I finska Nykarleby i Österbotten var och är svenskan språket och det kan vara av intresse att ta del av hur stjärngossarna uppträdde där för över hundra år sedan. Texten kommer från Gertrud Wichmann 1893-1994, känd gymnastiklärare men också författare av en bok som tog upp hennes barndomsminne från Nykarleby. Texten nedan kommer från boken som har titeln: ”Där forsen sjunger. Barndomsminnen 1893—1907”
En trevlig julsed var stjärngossarnas uppträdande och vandring från hus till hus under helgen. Pappa hade hämtat seden med sig från sin gamla skolstad Uleåborg, där den levat kvar sedan djäknetiden i de gamla trivialskolorna. Det var lärlingar från Hantverksskolan — där pappa också var lärare — unga pojkar som gick omkring med stjärnan. Stjärngossarna var klädda i vita skjortor och ett läderbälte kring midjan, vita toppmössor av papp något utsirade med silverstjärnor av papper. Det var efter en särskild ritual det hela utfördes.
Efter en knackning på dörren kom en gosse in och frågade: ”Får stjärnan lov att stiga in?”, och efter ett jakande svar trädde gossarna med stjärnan in. I gruppen fanns stjärnbäraren, Herodes med krona av guldpapper på huvudet och svärd vid sidan, hans knekt också med svärd vid sidan, de tre vise männen av vilka en var mörk sotad i ansiktet samt bar en enklare pappkrona — kungen av Moria land — och sist Judas med pungen iklädd skinnjacka och skinnmössa, en s.k. naapukka, han hade rött skägg. Efter det gossarna ställt upp sig hälsade de med sången ”Goder afton, goder afton båd herre och fru”. Så följde den vackra medeltida hymnen — ”Ängelns hälsning” (från Gotland i Sverige) ”Kommen I herdar från skogar och ängar” och härpå den latinska djäknesången ”Ecce novum gaudium”. Herodes vände sig till kungen av Moria land med frågan: ”Hvi äst du så svart?”, varpå denne svarade: ”Äst jag svart, så äst jag bekant en herre och konung från Moria land. Vi haver kommit för att tillbedja den nyfödde judakonungen. Vi hava sett hans stjärna i öster.”
— Herodes vänder sig nu till sin knekt. ”Min knekt”, säger han. Knektens svar: ”Ja, Ers Majestät”. — Herodes: ”Haver du hört något om de tre vise männen?” Knekten: ”De tre vise männen haver bedragit dig, tagit sig en annan väg, och farit till sitt land igen”. — Herodes: ”Detta förtryter mig storligen. Sadla du min gångare grå och låt oss till Betlehem rida. Eld och svärd vid min sida, mot turkar och tatarer vilja vi strida. Alla nyfödda barn måste döden oskyldigt lida”. — Herodes och hans knekt draga nu sina svärd och gå förbi varandra, vända varje gång korsande sina svärd under sången: ”Herodes drager nu ut i fält”. Efter sångens slut sticker de åter sina svärd i slidan.
Ibland sjöngs ännu en sång, den vackra ”I Österland den stjärnan uppgick”, varefter stjärnbäraren stiger fram och yttrar: ”Litet öl (?) och penningar anamma vi gärna samt ljus för vår lilla vackra stjärna. Om vi detta icke få, skall Judas med sitt röda skägg hänga mellan skåp och vägg. På det i mågen veta och förstå vad det heliga verket haver uppå. Akten alla häruppå”. — Judas går därefter fram med pungen men säger ingenting. Så sjunger gossarna slutsången: ”Haven tack, haven tack för eder skänk”, buga sig och gå ut.
Ideell Kulturkamp 