades Kristian spotta ut. När kungen drog sig ur striden tog danske marsken Claus Rönnog över men lyckades inte vända striden.

Kristian I reste hem, 1481 avled han och sonen Hans fortsatte kampen mot Sten Sture. Denne lät fira segern med att beställa statyn Sankt Göran och draken som står ännu idag i Storkyrkan i Stockholm. Efter slaget togs den lag bort som sa att hälften av borgmästarna skulle vara tyskar i en del svenska städer och några år därpå fick Sverige sitt första universitet 1477. Upplands allmogen fick dessvärre betala för sitt stöd till kung Kristian.

Denna bild av danske Kristian ska gjorts efter slaget. Att visa tänderna är inte att tänka på.

Sankt Göran och draken. Sankt Göran anses vara en avbild av Sten Sture, hans vapen finns avbildat på flera ställen. Draken är Danmark och i förgrunden prinsessan som också är en symbol för Sverige i denna skulptur.

I vår tolfte och avslutande del av serien bortglömda monarker har vi nu passande kommit till Erik XII. Ja han själv kallade sig aldrig så, Erik XIV räknade ut att han var nummer fjorton och därför har alla kungar med namnet Erik i efterhand fått sina nummer och ”våran” Erik är den tolfte.

Men historien om Erik Magnusson är lika mycket en historia om fadern, Magnus Eriksson så vi börjar med denne regent. Magnus var son till svenske hertigen Erik Magnusson och norska kungadottern Ingeborg Håkansdotter. Tre år gammal fick Magnus ärva den norska tronen och kort efter valdes han även till svensk kung 1319 vid Mora stenar. Fadern hade dött i fångenskap och dennes bror kung Birger flytt utomlands. Magnus Eriksson är en kung som i äldre tider ansetts vara en dålig, ja rent av usel regent och först i modern tid har ett mer nyanserat omdöme gjorts. Magnus Eriksson införde landslagen, avskaffade träldomen och lyckades med fredliga, men ack så dyra medel få skånelandskapen svenska. Men kung Magnus mötte svårigheter. Två korståg i österled gick inte alls bra, skulderna efter köpet av Skåne gjorde att pengar fattades och skatterna höjdes. Missnöjet ökade och bland motståndarna fanns heliga Birgitta, den suraste kärringen i svensk historia. Bengt Algotsson var namnet på den rådgivare som stod kungen närmast och som arbetade hårt och måhända skoningslöst för att hävda och stärka kungamakten. Birgitta ska i sina religiösa drömmar fått en uppenbarelse där hon fick reda på att  Magnus och Bengt Algottson ska ha haft en sodomitisk relation. Uppror utbröt och nu kommer vår Erik in i bilden.

Erik var Magnus äldste son, modern var Blanka av Namur från dagens Belgien. Erik föddes 1339 och fadern lät sonen bli tronföljare 1344. Sverige var vid denna tid ett valkungadöme. Riktigt när brytningen mellan far och son skedde vet vi inte. Kung Magnus lät yngre sonen Håkan utses som kung av Norge, trots att Erik som var förstfödd borde fått detta rike. Norge var till skillnad från grannlandet en arvsmonarki. Kanske ville Magnus genom att göra Håkan till norsk kung förhindra att bröderna skulle bråka i framtiden? Erik giftes bort med Beatrix av Bayern. Myndig och gift fick Erik eget hov och förläning men ingen makt. Fadern och Bengt Algotsson som nu utsåg till hertig ville inte släppa in Erik i maktens centrum, detta trots att Håkan, lillebrodern satt i Norge med full makt och värdighet.

Erik kom nu i förbindelse med de aristokratiska kretsar som var missnöjda med Magnus. Erik ställde sig i spetsen för ett uppror. 17 oktober 1356 proklamerade Erik att han för att rädda riket gripit till vapen mot Bengt Algotsson. Än så länge drog sig Erik för att direkt utmana fadern, men Magnus ställde sig på hertig Bengts sida. I april lät fadern ge med sig, Bengt Algotsson flyr landet och far och son ska nu dela på riket. Riksrådet är de som ska medla mellan de två kungarna. Senare under året tvingar Erik sin far till nya eftergifter och Magnus har nu nästan inga län kvar. Magnus söker hjälp och hittar den hos den danske kungen Valdemar Atterdag. Denne låter sina trupper rycka in i Skåne. Eriks trupper kommer till undsättning och danskarna reser hem. Håkan i Norge är under denna tid anmärkningsvärd passiv. Ett nytt möte hålls med far och son, nu står Erik på höjden av sin makt. Makt har Erik men inga pengar, krigen har kostat stora summor pengar.

Men ödet är inte med unge Erik, 20 juni 1359 efter lite mer än två år som kung dör Erik Magnusson i pesten. Även drottning Beatrix samt nyfödde sonen Erik avlider. Förr sa man att de mördats på order av Magnus drottning Blanka, men det anses vara ren lögn idag.

Omdömet om Erik har berott på den rådande synen på fadern. Rättrådig och klok, älskad av folket eller som en marionette för starka krafter inom svensk adel är några omdömen om kung Magnus äldste son. Erik Magnussons grav finns inte kvar, troligen begravdes han med fru och son i svartbrödraklostret i Stockholm.

Fadern Magnus var nu åter ensam kung i Sverige, men vad hjälpte det?  han avsattes och fängslades och slutade sina sista dagar som någon slags medregent till älsklingssonen Håkan i Norge. Håkan var för övrigt även han kung i Sverige i två år, liksom storebror Erik.

Erik Magnussons sigill

Fantasibild som ska föreställa den unge kungen.

Den 4/10 höll IKF möte i Uppsala. Medlemmarna från Uppsala tjuvstartade lite och de for först till Wiks slott söder om Uppsala. Slottet har anor från 1400 talet. Bland de som byggt och bott vid Wik kan nämnas Gustav Horn, känd fältherre från trettioåriga kriget och danska kriget 1643-45. Idag används de ärorika valven för konferenser och runt om huserar en folkhögskola. Några runstenar i närheten besöktes, mest intressant är nog Bökastenen vid Balingsta. På denna sten finns guden Ull avbildad.

Guden Ull.

Sedan åkte man norrut och besökte de välkända Uppsala Högar. Här dracks mjöd till asarnas ära innan färden gick tillbaka till staden. Förstärkning kom nu från Stockholm. Nu påbörjades statsvandringen. Utgångspunkt var prinshuset där Oscar I och Oscar II söner bodde när de studerade i Uppsala. Fyrisån passerades och nästa punkt på programmet blev Olympen, det kända studenthuset som nu dessvärre är vanligt bostadshus. Efter några meter anlände man till Västgöta Nation. V.G. får nog sägas vara den äldsta av student nationerna i staden, redan 1639 drog man i gång. I de lokaler man nu huserar i har man bott i sedan 1825. Men huset är äldre än så, det byggdes 1604 och har valv under marken från medeltiden. Lennart Torstensson, även han känd från trettioårigakriget har varit en av ägarna. Passar ju bra då han var från Västergötland. Norrlands nations pampiga byggnad ”romersk villa vid Tibern” passerades innan man kom fram till dagens första mord!

Vid hotell Gillet utspelades slutet på ett av de mest kända morden i svensk historia. Hjalmar von Sydow var en framgångsrik politiker och ämbetsman, tilllika riddare av vasaorden. Sonen, Fredrik var bara misslyckad. Fredrik ville ha pengar av fadern till att betala skulder, men nekades. Fredrik slog då ihjäl fadern och två av dennes tjänstefolk, en kokerska och ett hembiträde. Fredrik såväl fader som omdömeslös åkte nu upp till Uppsala, Fredriks fru Ingun var med. Det äkta paret tog in på Gillet, beställde in ostron och champange. När polisen kom sköt Fredrik sin fru och sedan sig själv.  Idag är Gillet ett vanligt affärshus. Men morden som skedde 1932 är ännu inte bortglömda.

Mord nummer två ligger bara några få meter från det första. Erik den helige mördades i Uppsala vid Fyrisån 1160. (Man kan läsa om mördaren Magnus och Eriks son Knut på bloggen.) En källa ska ha sprungit fram då Erik dog, det kan man tro på så nära ån som man är. Ett pumphus i gjutgärn står över källan men har en förgylld krona i toppen.

Gustavianum, det gamla universitetshuset sågs, namnet kommer från en av de största donatorerna till lärdomscentret nämligen Gustav II Adolf. Dekanhuset där rasbiologiska insitutet höll till besågs liksom statyn av ärkebiskop Ulvsson som lät grunda universitetet 1477 samt obilisken som restes 1832 till Gustav II Adolfs minne. Färden gick uppåt mot universitetshuset som stod färdigt 1887. några år innan hade Oscar II lagt den första grundstenen med hjälp av en murslev och en silverhammare som ägdes av universitetet. Kungen gav verktygen till byggmästar Holmgren. Ingen vågade säga något men silverhammaren har i modern tid kommit åter till Uppsala. Färden fortsatte och nu var man framme vid Carolina Rediviva, biblioteket som byggdes av Carl XIV Johan och som förvarar silverbibeln, den mest värdefulla boken i Sverige.

Sist på programmet var slottet och här begicks de sista morden på vandringen. Erik XIV lät här döda sex personer vara av tre tillhörande ätten Sture. Några av de mördades kläder finns nu att se i domkyrkan.

Nils Sture anklagades av kung Erik för att vara förrädare. Erik tog sig in i det rum Sture hölls fången och stack den anklagade med sin dolk i armen. Nils Sture drog ut dolken, kystte den och gav den till kungen och sa sig vara oskyldig. Men det hjälpte inte, han liksom fem andra män dödades denna dag.

Dagen avslutades på resturang.

Det är inte någons fel att Svante Nilsson är bortglömd idag. Det är inte hans fel och inte historien heller som är orsak till glömskan. För det är så att Svante Nilsson hamnar mellan riksföreståndarna Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre. Dessa två herrar spelade en historiskt sett större roll, och de var får man nog erkänna, större ledare än vad Nils son var.

Svante Nilsson föddes omkring 1460, han tillhörde frälset. Den ätt han tillhörde kom sedan att kallas ”Natt och dag”, 1482 blev Svante Nilsson medlem i rådet. Ganska tidigt kom den nye rådsherren i konflikt med riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Först då fadern kom i dispyt med riksföreståndaren då han tvingades lämna ifrån sig Västerås län mot den mindre Stegeborg. Svante Nilsson deltog i krigen i österled och tillsammans med Knut Posse erövrades fästningen Ivangorod 1496. Men belöningen uteblev och Svante Nilsson tillhörde nu Sten Stures argaste kritiker. Svante Nilsson slöt sig nu samman med de riksråd som ville ersätta riksföreståndaren med kung Hans kung över Danmark och Norge och samtidigt upprätta den så kallade Kalmarunionen. Riksråden sa upp sina löften till Sten Sture, i de strider som nu följde stod Svante Nilsson på unionskungens sida och han deltog med sina män i slaget vid Rotebro där Sten Sture med sina dalkarlar led nederlag. Förhandlingar inleddes och Hans blev nu kung. Sten Sture lämnade sitt ämbete som riksföreståndare och drog sig tillbaka till Finland. Svante Nilsson blev som tack för hjälpen dubbad till riddare och utnämnd till marsk, rikets högste militära ledare. Några förläningar blev det inte. Några år gick och Svante Nilsson och andra missnöjda adelsmän sa upp sin trohet till kungen och inkallade åter Sten Sture. Försoning skedde nu mellan herrarna Sten och Svante. Sten Sture avled dock redan efter tre år vid makten och nu, år 1504 övertog Svante Nilsson titeln riksföreståndare, men det skedde till priset av stora eftergifter till övriga rådsmedlemmar. Kriget mot Danmark fortsatte och höll på under hela Svante Nilssons tid. 1505 gjorde man dock ett försök till förhandling. Kriget ledde till missnöje och många av riksråden vill ha fred men det var Svante Nilsson emot. Riksföreståndaren försökte nu vinna stöd hos allmogen, men de hade inte glömt slaget vid Rotebro. Mycket tid och möda kostade det innan folket lovade stödja herr Svante. Sten Sture den äldres gamle vän biskop Hemming Gadh var den enda av riksråden som stod på Svante Nilsson sida och var den som lyckades få ihop alliansen med allmogen.  Utrikespolitiskt började det samtidigt gå bättre, Lübeck förklarade krig mot Danmark 1509 och sände knektar till Sverige. Året därpå lyckades riksföreståndaren erövra Kalmar slott och återta Öland som länge styrts av danskarna. Men kritiken återkom. Riksråden sa upp sin tro och lydnad 1511 och det var bara med allmogens hjälp som Svante Nilsson kunde behålla makten. Ett möte som skulle leda till försoning bestämdes skulle hållas i Arboga. Men Svante Nilsson som varit sjuk en längre tid avled nu nyåret 1512 hastigt och begravdes i Västerås domkyrka.

Svante Nilsson var gift två gånger. 1486 gifte han sig med Illiana Erengisladotter och två söner föddes i äktenskapet. Sonen Sten är förstås den mest kände. Men Illiana avled redan 1495. Nio år senare blev den danska adelsdamen Mette ny fru. Hon avled 1532.

Sonen Sten tog nu makten och lät kalla sig Sten Sture så fadern har postumt fått namnet efter sin gamle ovän Sten Sture den äldre. Sonen tog namnet för att göra sig populär bland folket genom att ha samma namn som deras gamle ledare.

Svante Nilsson Sture har beskyllts av historikerna som girig, varit fylld av makt och hämndbegär men också av bristande ordhållighet och ombytlighet. Men Sverige lyckades under Svante Nilsson förbli självständigt. Han var också en god militär ledare.

Svante Nilssons sigill.

3 oktober 1990 enades Tyskland efter årtionden av nationell splittring. Knappt ett år innan hade Berlinmuren fallit och kommunismen gått under. De sovjetiska okupanterna reste hem, tyvärr stannade de amerikanska kvar. Men den 3/10 1990 visar att förändring till det bättre är möjligt om man bara kämpar.

Ideella Kulturföreningen verkar inte bara för kultur och historia, ibland ägnar vi oss åt djur och natur. Alla vet att naturen mår dåligt nu och sämre lär det nog bli. Ingen kultur utan natur.
Vill man hjälpa till att försvara och bevara naturen finns många sätt at göra en insats. IKF har denna gång valt att uppmärksamma Gotlands Igelkottfond. Igelkotten är Gotlands landskapsdjur och har funnits på ön längre än människan. Men det är inte lätt att vara igelkott på Gotland idag så den som vill stödja igelkottens fortlevnad finns Gotlands Igelkottfond. http://www.gotlandsigelkottfond.se