Jag springer med åskans vagn (dikt om Röskva)
Jag är den snabbaste foten på jorden.
Jag springer med åskans vagn, men min hug är min egen.
Mina lungor är fyllda av gudarnas vind,
ändå bär jag min egen börda med rakare rygg än de.
Jag ser jättarnas skuggor falla över världen,
men jag darrar icke.
Jag är tjänarinnan som blev en stjärna i flykten.
Vem kan hinna fatt mitt hjärta?
Jag är en pil som aldrig skall landa.
Slaven utan herre: Ett angrepp på kulturkristendomens hyckleri
I dagens Sverige kryllar det av människor som bröstar upp sig och kallar sig ”sekulära”, ”ateister” eller ”moderna humanister”. De tror att de är fria för att de har slutat gå i kyrkan. Men de lurar ingen utom sig själva. Sanningen är att de är kulturkristna – slavar som bär kvar bojorna långt efter att herren har dött.
Som asatroende ser jag er för vad ni faktiskt är: Hycklare som förkastar den kristne guden men klamrar er fast vid hans giftiga moral.
Ni bär på en död guds skuld
Ni säger att ni inte tror på synd, men ni dryper av skuld. Ni har bytt ut arvsynden mot en modern variant där ni ständigt ska be om ursäkt för er existens, för er historia och för er framgång. Ni hatar styrka och föraktar ära, precis som de första kristna slavarna gjorde för att trösta sig i sin egen uselhet. Att vara kulturkristen är att vara en feg människa som inte vågar tänka tanken fullt ut. Om ni har kastat ut den kristna guden, varför behåller ni då hans slavmoral? Varför hyllar ni fortfarande ödmjukhet som en dygd och förlåtelse som en lag? I den gamla moralen är ödmjukhet bara ett annat ord för underkastelse, och förlåtelse utan upprättelse är ren och skär svaghet.
Svaghet är inte en dygd
Våra förfäder visste att en man eller kvinna mäts efter sin ära och sin duglighet. Oden kräver inte din ödmjukhet – han kräver din vishet och din kampvilja. Tor kräver inte att du vänder andra kinden till – han kräver att du krossar det som hotar din ätt.
Men ni, ni kulturkristna, ni gör er medvetet svaga. Ni har byggt ett samhälle där den som lider mest har högst status, och där den som är starkast ska skämmas. Ni är som hundar som har lärt sig att älska kopplet. Ni hyllar en moral som uppmanar till självutplåning och kallar det för ”humanism”. Det är inte humanism, det är en långsam död.
Misstrons skärpa
Oden lärde oss att misstro den som talar vackert men handlar falskt. När vi ser era politiker och era moralkärringar, oavsett om de bär kors eller partimärken, ser vi samma mönster. De predikar förlåtelse och universell kärlek samtidigt som de förråder sitt eget folk och sin egen ära. En sann hedning ser igenom er. Vi vet att varken Sverigedemokraterna, med sitt klamrande vid det kristna kulturarvet, eller Miljöpartisterna, med sin sekulära domedagsprofetia och skuldfetischism, har något att erbjuda en fri människa. De är båda grenar på samma ruttna kristna träd.
Välj sida: Herren eller Äran
Det är dags att välja. Om ni vill vara kristna, gå då tillbaka till kyrkan och kryp på era knän. Men om ni påstår er vara fria, då måste ni ha modet att kasta bort den kristna moralen i sin helhet. Sluta lek ”sekulär” när ni i själva verket bara är kristna som är för fega för att erkänna det.
Vi asatroende har kastat av oss bojorna. Vi behöver ingen förlåtelse, för vi bär inte på någon skuld. Vi söker inte nåd, vi söker ära. Vi vänder inte andra kinden till – vi står upprätt.
Världen tillhör de dugliga, inte de ödmjuka. Det är dags att ni kulturkristna inser att ni inte är fria. Ni är bara slavar som har glömt bort namnet på er ägare.
Ja en liten rolig lek. Vi frågade AI vad det skulle bli för dikter om vi skulle be framlidna poeter skriva om Oden:
Om Vilhelm Ekelund hade skrivit en dikt om Oden, skulle den sannolikt sakna asatrons dånande dramatik. Istället skulle den präglas av en stram, antikt inspirerad diktion och fokusera på Oden som den ensamme sökaren efter vishet, präglad av lidande och intellektuell klarsyn.
Här är ett försök att fånga Ekelunds sena, aforistiska stil – där det nordiska möter det grekiska i en sval, högstämd melankoli:
Den Enögde Vilhelm Ekelund
I ljus som tvingats fram ur smärtans natt,
står han, den främste, vid det tysta flödet.
Ej maktens guld, ej stridens vilda skratt,
men blicken ensam väger människoödet.
Ett öga gavs åt källans mörka djup,
att se det dolda, det som stilla bida.
Vid tankens branter, vid dess branta stup,
måste den vise lära sig att lida.
O, bittra törst efter det rena ordet!
Som runans tecken skurna i en häll,
står sanningen likt stjärnan över bordet:
En enslig vandrare i karg och frostig kväll.
Här finns ej tröst, blott andens klara tvång
att vörda ljuset i en fallen värld.
Och djupt i själen ljuder visans gång:
Det högsta målet är en ensam färd.
Frånvaron av krig: Den krigiske Oden är borta. Kvar är den intellektuelle askeeten som offrat sitt öga för kunskap.
Landskapet: Det är kargt, svalt och präglat av ”ljus” och ”klarhet”, snarare än Valhallas gillen.
Språket: Användningen av ord som klarsyn, människoödet, och andens tvång speglar Ekelunds strävan efter etisk och filosofisk renhet.
Ensamheten: Liksom i Ekelunds egna verk Väst-östligt framställs gestalten som en vandrare som funnit frid genom att avstå från världen.
Om Edith Södergran hade skrivit om Oden skulle dikten ha en helt annan energi än Ekelunds svala meditationer. Här skulle vi möta en visionär, febrig och djupt personlig Oden. Han skulle inte vara en historisk gud, utan en symbol för den övermänniska eller det kosmiska lidande som Södergran ofta utforskade.
Dikten skulle sannolikt präglas av starka kontraster: guld mot blod, stjärnor mot undergång, och en nästan extatisk identifiering med gudens kraft och offer.
Här är ett försök i Södergrans modernistiska, fria stil:
Odens öga av Edith Södergran
Jag har sett guden vandra genom mina drömmar,
hans mantel var natten och hans blick var en stjärna som föll.
Han bar inte ett svärd, han bar en oändlig törst,
en törst som drack mitt hjärta tomt.
Hör ni hovslagen? Det är inte krigets hästar.
Det är de stora ensamma tankarna som rider genom rymden.
Oden offrade sitt öga i källan –
ser ni inte att vi alla är enögda?
Vi ser jorden med ett öga av lera,
men himlen ser vi med det öga vi gav bort för att få veta.
Jag är Odens syster, jag är korpens vinge!
Jag sitter på hans axel och viskar hemligheter som ingen tål att höra.
Världen är ett träd som skakar i stormen,
och vi är de glödande runorna som han ristade i barken med sin smärta.
Låt gudarna dö!
Ur deras aska stiger en ny människa,
med en blick som bränner genom bergen
och en själ som är lika djup som Mimers brunn.
Typiska drag i denna ”Södergranska” Oden:
Det kosmiska ”Jaget”: Södergran skriver ofta i första person och låter diktjaget stiga upp till gudarnas nivå. Hon skulle inte bara beskriva Oden, hon skulle vara hans jämlike eller hans röst.
Extas och lidande: Offret av ögat skulle inte ses som en intellektuell transaktion (som hos Ekelund), utan som en våldsam, nödvändig förvandling.
Nietzscheanska influenser: Oden skulle porträtteras som en föregångare till ”den nya människan” – en varelse som står bortom gott och ont.
Naturens besjälning: Världsträdet Yggdrasil och korparna skulle användas som starka, expressiva bilder för själsliga tillstånd.
Om Erik Axel Karlfeldt hade skrivit om Oden, skulle vi lämna Södergrans febriga rymd för något betydligt mer jordnära, robust och klangfullt. Karlfeldts Oden skulle vara en ”bonde-aristokrat”, en vandrare i en nordisk natur som doftar av kåda, jord och gammalt järn.
Dikten skulle ha en fast, musikalisk rytm (gärna på bunden vers) och använda ett ålderdomligt, mustigt språk fyllt av allmogekultur och mytisk tyngd.
Här är Oden i Karlfeldts skepnad – en blandning av vishetslärare och herreman:
Om Erik Axel Karlfeldt hade skrivit om Oden, skulle vi lämna Södergrans febriga rymd för något betydligt mer jordnära, robust och klangfullt. Karlfeldts Oden skulle vara en ”bonde-aristokrat”, en vandrare i en nordisk natur som doftar av kåda, jord och gammalt järn.
Dikten skulle ha en fast, musikalisk rytm (gärna på bunden vers) och använda ett ålderdomligt, mustigt språk fyllt av allmogekultur och mytisk tyngd.
Här är Oden i Karlfeldts skepnad – en blandning av vishetslärare och herreman:
Vandraren från Hlidskjalf av Erik Axel Karlfeldt
Där tallen står mörk över moens rand
och forsen sin klagan för,
där vandrar en gubbe med vandringsstav
och hatten på sniskan han kör.
Han bär ej på purpur, han bär ej på guld,
hans mantel är grå som en sky,
men i hans fotspår slår blomman ut
och jorden blir ung och ny.
Ett öga han lade i källans djup
där vishetens vatten rinner,
nu ser han vad ingen i dalar sett
och vet vad den fege ej finner.
Han känner till runornas hemliga makt
och sångens fördolda glöd,
han talar med korp i den bitande blåst
och väcker de domnade död.
Välkommen, du gamle, till härbre och hem,
stig in vid vår sprakande eld!
Här brygges det mjöd av den klaraste must
i stjärnornas svala kväll.
Sjung oss en visa om Yggdrasils gren
och asarnas glömda färd,
förrän du åter i gryningens stund
går ut mot en väntande värld.
Typiska drag i denna ”Karlfeldtska” Oden:
Rytm och klang: Dikten har en tydlig, nästan visartad takt (daktyl eller anapest), vilket är signifikant för Karlfeldts diktning, som i exempelvis Fridolins visor.
Vandraren som arketyp: Oden porträtteras som den gåtfulla främlingen som dyker upp vid stugan, en motivtyp Karlfeldt älskade – den vise mannen maskerad till enkel man.
Naturmystik: Gudomen är djupt rotad i det svenska landskapet (moar, forsar, tallar). Han är en del av den nordiska naturens egen ande.
Arkaismer: Valet av ord som härbre, mo, must och asarnas färd ger dikten den tyngd och historiska förankring som Karlfeldt blev belönad med Nobelpriset för.
Om Evert Taube hade skrivit om Oden skulle resultatet sannolikt inte ha blivit en tung dikt, utan en klangfull visa eller ballad fylld av livsglädje, äventyr och en smula självbiografisk maskerad. Hans Oden skulle varken vara en dyster asket eller en krigisk gud, utan snarare en vandrande livskonstnär – en blandning av en gammal sjökapten och en lärd trubadur.
I Taubes värld skulle Oden förmodligen sitta på en krog i Gamla stan, kanske på Den Gyldene Freden, och berätta om sina resor över haven snarare än genom de nio världarna.
Här är ett försök att fånga Taubes episka och soliga berättarstil:
Balladen om den enögde vandraren av Evert Taube
Jag satt en kväll på Freden, vid ett bord av ek och fur,
och drack mitt vin och tänkte på naturens äventyr.
Då steg en främling in i salen, grå och väderbiten,
hans mantel doftade av tång och storm från oceanen.
Han bar en bredskydd hatt som dolde halva ansiktet,
men i hans blick fanns glansen av ett fjärran majestät.
”God afton, vänner!” sade han och lade ner sin stav,
”Jag kommer från en seglats över tidens djupa hav.
Jag offrade mitt öga vid en källa, klar och kall,
för att få se hur stjärnor tänds och världar går i fall.
Nu vandrar jag på jorden som en enkel man av folket,
och söker visans sanning bakom runorna och språket.”
Vi bjöd honom på Rhenvin och på abborre och bröd,
han sjöng om Yggdrasil som darrar i en morgonglöd.
Han talte om sina korpar, som två segel i det blå,
och om en åttafotad häst som över vågen kan gå.
Och när han reste sig att gå i gryningens stund,
då kände jag att Guden själv besökt vår lilla rund.
Typiska drag i denna ”Taubeska” Oden:
Miljön: Guden placeras ofta i en konkret, gärna maritim eller historisk miljö, som en krog eller en skärgårdsö.
Alter egon: Taube använde ofta figurer som Fritiof Andersson eller Rönnerdahl. Hans Oden skulle fungera på samma sätt – en ”mask” som skalden tar på sig för att berätta om stora ting på ett mänskligt plan.
Livsnjutning: Trots att Oden har offrat sitt öga, bjuds han i visan på mat och dryck. Taube lät ofta sina karaktärer njuta av livets goda, även mitt i mytiska sammanhang.
Rytm och romantik: Språket är fyllt av adjektiv som kristallklara, blommande och väderbiten, och versmåttet är ofta en lättflytande ballad eller vals.
Om Bodil Malmsten hade skrivit om Oden, skulle det varken vara heroiskt eller mystiskt. Det skulle vara vardagligt, sakligt och djupt melankoliskt, präglat av hennes karakteristiska korta rader, oväntade radbrytningar och en blandning av ironi och förtvivlan.
Hennes Oden skulle förmodligen bo i en hyresrätt, sitta vid ett köksbord och handla om förlust – inte om makt. Offret av ögat skulle inte vara en storslagen myt, utan en konkret, fysisk saknad.
Här är Oden i Bodil Malmstens tonfall:
Det som saknas av Bodil Malmsten
Det var inte så märkvärdigt.
Man ger vad man har.
Jag gav ett öga.
Nu ser jag bara hälften.
Men hälften är ibland för mycket
att bära.
Jag sitter här i mitt kök.
Kaffet kallnar.
Korparna sitter på balkongräcket
och bråkar om vems tur det är
att berätta allt det hemska de sett.
Hugin.
Munin.
Sluta nu.
Jag vet redan.
Världen skälver i sina rötter.
Trädet dör.
Det hjälper inte att jag hängde där
i nio dygn utan mat.
Det hjälper aldrig att offra sig.
Man blir bara trött.
Och hungrig.
Och lite mer ensam
än man var innan.
Jag har köpt en ny hatt.
Den döljer hålet.
Men den döljer inte
att jag ser precis allt
som jag önskar
att jag slapp se.
Typiska drag i denna ”Malmstenska” Oden:
Det avdramatiserade språket: Malmsten skriver ofta om stora livsfrågor med en nästan trotsig enkelhet. ”Det var inte så märkvärdigt.”
Vardagsmelankolin: Guden blir en människa med kalla kaffeoppar och balkongproblem. Det mytiska dras ner på jorden för att bli begripligt och smärtsamt.
Radbrytningarna: De korta, stötiga raderna skapar en rytm av andetag och tvekan, vilket ger dikten en känsla av naken ärlighet.
Ensamheten: Det finns ofta ett stråk av ensamhet i hennes poesi (som i Det här är hjärtat). Oden blir här bilden av den som vet för mycket och därför inte kan delta i den vanliga gemenskapen.
Om Povel Ramel hade tagit sig an Oden, hade vi fått en ekvilibristisk ordleksshow i högt tempo. Oden hade förvandlats till en något förvirrad men taktfast figur i en revy, där de fornnordiska namnen blivit till tacksamma rimflätor och komiska poänger.
Det hade sannolikt blivit en visa med en smittande jazzrytm, fylld av absurda detaljer och en gnutta respektlöshet mot det högtidliga.
Här är Oden i Povelska toner:
En sällsam as-tstämning av Povel Ramel
Jag är en as-gammal as-gud med as-mycket spring,
jag bor uppi taket på en as-hög ting-ring!
Med korpar på axeln och mjöd i min mugg,
jag blickar mot Midgård och ser inte ett dugg!
(Eller ja, jag ser hälften, för synen är klen,
sen jag pantsatte gluggen vid Mimer-fontän.)
Refräng:
Och det är Oden, Oden, Oden,
den mest fenomenala av gudar på jorden!
Jag rider på Sleipner, en häst med schvung,
med åtta små ben – jag är as-arnas kung!
Jag hängde i trädet i nio långa dar,
utan en smörgås, utan en far!
Jag stirra’ på runor tills ögonen sved,
och föll sen till marken med ett as-väldigt ”Smed!”
(Nej, ”Sned!” menade jag, eller var det kanske ”Fred”?)
Nu spår jag i aska och tolkar mitt öde,
medan Munin är trött och Hugin är döde…
nej, död! Rimmet är dött! Men jag är lika glad för det!
Se upp för min spjutspets, den heter ju Gungner,
den träffar i krysset när as-en blir hungner!
Välkommen till Valhall, här är festen total,
om man bortser från stanken av vildsvins-frikadell i vår sal!
Typiska drag i denna ”Ramelska” Oden:
Ordlekarna: Det ständiga lekandet med prefixet ”as-” (as-gammal, as-bra) är typiskt Povel. Han älskade att ta ett ord och vrida på det tills det blev absurt.
Rytmen och rimmen: Povel var en mästare på oväntade rim (Gungner/hungner, klen/fontän) och en svängig, synkoperad versrytm som nästan kräver ett piano i bakgrunden.
Det avväpnande tramset: Genom att göra Oden lite glömsk och klumpig (som i referensen till att hänga i trädet utan smörgås) tar han udden av det pretentiösa, precis som han gjorde i sina klassiska revynummer.
Parenteser och avbrott: Povel avbröt ofta sig själv i sina texter för att kommentera rimmen eller logiken, vilket skapar en direktkontakt med publiken.
För att få den rätta känslan kan man tänka sig melodin i stil med ”The Gräsänkling Blues” eller någon av hans snabbare ordleksekvilibristnummer.
Om Tomas Tranströmer hade skrivit om Oden, skulle det bli en resa in i det undermedvetna, där myten möter en modern, karg svensk verklighet. Tranströmers poesi kännetecknas av precisa, ofta oväntade metaforer, en stark känsla för naturen (särskilt skärgården och vintern) och en djupt existentiell ton.Hans Oden skulle vara en tyst gestalt, kanske sedd i en blixtrande vision eller i periferin av synfältet, och han skulle symbolisera det som är dolt under ytan – antingen i naturen eller i det mänskliga psyket.Här är ett försök att fånga Tranströmers förtätade och bildrika stil:
Den Andre av Tomas Tranströmer
Sent i november.
Ett öga av is
stirrar ur Mimerbrunns mörker.
Det är inte mitt.
Världsträdet, Yggdrasil,
står utanför mitt fönster,
en naken alm,
vars rötter borrar i asfalten.
En sprucken stam.
Ibland kommer en vindstöt
från en annan värld.
Då ser jag honom:
En vandrare i grå kappa
på väg mot en okänd tingsplats.
Han stannar aldrig.
Hans korpar är tystnaden
mellan två telefonsamtal.
Han offrade en del av sig själv
för att se oss.
Vi ser honom aldrig.
Men hans blick
är det tomma fönstret
i grannhuset.
Typiska drag i denna ”Tranströmerska” Oden:
Synvillor och syner: Tranströmer använde ofta bilder som ”ett öga av is” eller ”det tomma fönstret” för att beskriva närvaron av något större och okänt i det vardagliga.
Det moderna möter myten: Yggdrasil blir en ”naken alm” som borrar sig in i ”asfalten”. Myten placeras i en igenkännbar, samtida svensk miljö.
Tystnaden: Tystnaden är central hos Tranströmer. Här blir Odens korpar en symbol för pausen, det outsagda.
Ensamheten och det existentiella: Guden beskrivs som ”en vandrare” som aldrig stannar, vilket fångar den känsla av ensamhet och strävan som ofta genomsyrar Tranströmers poesi.
Akta dig för guld – men acceptera ditt öde: Lärdomar från Eddans hjältar
I de nordiska hjältesångerna finns inga sagoslut där hjälten rider in i solnedgången med rikedom och ära. Istället möter vi en värld av isande pessimism och brutal realism. Genom berättelserna om Sigurd Fafnesbane och den förbannade ringen Andvaranaut löper en röd tråd: materiellt begär är människans undergång, men ödet är oundvikligt.
Guldets korrumperande makt
Det centrala objektet i hjältediktningen är ofta guld, men inte som en välsignelse. När dvärgen Andvare tvingas lämna ifrån sig sin skatt lägger han en förbannelse över ringen Andvaranaut. Budskapet är tydligt: guld som föds ur girighet väcker ett begär som krossar alla mänskliga band.
Vi ser det i hur broder vänder sig mot broder. Fafne mördar sin far för guldet och drar sig undan i ensamhet tills han förvandlas till en drake – en metafor för hur girighet avhumaniserar oss. Guldet blir en tyngd som drar ner ägaren i fördärvet, och varje ny ägare ärver inte bara rikedom, utan även sin föregångares död.
Ödet (Wyrd) och det ofrånkomliga
Hjältesångerna lär oss att människan inte kan fly undan sitt öde. Det spelar ingen roll hur stark eller vis en hjälte som Sigurd är; när nornorna har spunnit hans livstråd, är slutet fastställt. Skillnaden mellan en hjälte och en medelmåtta ligger i hur man bemöter detta slut.
Att ”acceptera sitt öde” innebär i Eddan att gå framåt med öppna ögon. Hjältarna vet ofta om de svek och mord som väntar dem – de ser sina egna dödsfall i drömmar och profetior – men de viker inte av från stigen. Storheten ligger i att utföra sin plikt och behålla sin ära även när man vet att allt ska sluta i ”ond bråd död”.
Den heroiska paradoxen
Varför läsa om dessa tragedier idag? Där modern asatro ofta fokuserar på naturens harmoni, påminner hjältesångerna oss om livets hårda villkor. De lär oss två saker:
Varningen: Att binda sitt hjärta vid guld och ägodelar är att bjuda in olycka och splittring i sitt liv.
Idealet: Att när vi väl står inför livets oundvikliga svårigheter och vårt eget slut, är det vår karaktär och vårt eftermäle som räknas. I en värld som ständigt jagar nästa materiella vinst står Eddans hjältar som en mörk påminnelse: Akta dig för guldet, för det äger dig mer än du äger det. Men när ödet knackar på dörren, möt det med rak rygg.
Att dyrka naturen: Snöstormar, orkaner och torka
I dagens hedniska samfund hör vi ofta om naturen som en moderlig famn, en vacker sommaräng eller en plats för stilla meditation. Men för de som faktiskt läser våra källskrifter och ser världen som den är, framstår denna bild som en farlig förenkling. Att verkligen dyrka naturen handlar inte om att prisa en solig dag – det handlar om att vörda de krafter som har makten att utplåna oss: snöstormen, orkaner och den skoningslösa torkan.
Naturen är inte en kuliss
Den moderna ”feel-good”-hedendomen har gjort naturen tam. Man talar om miljömedvetenhet och harmoni, men man glömmer bort naturens likgiltighet inför människan. I den nordiska traditionen är naturen befolkad av jättar och krafter som inte vill oss väl. Rimtursarna är inte onda, de är snöstormens kyla personifierad. De är inte här för att ge oss ”spirituella upplevelser”, de är här för att de är en del av kosmos obevekliga ordning.
Att dyrka dessa krafter innebär att erkänna människans litenhet. Det är en tro som föds i mörkret under en vargavinter, inte i bekvämligheten av ett väl uppvärmt vardagsrum.
Snöstormens läxa: Acceptera ditt öde
När orkanen piskar eller torkan förstör skörden, finns det ingen plats för sentimentala böner. Det är här kopplingen till hjältesångerna i Den poetiska Eddan blir tydlig. Hjältar som Sigurd eller Gunnar lever i en värld som är lika hård som vädret de rider genom.
Deras budskap – ”Akta dig för guld, men acceptera ditt öde” – är sprunget ur naturens realiteter. Snöstormen frågar inte om du är en god människa. Den tvingar dig att visa vem du faktiskt är när allt tas ifrån dig. Att acceptera sitt öde är att stå rak i stormen och veta att din karaktär är det enda du äger när naturen bestämmer sig för att det är din tid att gå under.
En tro med ryggrad
Samfund som bara vågar tala om naturen som något ”fint” sviker sina medlemmar. De bygger en tro på sand som sköljs bort vid första höststorm. En genuin asatro måste våga prata om ”otäckheterna” – både i naturen och i våra egna sagor. Om vi inte vågar vörda torkan eller stormen, hur ska vi då kunna förstå de gudar som styr över dem?
Vi behöver en hedendom som inte vänder kappan efter vinden, utan en som har ryggrad nog att stå kvar när Fimbulvintern kommer. Att dyrka naturen är att älska hela sanningen: den vackra sommardagen, men också den ond bråda döden i en snöfylld ravin.
25 ja så länge har Frej och Freja haft sin namnsdag den 23 januari .Men de har ju dyrkats längre än så.
Från Vanheim kommo
Från Vanheim kommo
vänliga makter,
Njords arvingar
till asars gård;
Gyllene syskon
i gästning hos Oden,
gavs fred åt världen
med förliknings ed.
Freja i Folkvang
fagra salar,
styr över ödet
och valplatsens dagg;
hon lärde asar
sejdens konster,
innan blott kända
bland visa vaner.
Frej styr regnet
och solens strålar,
ger växt ur jorden
åt människors ätt;
årsväxt och fred
följer hans färd,
vidsynt han vakar
över världens väl.
Välsignat är mötet
mellan makternas släkter,
nu råder sämja
i gudars boning;
gagn lände det asar,
gagn lände det män,
att vaner bor
vid livets träd.
Frej och Frej har namnsdag och det är ju bra. Men låt oss också sända en tanke till Gerd denna dag hon är ju årets gudinna!
Frej, Freja och Gerd. Ingen monoteism här inte.
Idag har vi funnits tio år på twitter eller X eller vad de nu heter snart betyder det vl namn igen men vi förblir kvar liksom asatron! https://x.com/IdeellaKF
Följ oss du med om du påstår att de är hedning!
Gudens tjänare och tjänarinna: Dualismens balans i asatron
I den fornnordiska mytologin framträder ett fascinerande mönster bland de främsta gudarna. Från Tors dundrande vagn till Frejs gyllene salar ser vi en ständig närvaro av ett tjänarpar: en man och en kvinna. I en värld där könsrollerna var orubbliga, fungerade dessa par som gudarnas förlängda armar in i livets alla skikt.
Den nordiska kosmos var djupt genomsyrad av uppdelning. Allt från naturens träd till krigarens utrustning sorterades efter kön; asken var manlig, linden kvinnlig; svärdet var manligt, skölden kvinnlig. Att överskrida dessa gränser betraktades ofta som ergi – något omanligt eller skamligt. Ändå krävde gudarnas makt att de kunde kontrollera hela tillvaron. Lösningen stavades ofta dualistiska tjänarpar.
Tjalve och Röskva: Kraft och flit
Tor, människornas beskyddare, omges av syskonen Tjalve och Röskva. De är bondbarn som representerar den mänskliga sfären. Tjalve är den snabbe löparen och den unge krigaren – en spegling av Tors egen maskulina kraft. Röskva, vars namn antyder raskhet och duglighet, representerar den praktiska fliten och arbetet. Tillsammans täcker de in hela den mänskliga verksamheten på en gård, vilket gör Tor till en gud för både fältet och striden.
Byggver och Bejla: Skördens två ansikten
Hos fruktbarhetsguden Frej finner vi Byggver och Bejla. I dikten Lokasenna får vi veta att de är oumbärliga vid gudarnas gästabud. Byggver är nära förknippad med kornet och bryggandet – den manliga sysslan i åkerbruket. Bejla å sin sida har kopplats till mjölkning, biodling eller gödselhantering – de nödvändiga sysslorna i ladugården och hushållet. Utan detta par vore Frejs gåva (skörden och maten) ofullständig.
Hjuke och Bil: Månens cykler
Till och med den gåtfulle guden Måne har sina följeslagare i barnen Hjuke och Bil. De bär en vattenbytta mellan sig, en bild som ofta tolkats som månens förmåga att styra ebb och flod eller dess faser. Här ser vi dualismen redan hos barnen; en pojke och en flicka som tillsammans upprätthåller den kosmiska ordningen på himlavalvet.
Balans utan gränsöverskridande
Varför denna strikta uppdelning? I asatron var ordning synonymt med säkerhet. Att Oden utövade den ”kvinnliga” magin sejd, eller att Loke bytte kön och födde barn, skapade en djup oro och kaos i myterna. Genom att istället omge sig med en tjänare och en tjänarinna kunde gudarna styra över både det manliga och det kvinnliga utan att själva riskera sin status.
Tjänarparen fungerade som en bro. De tillät gudarna att vara kompletta härskare i en värld som annars krävde att man valde sida. Genom ”Gudens tjänare och tjänarinna” upprätthölls balansen mellan svärdet och linden, mellan kriget och hemmet, och mellan himmel och jord.
Del 2: Den orubbliga gränsen – Skammen i att bryta mönstret
I den första delen såg vi hur gudarna använde tjänarpar för att balansera det manliga och kvinnliga. Men varför var denna uppdelning så livsviktig? Svaret ligger i ett av asatrons mest laddade begrepp: ergi. I ett samhälle där heder var allt, var gränsöverskridandet inte bara ett personligt val – det var ett hot mot hela världsordningen.
Ergi: När hedern gick förlorad
För en man i vikingatidens Norden fanns det inget värre än att anklagas för att vara argr eller ergi. Ordet betecknade omanlighet och feghet, men var också direkt kopplat till att inta en kvinnlig roll. En man som utövade den kvinnliga magin, sejden, eller som på annat sätt agerade utanför sin könsroll, förlorade omedelbart sin sociala ställning.
Det är därför vi ser Oden – den mäktigaste av gudar – ständigt bli hånad av Loke. Trots sin visdom anklagas Oden för att ha ”slagit på trumma som en völva” och betett sig som en kvinna. För de forntida lyssnarna var detta en allvarlig anklagelse som naggade gudafaderns auktoritet i kanten.
Lagens stränga gränser
I de isländska lagböckerna, som Grágás, ser vi hur rädslan för att sudda ut könsgränserna tog sig juridiska uttryck. Det var strikt förbjudet att bära det motsatta könets kläder.
En kvinna fick inte bära byxor eller klippa håret som en man.
En man fick inte bära urringade tröjor som blottade bröstet på ett kvinnligt sätt.
Straffet var ofta fredlöshet. Att klä sig som det motsatta könet betraktades som ett bedrägeri mot naturen och samhället. Det var en kultur som krävde tydlighet: man skulle på långt håll kunna se vem som var en krigare och vem som var husfru.
Loke – Den nödvändiga men hatade avvikaren
Loke är den karaktär som tydligast belyser hur farligt och oönskat det gränsöverskridande var. Han är den enda guden som bokstavligen byter kön, blir dräktig och föder barn (som hästen Sleipnir). Men detta gör honom inte till en hjälte; det gör honom till en osäker och opålitlig gestalt. Hans förmåga att röra sig mellan könen är kopplad till hans natur som en kaoskraft. Han representerar det som inte kan kategoriseras, och i asatron var det som inte kunde kategoriseras oftast synonymt med fara.
Tjänarparen som säkerhetsventil
Det är i ljuset av detta strikta system som tjänarparen som Tjalve och Röskva eller Byggver och Bejla blir så logiska. Genom dem kunde gudarna:
Krigets ansikten: Manligt, kvinnligt eller könsneutralt?
I modern tid föreställer vi oss ofta vikingatidens slagfält som en exklusivt manlig arena. Men om vi skrapar på ytan i de isländska sagorna och ser till de arkeologiska fynden, framträder en annan bild. Krig var inte bara en angelägenhet för män – det var en kosmisk kraft där både det maskulina och det feminina var nödvändiga komponenter.
När vi läser om asatrons gudar ser vi ett mönster: Tor har Tjalve och Röskva, Frej har Byggver och Bejla. Denna uppdelning i en manlig och en kvinnlig medhjälpare speglar en djupare sanning om hur man såg på världen. Allt krävde balans. Att föra krig var inget undantag.
Svärdet och skölden: Den kompletta krigaren
En vanlig tolkning i den fornnordiska diktningen är att vapen bar könade symboler. Svärdet sågs ofta som maskulint – penetrerande och aktivt. Skölden däremot, beskrivs ofta i feminina termer – skyddande, omslutande och bevarande.
Men här ligger den viktigaste poängen: en krigare kan inte existera med bara det ena. Utan svärdet kan du inte segra, men utan skölden kan du inte överleva. Genom att bära båda blev krigaren en enhet som balanserade maskulin aggression med feminin försvarskraft. Krigaryrket var i sig en förening av dessa två poler, vilket gör själva handlingen mer könsneutral än vad vi föreställer oss idag.
Valkyrior och sköldmör: Krigets sanna härskare
Det tydligaste beviset på att krig inte var förbehållet män är valkyriorna. Dessa mäktiga kvinnliga väsen var de som i slutändan styrde över slagfältet. Det var inte männen som valde vem som skulle dö – det var valkyriorna, på Odens order. Att den högsta makten över liv och död i strid var feminin visar att krig betraktades som en totalupplevelse som angick alla kön.
Vi ser detta även i de mänskliga leden. Berättelser om sköldmör och fynd som den berömda krigarkvinnan i Birka (Bj 581) visar att vapen kunde vara verktyg för den som hade styrkan att föra dem, oavsett kön. När en kvinna tog upp svärdet, som Skade när hon bar sin fars rustning för att kräva hämnd, var det hedern och plikten som styrde – värden som stod över könsgränserna.
Vår tids bias vs. forntidens verklighet
Mycket av vår bild av ”den manlige vikingen” skapades under 1800-talet, en tid med extremt strikta könsroller. Vi har därmed projicerat vår egen tids syn på krig som något ”omänskligt” eller ”okvinnligt” på en tid där krig var en integrerad del av livet för alla på gården.
När vikingatågen gav sig av var det kvinnorna som försvarade hemmet. Krig drabbade alla, och förmågan att hantera vapen var i många fall en ren överlevnadsfråga snarare än en identitetsfråga.
Sammanfattning
Kanske ska vi inte se asatrons tjänarpar som en uppdelning av sysslor, utan som en påminnelse om att ingen kraft är komplett utan sin motsats. Krig var manligt genom svärdet och kvinnligt genom skölden och valkyriornas val. Genom att förena dessa krafter skapades den balans som krävdes för att överleva i en våldsam värld.
Prinsessan Désirée, friherrinnan Silfverschiöld har avlidit. Föreningen beklagar sorgen.
Ideell Kulturkamp 