Dikt: Göjevisa

Göjevisa

Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid sin grind
som stigen från bolster av snö.
Aldrig är flickan så skön för din blick
som sedd genom yrvädrets flor.
»Dansa och sjung, agrimonia drick«,
så säger oss Göja, min bror.

Solen, som går i den kyliga Fisk,
nu drager sig tidigt till ro.
Så ock var yngling, fullkommen och frisk,
nu önskar hos kärestan bo.
Sunnan går kvalmig i skogar av lind
och andas förgiftande dunst;
nordan, kom nordan, vår bilägersvind,
som blåser om hälsa och gunst!

Långvägs jag kommer av nordvindens bygd
och söker min älskades lund.
Ser du mitt lopp under granarnas skygd,
kom möt mig i Veneris stund!
Gott är att handla med kvinnfolk, jag lärt,
i Göjas trovärdiga natt.
Hör, över drivan, som dagsmejan tärt,
går tassande mjukt Peter Katt.

Nu må man gilja och bygga sig bo,
ty gamman är god som en päls;
aldrig slår rötan i huset sin klo,
om timret i Göjetid fälls.
Fastlagen kommer; om jorden i tö
täcks röja sin fruktsamma famn,
strör jag på änglarnes tisdag mitt frö
i ditt och de heligas namn.

(Erik Axel Karlfeldt)

Några rader om Island.

Islänningarna firar thorrablot i januari-februari men de senaste tidens vulkanutbrott har gjort situationen svår för många människor på önationen där asatron är den näst största religionen. Kan ni hjälpa vårt broderland så gör det ärade hedningar.

Göjemånaden 2024

När kristendomen kom började den gamla nordiska kalenderns månader undan för undan ersättas av de månadsnamn de kristna använde. Lite ironiskt är att korsets anhängare tog med sig hedniska namn såsom januari uppkallad efter guden Janus och februari som har sitt namn efter den etruskiske guden Feberus. Hedendomen finns där. Hur mycket de än försöker så är hedendomen kvar. Nu är året ännu nytt och vi hedningar ser en ny tid randas utan kors. Ha en trevlig göjemånad.

Var Tyr en bortglömd gud?

Var Tyr en bortglömd gud?

Tyr guden som har en veckodag uppkallad efter sig och om inte otaliga så stor stortaliga platser namngivna efter honom spelar ingen större, men inte helt oviktig roll i den äldre eddans gudadikter. Han ger Tor rådet att resa till Hymer för att hämta kitteln Ägir behöver för att brygga öl. Han följer själv med på resan. I Loketrätan är han en av de gudamakter som hånas. I sången om Sigdriva nämns det att man ska rista hans runa på vapen och nämna hans namn två gånger då man gjort detta.Avbildningar av Tyr finns bland annat en så kallad guldbrakteat funnen i Trollhättan där han blir biten av Fenrisulven.

Att Tyr inte är med mer tas av en del som intäkt och bevis att kulten av Tyr bleknat. Men alla gudasagor och sånger har inte överlevt. Man kan inte enbart förlita sig på den äldre eller för den delen yngre eddan. Den förkristna religionen var och är ty Tyr dyrkas ju åter en polyteistisk tro och måhända var dyrkan av Tyr inte lika utbredd i väster det vill säga Norge och Island som i Sverige där många ortsnamn som Tyresö, Tyrsjön finns. I Danmark och Skåne finns det flera Tyringe i Skåne samt Tysnes, Tyrsbjergvej, och Tirslund i Danmark. Om kulten av Tyr inte var utbred i väster och de flesta källor som överlevt kommer från väst är det inte heller förvånande att Tyr inte spelar så stor roll i de dikter som överlevt. En veckodag, en runa, avbildningar, med i eddans dikter, ortsnamn allt finns till Tyrs ära. Tyr var inte en undanträngd eller bortglömd gud i slutet av den hedniska epoken.

Den mäktige och segerrike Tyr är med oss!

Idiomatiskt uttryck: Bränna sina skepp

Idiomatiskt uttryck: Bränna sina skepp

Bränna sina skepp eller att bränna sina skepp, det är aldrig tal om att bränna endast ett skepp är ett Idiomatiskt uttryck som betyder att man inte kan återgå till det som varit eller att man inte kan dra sig tillbaka. ”Jag trivs inte med mitt nya arbete men jag kan inte gå tillbaka till det gamla då jag kallade chefen och arbetskamraterna fr idioter då jag slutade. Jag har bränt mina skepp.”

Mem varifrån kommer då uttrycket som är ganska lättfattligt och lättöversättligt till de flesta språk? De lärde älskar ju och tvista om allt, så vi rikserar att bränna våra skepp när vi lanserar denna teori. Det är ursprungligen svenskt, eller åtminståne nordiskt.

I Styrbjörns saga förekommer det att man bränner sina skepp. Sagan eller historien handlar om att svearna styrdes av två bröder tillika kungar Erik och Olof söner till kung Björn. Erik är en historisk person medans brodern sägs vara en så kallad ”sagokung”, det vill säga att hans existens inte är helt säkerställd. Hursomhelst, Olof hade en son som hette Björn och ville ha arv efter sin far och bli kung han med. Erik ville inte dela makten. Björn envisades men farbrodern gav hon erbjudandet att segla iväg med sextio skepp på vikingafärd. Björn ofta kallad Styrbjörn för sitt trotsiga lynne gjorde så. Men till slut ville han återkomma och ta makten. Vi läser ut sagan:

”Med hela sin härskara kom Styrbjörn till Fyrisvall. Alla skeppen lät han bränna, ty han menade, att hans män inte så snart skulle fly, när alla utvägar att undkomma var berövade dem.”

Men denna drastiska åtgärd hjälpte inte. I slaget som kom segrade Erik och kallades sedan för Erik segersäll. Men så vann han striden då han offrade till självaste Oden!

Styrbjörn må ha bränt sina skepp. Vill man vara säker på att vinna bör man blota till Oden som kung Erik lät göra.

Svenska dikter del LIV: Styrbjörn Starke

Svenska dikter del LIV: Styrbjörn Starke

Karl Afred Melin är nog idag bortglömd och han var nog inte heller så värst känd när han levde heller. Han föddes på Utö i mars 1849, fadern var folkskollärare. Hade läshuvud och studerade bland annat i Uppsala. Där var han med i körerna Allmänna sången och Orphei Drängar. Blev adjunkt, lektor och sedan medlem i svenska akademin. Debuten var en diktsamling 1872. Genombrottet kom tio år senare med Humleplockningen.

Melin har beskrivits som romantiker, han ogillade Strindberg och den så kallade Nick Carter-litteraturen den tidens skräplitteratur försökte han motverka. Han var den konservative Carl David af Wirsén vän i svenska akademin det var denne som 1903 fick in Melin på stol nummer 13. Melin var lojal mot den ständige sekreteraren i många år tills han ansåg dennes konservatism gick för långt. Karl Alfred Melin avled 1919. Nedan är en av hans dikter återgivna. Mycket göticism och romantik i dikten som handlar om kungasonen och tronkrävaren Styrbjörn som ska ha slagits mot kung Erik någon gång på 980-talet.

Styrbjörn starke

Styrbjörn starke
drog i härnadståg,
for med tolf gånger hundra segel,
hätsk i håg, öfver Mälarvåg.
Kränkte konungasonen bar
afvog sköld mot sitt fosterland,
förde i fejd mot Svitjod, det gamla,
Jomsborgs vilda vikingaband.

»Här är målet,
här mina fäders hem.
Vunnit hafver jag gods och riken,
gärna i byte jag gåfve dem.»
Så kvad Styrbjörn, stolte kämpen,
steg i land, stack skeppen i brand:
»Här vill jag lykta min lefnads saga,
segra eller dö med svärd i hand.»

Genom skogar
högg han kungsväg bred,
hann till vida Fyrisslätterna,
när det redan mot skymning led.
Eldar på höjderna längst i norr
lågade gladt som i Valborgsnatt;
där hade Erik, vänsälle kungen,
öfverst på åsen sitt märke satt.

Dagen grydde, skuggorna flydde,
solen gick upp öfver Fyrisvall.
Fram drog Sveahärens fylking,
skriande högt vid lurens skall.
Stod vid kungens sida
Torgny, lagman god:
»Nu skall spörjas, om våldet vinner
eller ärlige bönders mod.»

Hård vardt striden. I dagar två
ingen visste dess utgång än;
på tredje dagen gaf Odin
seger åt Sveakungens män.
Då ropade Styrbjörn med väldigt ljud:
»Hellre dö än fly med skam!» —
dref sitt baner med dån i jorden,
bröt i fiendehopen fram.

Honom följde hans män.
Vardt stort härskri och vapengny;
få vordo lefvande tagne i striden,
sågos dock ännu färre fly.
Hetsadt vilddjur lik,
Styrbjörn, tyngd af pilar och spjut,
värjde sig manligt, tills han dignande
föll och andades lifvet ut.

Men Erik, kungen, den segersälle,
när striden var slutad, lofvade glad
sköna skänker åt den, som dagens
blodiga bragd för hären kvad.
Fram steg Torvald Hjalte,
sjöng en härlig segersång;
gripen, sägs det, af stundens storhet,
kvad han för första och sista gång.

Styrbjörn starke
dog för frändehand,
föll vid foten af fädrens grafvar,
bärande afvog sköld mot sitt land.
Men Svitjods folk hade profvet stått,
och klart i häfderna lysa skall,
som ett dyrbart arf åt släkten sena,
minnet af segern på Fyrisvall.