I början av 1900-talet var försvarsfrågan en av de viktigaste frågorna. För högern var det en hjärtefråga att Sverige skulle ha ett starkt försvar. För liberaler och socialdemokrater var frågan av mindre betydelse. Dessa såg ökade anslag till militären som något negativt och ville hellre införa reformer som skulle leda till utökad rösträtt och demokrati.

Liberalerna fick makten 1911 och dess ledare Karl Staaff statsminister. Kungen Gustav V som regerat sedan 1907 var emot detta men tvingades ändå acceptera Staaff. Mellan Staaff och kungen fanns en djup personlig motsättning. Staaff som i själ och hjärta var republikan kunde ofta vara demonstrativt avvisande till monarken genom att exempelvis vägra resa sig när kungen kom in i det rum han satt i och andra småaktigheter.

Riksdagen hade beslutat att rusta upp flottan genom att bygga det som kallades F-båtar. Den nya liberala regeringen beslöt att skjuta upp byggandet. Detta genomfördes ändå tack vare pengainsamlingar. Med andra ord en prestigeförlust för Staaff.

I slutet av 1913 föddes idén som ledde till bondetåget och borggårdskrisen. Uno Nyberg lantbrukare i Uppland ansåg att bönderna skulle fara till Stockholm och säga till kungen att de stod på hans sida och vill se utökning av försvaret. Grosshandlare Jard Emil Frykberg nappade på idén som mötte gensvar på flera håll i landet. Bondetåget som tillställningen kallades organiserades landskapsvis och fanor med landskapens vapen tillverkades.

Regeringen under Staaff var förstås inte positiv till en sådan politisk manifestation men accepterade den. Högern var självfallet av en annan mening. För att inkvartera alla bönder som reste till Stockholm öppnade många som sympatiserade med tåget sina hem. Många av de tillresta fick dock bo i kaserner, skolsalar och liknande.

Kungen lovade att hålla tal och talskrivare blev Sven Hedin och Carl Bennedich. Drottning Victoria hade varit med och renskrivit det. Drottningen ansågs vara den mest pådrivande i kungahuset.
Gustavs bröder Carl och Eugen var skeptiska liksom kronprins Gustav Adolf. Även högerns ledare Arvid Lindman var misstrogen med idén om ett bondetåg medans Ernst Trygger var för.

Den sjätte februari tågade 32 000 bönder till slottet bakom sina landskapsfanor och de möttes på borggården där kungen tog emot dem och höll sitt tal. De som inte fick plats på borggården fick höra prins Carl läsa det på yttre borggården och kronprinsen på slottsbacken. Utåt höll kungahuset en gemensam fasad.

I talet talade kungen om ”min armé” och ”min flotta.” Även en delvis förtäckt kritik av regeringen framhölls.

Uno Nyberg höll tal och det gjorde även grosshandlare Frykberg som företrädde de som inte var bönder men som ändå sympatiserade med bondetåget. Frykberg kallade i talet Nyberg sin bror odalmannen.
Vissa invändningar hade gjorts tidigare mot att de som inte var bönder skulle spela en roll vid bondetåget. Detta då det kunde äventyra trovärdigheten. Det var ju bönderna som ville lösa försvarsfrågan och inte som en del menade (och det med rätta) att det var högerns försök att få bort en regering som ville införa demokrati.
Bönderna hade uppmanats att försöka klä sig i hembygdsdräkter och undvika kläder som kunde tyda på att de var ”herrar”. Exempelvis de höga cylinderhattar som då var på modet.

Mötet som inletts med kungssången avslutades med ”Du gamla du fria” och ”Vår Gud är oss en väldig borg.” Defilering i vita havet skedde sedan och med budkavle kom ett meddelande att bönderna i Norrbotten och Västerbotten sympatiserade med bondetåget. Telegram från folk som inte kunde deltaga överräcktes till kungen tillsammans med en fana som ”Sveriges kvinnor” sytt.

En delegation bönder uppvaktade Staaff som ju hade andra synpunkter på försvarsfrågan.
Bondetåget genomfördes utan problem. Under kvällen var det fester och tal på flera håll i Stockholm.

Två dagar senare hölls det som kallades arbetartåget. 50 000 arbetare uppvaktade regeringen med socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting i spetsen. I leden hördes rop på republik och ”Leve president Staaff!”

Karl Staaff som inte fått veta vad kungen skulle säga i sitt tal ville få en försäkring att i framtiden veta vad kungen skulle säga. Kungen vägrade. Dagen efter arbetartåget lät Gustav offentliggöra meningsutbytet mellan honom och Staff. Statsministern avgick då och det var ju det som kungen, drottningen och högern hoppats på! Denna kris har fått namnet i historien borggårdskrisen.

Efter viss möda lyckades Gustav få fram en ny regering. Hjalmar Hammarskjöld bildade en ”opolitisk” ämbetsmannaregering. Kritiken av större anslag till militären samt kungens agerande fick ett slut då första världskriget utbröt senare på året. Borgfred inleddes och den hölls fram till 1917.

I slutet av 1914 tog Gustav V initiativ till det politiska möte som kallats ”trekungamötet.” Där träffades Sveriges Danmarks och Norges kungar för att visa upp de tre ländernas gemensamma neutralitetspolitik i det pågående kriget.

1917 i slutet av året accepterade Gustav parlamentarismen. Staaff hade då avlidit 1915 hatad och avskydd av högern.