Gaut: Götarnas gud och folkets personifiering

När vi firar Göte den 27 januari, uppmärksammar vi ett namn som bär på tusentals år av nordeuropeisk historia. Namnet är inte bara en geografisk beteckning för invånare i Götaland, utan djupt rotat i tron på asaguden Oden – eller Gaut, som han kallades av de folk han ansågs ha grundat. 

Götarnas och goternas gudomliga rötter

I de fornordiska källorna är Gaut (eller Gautr) ett av Odens vanligaste binamn. Namnet bär betydelsen ”gjutaren” eller ”skaparen”, men i en tribal kontext fungerar det som en personifiering av själva folket. Oden kallades ofta för Gautatýr – ”götarnas gud” – vilket markerade honom som den andliga och rituella ledaren för de götiska folken. 

Historiskt sett finns en stark koppling mellan:

• Götarna: Inbyggarna i dagens Götaland (Västergötland och Östergötland).
• Gutar: Befolkningen på Gotland.
• Goterna: De germanska stammar som under folkvandringstiden vandrade söderut genom Europa. 

Dessa grupper betraktade ofta Oden (under namnet Gaut eller Gapt) som sin stamfader. Genom att spåra sina kungasläkter tillbaka till guden legitimerade de sin makt och gav folket en gudomlig identitet. 

Oden som Gaut i myt och saga

I sagalitteraturen, som till exempel Bósa saga, framställs Gaut ibland som en kunglig person och son till Oden, som i sin tur grundade kungariket Götaland. Detta är ett exempel på euhemerism – idén att gudar ursprungligen var historiska hjältar som med tiden började dyrkas som gudomligheter. Oden som Gaut representerade inte bara krig och död, utan även visdom och magi. För de götska folken var han den som gav liv och form åt deras kultur, precis som han enligt myten ”göt” liv i de första människorna. 

Ett arv i kalendern

Att namnet Göte finns i vår kalender idag är en kvarleva av denna identitet. När vi säger Göte, nämner vi i praktiken ”en person av Odens folk”. I landskap som Västergötland lever minnet av guden kvar än idag genom platser som Odins flisor och lokala sägner om ”Odens jakt”, som traderats i århundraden efter kristnandet.

Wolfgang Amadeus Mozart: Ljusets och harmonins mästare

När Wolfgang Amadeus Mozart föddes i Salzburg den 27 januari 1756, föddes inte bara ett barn, utan ett musikaliskt naturfenomen som skulle komma att förändra mänsklighetens kulturlandskap för alltid. Redan som liten pojke satt han vid klaveret och fann harmonier där andra bara hörde toner, och innan han ens blivit tonåring hade han förtrollat Europas kungahus som ett underbarn vars talang gränsade till det gudomliga. Han var en spegel av sin tids upplysning, en själ som rörde sig med en lekfull lätthet mellan det djupt tragiska och det sprudlande glada.
Mozarts liv var en ständig resa genom ljudets oändliga möjligheter. Han ägde en unik förmåga att fånga den mänskliga naturens alla skiftningar i sina operor, där karaktärerna talar till oss med en ärlighet som fortfarande, efter två sekel, känns brännande aktuell. I hans symfonier och pianokonserter finner vi en perfekt balans mellan teknisk perfektion och en innerlig skönhet som verkar strömma fram helt utan ansträngning. Det sägs att han skrev ner sin musik som om den redan vore färdigkomponerad i huvudet, en direkt kanal från en högre ordning ner till notpappret.

Trots sin korta levnad på jorden lämnade han efter sig en skattkammare av över 600 verk, som alla bär hans omisskännliga signum: en klarhet som aldrig blir banal och ett djup som aldrig blir tungt. Han levde intensivt, med en personlighet fylld av humor, passion och en rastlös kreativitet som brann ända fram till det sista andetaget, då han arbetade på sitt monumentala Requiem. Mozart dog fattig i materiella ting, men han dog som den rikaste av konstnärer. Hans musik är inte bara historiska dokument; den är ett levande andningshål som fortsätter att trösta, inspirera och skänka hopp till människor i alla tider. Att lyssna på Mozart är att höra universum le.

Mozart till vänster i bild betraktar en staty som ska föreställa Hermes. Romarna identifierade Hemers med germanernas Oden. Oden skaldekonstens gud. 27 januari var Mozart född. 27 januari är Göte och Göta namnen i kalendern Götarnas gud är Oden. Ja detta kan ju förstås inte var en slump ärade hedningar.

Immigrant Song

Ta det lugnt alla pk-slan. Det handlar inte om massinvandring till Europa utan om vikingar från Islands som ska åka och plundra det brittiska öarna. Inspiration fick gruppen efter att ha spelat på Island. Den gavs ut som öppningsspår på albumet Led Zeppelin III 1970. Bandet sångare Robert Plant skrev texten men gitarristen Jimmy Page stod för musiken och båda kan ses som upphovsmän. Hammare som nämns är ju förstås Tors hammare Mjölner.

Led Zeppelin bildades i London 1968 och kom under 1970-talet att definiera den arena- och albumorienterade rocken. Bandet bestod av fyra unika musikaliska begåvningar: gitarristen och visionären Jimmy Page född 1944, sångaren Robert Plant född 1948 , basisten och keyboardisten John Paul Jones född 1946 samt trummisen John Bonham 1948-1980. Bandet reste sig ur askan av Jimmy Pages tidigare grupp, The Yardbirds. Under namnet ”The New Yardbirds” genomförde de sin första turné i Skandinavien innan de bytte namn till Led Zeppelin. Redan med debutalbumet Led Zeppelin (1969) visade de upp en explosiv blandning av tung blues, psykedelisk rock och folktoner. 

Under 1970-talet nådde bandet en status som ”gyllene gudar”. Med odödliga klassiker som ”Stairway to Heaven”, ”Whole Lotta Love” och ”Kashmir” dominerade de världens största arenor. De var kända för sin improvisationsförmåga live, men också för ett vilt turnéliv som ofta kantades av skandaler och dekadens. Bandets era tog ett abrupt slut den 25 september 1980 när trummisen John Bonham tragiskt gick bort vid 32 års ålder. Istället för att ersätta honom valde de kvarvarande medlemmarna att upplösa bandet den 4 december samma år, med motiveringen att de inte kunde fortsätta utan hans unika sound.

Immigrant Song

We come from the land of the ice and snow
From the midnight sun where the hot springs flow

The hammer of the gods
Will drive our ships to new lands
To fight the horde, sing and cry
Valhalla, I am coming

On we sweep with threshing oar
Our only goal will be the western shore

We come from the land of the ice and snow
From the midnight sun where the hot springs flow

How soft your fields so green
Can whisper tales of gore
Of how we calmed the tides of war
We are your overlords

On we sweep with threshing oar
Our only goal will be the western shore

So now you’d better stop
And rebuild all your ruins
For peace and trust can win the day
Despite of all your losing

Jag förnekar

Jag förnekar ej
att jag är nekandets gudinna
neka har alla
som tror på Syn rätt till.

Det är olagligt att inte tro på förintelsen. Men att de som tror på förintelsen använder förintelsen som argument till att utrota palestinierna det är ändå det värsta.

Vi vill påpeka att vi bar diskuterar med de som delar vår värdegrund. Sionister delar inte vår värdegrund.

Ukraina fortsätter vi stödja. Oavsett om det vinner eller förlorar är vår sympati med de som var samma färger som vi i sin nationsflagga ty Ukraina är en fri oberoende satt oh inte en provins i ett ryskt imperium. 

Ukrainas eller Sveriges färger ja nyansen kanske är lite olika men inte å mycket mer. Mer förenar än skiljer.

För en tid sedan sa vår statschef, Konung Carl XIV Gustaf följden när Folk och försvar hade möte:

”Jag manar alla att vara på sin vakt mot upplösningens krafter som kristiden framkallar. Sammanhållning och samverkan inom folket får icke försvagas genom enskilda och gruppers egoism. God samhällsanda och inbördes solidaritet tillhöra vår beredskap, likaväl som de materiella maktmedlen.”

Det låter rimligt att lyssna på de orden. Föreningen verkar med ord och skrift för att påverka samhället men vi är en del samhället inga bombkastare eller terrorister. Ibland måste vi verka för samhällets bästa i tider av kris och krig.

Ideella Kulturföreningen

Jag springer med åskans vagn (dikt om Röskva)

Jag är den snabbaste foten på jorden.
Jag springer med åskans vagn, men min hug är min egen.
Mina lungor är fyllda av gudarnas vind,
ändå bär jag min egen börda med rakare rygg än de.
Jag ser jättarnas skuggor falla över världen,
men jag darrar icke.
Jag är tjänarinnan som blev en stjärna i flykten.
Vem kan hinna fatt mitt hjärta?
Jag är en pil som aldrig skall landa.

Slaven utan herre: Ett angrepp på kulturkristendomens hyckleri

I dagens Sverige kryllar det av människor som bröstar upp sig och kallar sig ”sekulära”, ”ateister” eller ”moderna humanister”. De tror att de är fria för att de har slutat gå i kyrkan. Men de lurar ingen utom sig själva. Sanningen är att de är kulturkristna – slavar som bär kvar bojorna långt efter att herren har dött.
Som asatroende ser jag er för vad ni faktiskt är: Hycklare som förkastar den kristne guden men klamrar er fast vid hans giftiga moral.

Ni bär på en död guds skuld
Ni säger att ni inte tror på synd, men ni dryper av skuld. Ni har bytt ut arvsynden mot en modern variant där ni ständigt ska be om ursäkt för er existens, för er historia och för er framgång. Ni hatar styrka och föraktar ära, precis som de första kristna slavarna gjorde för att trösta sig i sin egen uselhet. Att vara kulturkristen är att vara en feg människa som inte vågar tänka tanken fullt ut. Om ni har kastat ut den kristna guden, varför behåller ni då hans slavmoral? Varför hyllar ni fortfarande ödmjukhet som en dygd och förlåtelse som en lag? I den gamla moralen är ödmjukhet bara ett annat ord för underkastelse, och förlåtelse utan upprättelse är ren och skär svaghet.

Svaghet är inte en dygd
Våra förfäder visste att en man eller kvinna mäts efter sin ära och sin duglighet. Oden kräver inte din ödmjukhet – han kräver din vishet och din kampvilja. Tor kräver inte att du vänder andra kinden till – han kräver att du krossar det som hotar din ätt.
Men ni, ni kulturkristna, ni gör er medvetet svaga. Ni har byggt ett samhälle där den som lider mest har högst status, och där den som är starkast ska skämmas. Ni är som hundar som har lärt sig att älska kopplet. Ni hyllar en moral som uppmanar till självutplåning och kallar det för ”humanism”. Det är inte humanism, det är en långsam död.

Misstrons skärpa
Oden lärde oss att misstro den som talar vackert men handlar falskt. När vi ser era politiker och era moralkärringar, oavsett om de bär kors eller partimärken, ser vi samma mönster. De predikar förlåtelse och universell kärlek samtidigt som de förråder sitt eget folk och sin egen ära. En sann hedning ser igenom er. Vi vet att varken Sverigedemokraterna, med sitt klamrande vid det kristna kulturarvet, eller Miljöpartisterna, med sin sekulära domedagsprofetia och skuldfetischism, har något att erbjuda en fri människa. De är båda grenar på samma ruttna kristna träd.

Välj sida: Herren eller Äran
Det är dags att välja. Om ni vill vara kristna, gå då tillbaka till kyrkan och kryp på era knän. Men om ni påstår er vara fria, då måste ni ha modet att kasta bort den kristna moralen i sin helhet. Sluta lek ”sekulär” när ni i själva verket bara är kristna som är för fega för att erkänna det.
Vi asatroende har kastat av oss bojorna. Vi behöver ingen förlåtelse, för vi bär inte på någon skuld. Vi söker inte nåd, vi söker ära. Vi vänder inte andra kinden till – vi står upprätt.
Världen tillhör de dugliga, inte de ödmjuka. Det är dags att ni kulturkristna inser att ni inte är fria. Ni är bara slavar som har glömt bort namnet på er ägare.

Ja en liten rolig lek. Vi frågade AI vad det skulle bli för dikter om vi skulle be framlidna poeter skriva om Oden:

Om Vilhelm Ekelund hade skrivit en dikt om Oden, skulle den sannolikt sakna asatrons dånande dramatik. Istället skulle den präglas av en stram, antikt inspirerad diktion och fokusera på Oden som den ensamme sökaren efter vishet, präglad av lidande och intellektuell klarsyn.
Här är ett försök att fånga Ekelunds sena, aforistiska stil – där det nordiska möter det grekiska i en sval, högstämd melankoli:

Den Enögde Vilhelm Ekelund

I ljus som tvingats fram ur smärtans natt,
står han, den främste, vid det tysta flödet.
Ej maktens guld, ej stridens vilda skratt,
men blicken ensam väger människoödet.

Ett öga gavs åt källans mörka djup,
att se det dolda, det som stilla bida.
Vid tankens branter, vid dess branta stup,
måste den vise lära sig att lida.

O, bittra törst efter det rena ordet!
Som runans tecken skurna i en häll,
står sanningen likt stjärnan över bordet:
En enslig vandrare i karg och frostig kväll.

Här finns ej tröst, blott andens klara tvång
att vörda ljuset i en fallen värld.
Och djupt i själen ljuder visans gång:
Det högsta målet är en ensam färd.

Frånvaron av krig: Den krigiske Oden är borta. Kvar är den intellektuelle askeeten som offrat sitt öga för kunskap.
Landskapet: Det är kargt, svalt och präglat av ”ljus” och ”klarhet”, snarare än Valhallas gillen.
Språket: Användningen av ord som klarsyn, människoödet, och andens tvång speglar Ekelunds strävan efter etisk och filosofisk renhet.
Ensamheten: Liksom i Ekelunds egna verk Väst-östligt framställs gestalten som en vandrare som funnit frid genom att avstå från världen.

Om Edith Södergran hade skrivit om Oden skulle dikten ha en helt annan energi än Ekelunds svala meditationer. Här skulle vi möta en visionär, febrig och djupt personlig Oden. Han skulle inte vara en historisk gud, utan en symbol för den övermänniska eller det kosmiska lidande som Södergran ofta utforskade.
Dikten skulle sannolikt präglas av starka kontraster: guld mot blod, stjärnor mot undergång, och en nästan extatisk identifiering med gudens kraft och offer.
Här är ett försök i Södergrans modernistiska, fria stil:

Odens öga av Edith Södergran

Jag har sett guden vandra genom mina drömmar,
hans mantel var natten och hans blick var en stjärna som föll.
Han bar inte ett svärd, han bar en oändlig törst,
en törst som drack mitt hjärta tomt.

Hör ni hovslagen? Det är inte krigets hästar.
Det är de stora ensamma tankarna som rider genom rymden.
Oden offrade sitt öga i källan –
ser ni inte att vi alla är enögda?
Vi ser jorden med ett öga av lera,
men himlen ser vi med det öga vi gav bort för att få veta.

Jag är Odens syster, jag är korpens vinge!
Jag sitter på hans axel och viskar hemligheter som ingen tål att höra.
Världen är ett träd som skakar i stormen,
och vi är de glödande runorna som han ristade i barken med sin smärta.

Låt gudarna dö!
Ur deras aska stiger en ny människa,
med en blick som bränner genom bergen
och en själ som är lika djup som Mimers brunn.

Typiska drag i denna ”Södergranska” Oden:
Det kosmiska ”Jaget”: Södergran skriver ofta i första person och låter diktjaget stiga upp till gudarnas nivå. Hon skulle inte bara beskriva Oden, hon skulle vara hans jämlike eller hans röst.
Extas och lidande: Offret av ögat skulle inte ses som en intellektuell transaktion (som hos Ekelund), utan som en våldsam, nödvändig förvandling.
Nietzscheanska influenser: Oden skulle porträtteras som en föregångare till ”den nya människan” – en varelse som står bortom gott och ont.
Naturens besjälning: Världsträdet Yggdrasil och korparna skulle användas som starka, expressiva bilder för själsliga tillstånd.

Om Erik Axel Karlfeldt hade skrivit om Oden, skulle vi lämna Södergrans febriga rymd för något betydligt mer jordnära, robust och klangfullt. Karlfeldts Oden skulle vara en ”bonde-aristokrat”, en vandrare i en nordisk natur som doftar av kåda, jord och gammalt järn.
Dikten skulle ha en fast, musikalisk rytm (gärna på bunden vers) och använda ett ålderdomligt, mustigt språk fyllt av allmogekultur och mytisk tyngd.
Här är Oden i Karlfeldts skepnad – en blandning av vishetslärare och herreman:

Om Erik Axel Karlfeldt hade skrivit om Oden, skulle vi lämna Södergrans febriga rymd för något betydligt mer jordnära, robust och klangfullt. Karlfeldts Oden skulle vara en ”bonde-aristokrat”, en vandrare i en nordisk natur som doftar av kåda, jord och gammalt järn.
Dikten skulle ha en fast, musikalisk rytm (gärna på bunden vers) och använda ett ålderdomligt, mustigt språk fyllt av allmogekultur och mytisk tyngd.
Här är Oden i Karlfeldts skepnad – en blandning av vishetslärare och herreman:

Vandraren från Hlidskjalf av Erik Axel Karlfeldt

Där tallen står mörk över moens rand
och forsen sin klagan för,
där vandrar en gubbe med vandringsstav
och hatten på sniskan han kör.
Han bär ej på purpur, han bär ej på guld,
hans mantel är grå som en sky,
men i hans fotspår slår blomman ut
och jorden blir ung och ny.

Ett öga han lade i källans djup
där vishetens vatten rinner,
nu ser han vad ingen i dalar sett
och vet vad den fege ej finner.
Han känner till runornas hemliga makt
och sångens fördolda glöd,
han talar med korp i den bitande blåst
och väcker de domnade död.

Välkommen, du gamle, till härbre och hem,
stig in vid vår sprakande eld!
Här brygges det mjöd av den klaraste must
i stjärnornas svala kväll.
Sjung oss en visa om Yggdrasils gren
och asarnas glömda färd,
förrän du åter i gryningens stund
går ut mot en väntande värld.

Typiska drag i denna ”Karlfeldtska” Oden:
Rytm och klang: Dikten har en tydlig, nästan visartad takt (daktyl eller anapest), vilket är signifikant för Karlfeldts diktning, som i exempelvis Fridolins visor.
Vandraren som arketyp: Oden porträtteras som den gåtfulla främlingen som dyker upp vid stugan, en motivtyp Karlfeldt älskade – den vise mannen maskerad till enkel man.
Naturmystik: Gudomen är djupt rotad i det svenska landskapet (moar, forsar, tallar). Han är en del av den nordiska naturens egen ande.
Arkaismer: Valet av ord som härbre, mo, must och asarnas färd ger dikten den tyngd och historiska förankring som Karlfeldt blev belönad med Nobelpriset för.

Om Evert Taube hade skrivit om Oden skulle resultatet sannolikt inte ha blivit en tung dikt, utan en klangfull visa eller ballad fylld av livsglädje, äventyr och en smula självbiografisk maskerad. Hans Oden skulle varken vara en dyster asket eller en krigisk gud, utan snarare en vandrande livskonstnär – en blandning av en gammal sjökapten och en lärd trubadur.
I Taubes värld skulle Oden förmodligen sitta på en krog i Gamla stan, kanske på Den Gyldene Freden, och berätta om sina resor över haven snarare än genom de nio världarna.
Här är ett försök att fånga Taubes episka och soliga berättarstil:

Balladen om den enögde vandraren av Evert Taube

Jag satt en kväll på Freden, vid ett bord av ek och fur,
och drack mitt vin och tänkte på naturens äventyr.
Då steg en främling in i salen, grå och väderbiten,
hans mantel doftade av tång och storm från oceanen.
Han bar en bredskydd hatt som dolde halva ansiktet,
men i hans blick fanns glansen av ett fjärran majestät.

”God afton, vänner!” sade han och lade ner sin stav,
”Jag kommer från en seglats över tidens djupa hav.
Jag offrade mitt öga vid en källa, klar och kall,
för att få se hur stjärnor tänds och världar går i fall.
Nu vandrar jag på jorden som en enkel man av folket,
och söker visans sanning bakom runorna och språket.”

Vi bjöd honom på Rhenvin och på abborre och bröd,
han sjöng om Yggdrasil som darrar i en morgonglöd.
Han talte om sina korpar, som två segel i det blå,
och om en åttafotad häst som över vågen kan gå.
Och när han reste sig att gå i gryningens stund,
då kände jag att Guden själv besökt vår lilla rund.

Typiska drag i denna ”Taubeska” Oden:
Miljön: Guden placeras ofta i en konkret, gärna maritim eller historisk miljö, som en krog eller en skärgårdsö.
Alter egon: Taube använde ofta figurer som Fritiof Andersson eller Rönnerdahl. Hans Oden skulle fungera på samma sätt – en ”mask” som skalden tar på sig för att berätta om stora ting på ett mänskligt plan.
Livsnjutning: Trots att Oden har offrat sitt öga, bjuds han i visan på mat och dryck. Taube lät ofta sina karaktärer njuta av livets goda, även mitt i mytiska sammanhang.
Rytm och romantik: Språket är fyllt av adjektiv som kristallklara, blommande och väderbiten, och versmåttet är ofta en lättflytande ballad eller vals. 

Om Bodil Malmsten hade skrivit om Oden, skulle det varken vara heroiskt eller mystiskt. Det skulle vara vardagligt, sakligt och djupt melankoliskt, präglat av hennes karakteristiska korta rader, oväntade radbrytningar och en blandning av ironi och förtvivlan.
Hennes Oden skulle förmodligen bo i en hyresrätt, sitta vid ett köksbord och handla om förlust – inte om makt. Offret av ögat skulle inte vara en storslagen myt, utan en konkret, fysisk saknad.
Här är Oden i Bodil Malmstens tonfall:

Det som saknas av Bodil Malmsten

Det var inte så märkvärdigt.
Man ger vad man har.
Jag gav ett öga.

Nu ser jag bara hälften.
Men hälften är ibland för mycket
att bära.

Jag sitter här i mitt kök.
Kaffet kallnar.
Korparna sitter på balkongräcket
och bråkar om vems tur det är
att berätta allt det hemska de sett.

Hugin.
Munin.
Sluta nu.

Jag vet redan.
Världen skälver i sina rötter.
Trädet dör.
Det hjälper inte att jag hängde där
i nio dygn utan mat.

Det hjälper aldrig att offra sig.
Man blir bara trött.
Och hungrig.
Och lite mer ensam
än man var innan.

Jag har köpt en ny hatt.
Den döljer hålet.
Men den döljer inte
att jag ser precis allt
som jag önskar
att jag slapp se.

Typiska drag i denna ”Malmstenska” Oden:
Det avdramatiserade språket: Malmsten skriver ofta om stora livsfrågor med en nästan trotsig enkelhet. ”Det var inte så märkvärdigt.”
Vardagsmelankolin: Guden blir en människa med kalla kaffeoppar och balkongproblem. Det mytiska dras ner på jorden för att bli begripligt och smärtsamt.
Radbrytningarna: De korta, stötiga raderna skapar en rytm av andetag och tvekan, vilket ger dikten en känsla av naken ärlighet.
Ensamheten: Det finns ofta ett stråk av ensamhet i hennes poesi (som i Det här är hjärtat). Oden blir här bilden av den som vet för mycket och därför inte kan delta i den vanliga gemenskapen.

Om Povel Ramel hade tagit sig an Oden, hade vi fått en ekvilibristisk ordleksshow i högt tempo. Oden hade förvandlats till en något förvirrad men taktfast figur i en revy, där de fornnordiska namnen blivit till tacksamma rimflätor och komiska poänger.
Det hade sannolikt blivit en visa med en smittande jazzrytm, fylld av absurda detaljer och en gnutta respektlöshet mot det högtidliga.
Här är Oden i Povelska toner:

En sällsam as-tstämning av Povel Ramel

Jag är en as-gammal as-gud med as-mycket spring,
jag bor uppi taket på en as-hög ting-ring!
Med korpar på axeln och mjöd i min mugg,
jag blickar mot Midgård och ser inte ett dugg!
(Eller ja, jag ser hälften, för synen är klen,
sen jag pantsatte gluggen vid Mimer-fontän.)

Refräng:
Och det är Oden, Oden, Oden,
den mest fenomenala av gudar på jorden!
Jag rider på Sleipner, en häst med schvung,
med åtta små ben – jag är as-arnas kung!

Jag hängde i trädet i nio långa dar,
utan en smörgås, utan en far!
Jag stirra’ på runor tills ögonen sved,
och föll sen till marken med ett as-väldigt ”Smed!”
(Nej, ”Sned!” menade jag, eller var det kanske ”Fred”?)
Nu spår jag i aska och tolkar mitt öde,
medan Munin är trött och Hugin är döde…
nej, död! Rimmet är dött! Men jag är lika glad för det!

Se upp för min spjutspets, den heter ju Gungner,
den träffar i krysset när as-en blir hungner!
Välkommen till Valhall, här är festen total,
om man bortser från stanken av vildsvins-frikadell i vår sal!

Typiska drag i denna ”Ramelska” Oden:
Ordlekarna: Det ständiga lekandet med prefixet ”as-” (as-gammal, as-bra) är typiskt Povel. Han älskade att ta ett ord och vrida på det tills det blev absurt.
Rytmen och rimmen: Povel var en mästare på oväntade rim (Gungner/hungner, klen/fontän) och en svängig, synkoperad versrytm som nästan kräver ett piano i bakgrunden.
Det avväpnande tramset: Genom att göra Oden lite glömsk och klumpig (som i referensen till att hänga i trädet utan smörgås) tar han udden av det pretentiösa, precis som han gjorde i sina klassiska revynummer.
Parenteser och avbrott: Povel avbröt ofta sig själv i sina texter för att kommentera rimmen eller logiken, vilket skapar en direktkontakt med publiken.
För att få den rätta känslan kan man tänka sig melodin i stil med ”The Gräsänkling Blues” eller någon av hans snabbare ordleksekvilibristnummer.

Om Tomas Tranströmer hade skrivit om Oden, skulle det bli en resa in i det undermedvetna, där myten möter en modern, karg svensk verklighet. Tranströmers poesi kännetecknas av precisa, ofta oväntade metaforer, en stark känsla för naturen (särskilt skärgården och vintern) och en djupt existentiell ton.Hans Oden skulle vara en tyst gestalt, kanske sedd i en blixtrande vision eller i periferin av synfältet, och han skulle symbolisera det som är dolt under ytan – antingen i naturen eller i det mänskliga psyket.Här är ett försök att fånga Tranströmers förtätade och bildrika stil:

Den Andre av Tomas Tranströmer

Sent i november.
Ett öga av is
stirrar ur Mimerbrunns mörker.
Det är inte mitt.

Världsträdet, Yggdrasil,
står utanför mitt fönster,
en naken alm,
vars rötter borrar i asfalten.
En sprucken stam.

Ibland kommer en vindstöt
från en annan värld.
Då ser jag honom:
En vandrare i grå kappa
på väg mot en okänd tingsplats.

Han stannar aldrig.
Hans korpar är tystnaden
mellan två telefonsamtal.

Han offrade en del av sig själv
för att se oss.
Vi ser honom aldrig.
Men hans blick
är det tomma fönstret
i grannhuset.

Typiska drag i denna ”Tranströmerska” Oden:
Synvillor och syner: Tranströmer använde ofta bilder som ”ett öga av is” eller ”det tomma fönstret” för att beskriva närvaron av något större och okänt i det vardagliga.
Det moderna möter myten: Yggdrasil blir en ”naken alm” som borrar sig in i ”asfalten”. Myten placeras i en igenkännbar, samtida svensk miljö.
Tystnaden: Tystnaden är central hos Tranströmer. Här blir Odens korpar en symbol för pausen, det outsagda.
Ensamheten och det existentiella: Guden beskrivs som ”en vandrare” som aldrig stannar, vilket fångar den känsla av ensamhet och strävan som ofta genomsyrar Tranströmers poesi.