25 ja så länge har Frej och Freja haft sin namnsdag den 23 januari .Men de har ju dyrkats längre än så.

Från Vanheim kommo

Från Vanheim kommo
vänliga makter,
Njords arvingar
till asars gård;
Gyllene syskon
i gästning hos Oden,
gavs fred åt världen
med förliknings ed.

Freja i Folkvang
fagra salar,
styr över ödet
och valplatsens dagg;
hon lärde asar
sejdens konster,
innan blott kända
bland visa vaner.

Frej styr regnet
och solens strålar,
ger växt ur jorden
åt människors ätt;
årsväxt och fred
följer hans färd,
vidsynt han vakar
över världens väl.

Välsignat är mötet
mellan makternas släkter,
nu råder sämja
i gudars boning;
gagn lände det asar,
gagn lände det män,
att vaner bor
vid livets träd.

Frej och Frej har namnsdag och det är ju bra. Men låt oss också sända en tanke till Gerd denna dag hon är ju årets gudinna!

Frej, Freja och Gerd. Ingen monoteism här inte.

Idag har vi funnits tio år på twitter eller X eller vad de nu heter snart betyder det vl namn igen men vi förblir kvar liksom asatron! https://x.com/IdeellaKF

Följ oss du med om du påstår att de är hedning!

Gudens tjänare och tjänarinna: Dualismens balans i asatron

I den fornnordiska mytologin framträder ett fascinerande mönster bland de främsta gudarna. Från Tors dundrande vagn till Frejs gyllene salar ser vi en ständig närvaro av ett tjänarpar: en man och en kvinna. I en värld där könsrollerna var orubbliga, fungerade dessa par som gudarnas förlängda armar in i livets alla skikt.

Den nordiska kosmos var djupt genomsyrad av uppdelning. Allt från naturens träd till krigarens utrustning sorterades efter kön; asken var manlig, linden kvinnlig; svärdet var manligt, skölden kvinnlig. Att överskrida dessa gränser betraktades ofta som ergi – något omanligt eller skamligt. Ändå krävde gudarnas makt att de kunde kontrollera hela tillvaron. Lösningen stavades ofta dualistiska tjänarpar.

Tjalve och Röskva: Kraft och flit
Tor, människornas beskyddare, omges av syskonen Tjalve och Röskva. De är bondbarn som representerar den mänskliga sfären. Tjalve är den snabbe löparen och den unge krigaren – en spegling av Tors egen maskulina kraft. Röskva, vars namn antyder raskhet och duglighet, representerar den praktiska fliten och arbetet. Tillsammans täcker de in hela den mänskliga verksamheten på en gård, vilket gör Tor till en gud för både fältet och striden.

Byggver och Bejla: Skördens två ansikten
Hos fruktbarhetsguden Frej finner vi Byggver och Bejla. I dikten Lokasenna får vi veta att de är oumbärliga vid gudarnas gästabud. Byggver är nära förknippad med kornet och bryggandet – den manliga sysslan i åkerbruket. Bejla å sin sida har kopplats till mjölkning, biodling eller gödselhantering – de nödvändiga sysslorna i ladugården och hushållet. Utan detta par vore Frejs gåva (skörden och maten) ofullständig.

Hjuke och Bil: Månens cykler
Till och med den gåtfulle guden Måne har sina följeslagare i barnen Hjuke och Bil. De bär en vattenbytta mellan sig, en bild som ofta tolkats som månens förmåga att styra ebb och flod eller dess faser. Här ser vi dualismen redan hos barnen; en pojke och en flicka som tillsammans upprätthåller den kosmiska ordningen på himlavalvet.

Balans utan gränsöverskridande
Varför denna strikta uppdelning? I asatron var ordning synonymt med säkerhet. Att Oden utövade den ”kvinnliga” magin sejd, eller att Loke bytte kön och födde barn, skapade en djup oro och kaos i myterna. Genom att istället omge sig med en tjänare och en tjänarinna kunde gudarna styra över både det manliga och det kvinnliga utan att själva riskera sin status.
Tjänarparen fungerade som en bro. De tillät gudarna att vara kompletta härskare i en värld som annars krävde att man valde sida. Genom ”Gudens tjänare och tjänarinna” upprätthölls balansen mellan svärdet och linden, mellan kriget och hemmet, och mellan himmel och jord.

Del 2: Den orubbliga gränsen – Skammen i att bryta mönstret
I den första delen såg vi hur gudarna använde tjänarpar för att balansera det manliga och kvinnliga. Men varför var denna uppdelning så livsviktig? Svaret ligger i ett av asatrons mest laddade begrepp: ergi. I ett samhälle där heder var allt, var gränsöverskridandet inte bara ett personligt val – det var ett hot mot hela världsordningen.

Ergi: När hedern gick förlorad
För en man i vikingatidens Norden fanns det inget värre än att anklagas för att vara argr eller ergi. Ordet betecknade omanlighet och feghet, men var också direkt kopplat till att inta en kvinnlig roll. En man som utövade den kvinnliga magin, sejden, eller som på annat sätt agerade utanför sin könsroll, förlorade omedelbart sin sociala ställning.
Det är därför vi ser Oden – den mäktigaste av gudar – ständigt bli hånad av Loke. Trots sin visdom anklagas Oden för att ha ”slagit på trumma som en völva” och betett sig som en kvinna. För de forntida lyssnarna var detta en allvarlig anklagelse som naggade gudafaderns auktoritet i kanten.

Lagens stränga gränser
I de isländska lagböckerna, som Grágás, ser vi hur rädslan för att sudda ut könsgränserna tog sig juridiska uttryck. Det var strikt förbjudet att bära det motsatta könets kläder.
En kvinna fick inte bära byxor eller klippa håret som en man.
En man fick inte bära urringade tröjor som blottade bröstet på ett kvinnligt sätt.
Straffet var ofta fredlöshet. Att klä sig som det motsatta könet betraktades som ett bedrägeri mot naturen och samhället. Det var en kultur som krävde tydlighet: man skulle på långt håll kunna se vem som var en krigare och vem som var husfru.

Loke – Den nödvändiga men hatade avvikaren
Loke är den karaktär som tydligast belyser hur farligt och oönskat det gränsöverskridande var. Han är den enda guden som bokstavligen byter kön, blir dräktig och föder barn (som hästen Sleipnir). Men detta gör honom inte till en hjälte; det gör honom till en osäker och opålitlig gestalt. Hans förmåga att röra sig mellan könen är kopplad till hans natur som en kaoskraft. Han representerar det som inte kan kategoriseras, och i asatron var det som inte kunde kategoriseras oftast synonymt med fara.

Tjänarparen som säkerhetsventil
Det är i ljuset av detta strikta system som tjänarparen som Tjalve och Röskva eller Byggver och Bejla blir så logiska. Genom dem kunde gudarna:

1. Bevara sin heder: Tor behövde aldrig utföra ”kvinnliga” sysslor eftersom han hade Röskva.
2. Utöva total makt: Guden kunde styra över hela livets spektrum utan att personligen behöva bryta mot de sociala tabun som höll samhället samman.
   Sammanfattningsvis är asatro en tid av skarpa linjer. Mellan Midgård och Utgård, mellan gud och jätte, och mellan man och kvinna drog man gränser som inte fick överträdas. Tjänaren och tjänarinnan var inte bara assistenter – de var de bultar som höll den strikta könsordningens maskineri på plats.

Krigets ansikten: Manligt, kvinnligt eller könsneutralt?
I modern tid föreställer vi oss ofta vikingatidens slagfält som en exklusivt manlig arena. Men om vi skrapar på ytan i de isländska sagorna och ser till de arkeologiska fynden, framträder en annan bild. Krig var inte bara en angelägenhet för män – det var en kosmisk kraft där både det maskulina och det feminina var nödvändiga komponenter.
När vi läser om asatrons gudar ser vi ett mönster: Tor har Tjalve och Röskva, Frej har Byggver och Bejla. Denna uppdelning i en manlig och en kvinnlig medhjälpare speglar en djupare sanning om hur man såg på världen. Allt krävde balans. Att föra krig var inget undantag.

Svärdet och skölden: Den kompletta krigaren
En vanlig tolkning i den fornnordiska diktningen är att vapen bar könade symboler. Svärdet sågs ofta som maskulint – penetrerande och aktivt. Skölden däremot, beskrivs ofta i feminina termer – skyddande, omslutande och bevarande.
Men här ligger den viktigaste poängen: en krigare kan inte existera med bara det ena. Utan svärdet kan du inte segra, men utan skölden kan du inte överleva. Genom att bära båda blev krigaren en enhet som balanserade maskulin aggression med feminin försvarskraft. Krigaryrket var i sig en förening av dessa två poler, vilket gör själva handlingen mer könsneutral än vad vi föreställer oss idag.

Valkyrior och sköldmör: Krigets sanna härskare
Det tydligaste beviset på att krig inte var förbehållet män är valkyriorna. Dessa mäktiga kvinnliga väsen var de som i slutändan styrde över slagfältet. Det var inte männen som valde vem som skulle dö – det var valkyriorna, på Odens order. Att den högsta makten över liv och död i strid var feminin visar att krig betraktades som en totalupplevelse som angick alla kön.
Vi ser detta även i de mänskliga leden. Berättelser om sköldmör och fynd som den berömda krigarkvinnan i Birka (Bj 581) visar att vapen kunde vara verktyg för den som hade styrkan att föra dem, oavsett kön. När en kvinna tog upp svärdet, som Skade när hon bar sin fars rustning för att kräva hämnd, var det hedern och plikten som styrde – värden som stod över könsgränserna.

Vår tids bias vs. forntidens verklighet
Mycket av vår bild av ”den manlige vikingen” skapades under 1800-talet, en tid med extremt strikta könsroller. Vi har därmed projicerat vår egen tids syn på krig som något ”omänskligt” eller ”okvinnligt” på en tid där krig var en integrerad del av livet för alla på gården.
När vikingatågen gav sig av var det kvinnorna som försvarade hemmet. Krig drabbade alla, och förmågan att hantera vapen var i många fall en ren överlevnadsfråga snarare än en identitetsfråga.

Sammanfattning
Kanske ska vi inte se asatrons tjänarpar som en uppdelning av sysslor, utan som en påminnelse om att ingen kraft är komplett utan sin motsats. Krig var manligt genom svärdet och kvinnligt genom skölden och valkyriornas val. Genom att förena dessa krafter skapades den balans som krävdes för att överleva i en våldsam värld.

Prinsessan Désirée, friherrinnan Silfverschiöld har avlidit. Föreningen beklagar sorgen.

Monoteismens sista krampaktiga grepp: Varför vi vägrar buga för ”statskyrkan”

I decennier har det etablerade samhället försökt begrava våra fäders gudar under ett lager av liberal kristendom och sekulär likgiltighet. Nu ser vi ett nytt fenomen: staten försöker desperat blåsa liv i den döende Svenska kyrkan för att använda den som en sköld mot modernitetens kriser. Men för oss som bär asatrons eld i hjärtat är budskapet glasklart – vi låter oss inte tämjas.

Idag talas det högt om att vi ska ”tro” på Svenska kyrkan för att den står för ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Men sedan när blev religionens syfte att fungera som ett politiskt kontor för staten? En tro som ständigt ber om ursäkt för sin existens och anpassar sina dogmer efter rådande politiska vindar är ingen tro – det är en ideologisk tvångströja.

Den abrahamitiska ockupationen

De abrahamitiska religionerna – kristendomen, islam och judendomen – är i sin kärna främmande för det nordiska sinnet. De bygger på underkastelse inför en enda, svartsjuk gudom. Under tusen år har denna monoteism försökt utplåna vårt folks naturliga koppling till Oden, Tor, Frej och Freja och markens makter. Att staten nu ”pushar fram” kyrkan som en norm är inget annat än ett försök att behålla den andliga kontrollen över folket.

Vi ser hyckleriet tydligt: Samhället kräver respekt för moskéer och synagogor, men när en nordbo söker sig tillbaka till sina rötter och högaktar gudinnan Skade eller firar segergudinnan Baduhenna, då möts han av tystnad eller hån. Varför är en ökenreligion mer ”riktig” än den tro som är sprungen ur vår egen jord?

Vår kulturkamp är total!

Ideell Kulturkamp står inte för en urvattnad ”hobby-hedendom”. Vi kräver en total återgång till de hedniska rötterna. Vi ser igenom försöken att göra tron till en privatsak. Religion är kultur, historia och identitet.

Att de etablerade partierna, från SD till KD, klamrar sig fast vid det kristna arvet är ett bevis på deras rädsla. De vågar inte möta den kraft som finns i en autentisk, nordisk polyteism. De föredrar en tam kyrka som pratar om allas lika värde framför gudarnas krav på ära, styrka och frändskap.

Slutsats: Framtiden är hednisk!

Vi accepterar inte längre att stå i skuggan av monoteistiska ökenläror eller statligt godkända ”demokrati-kyrkor”. Om valet står mellan en urvattnad kristendom och den levande asatron, väljer vi gudarna.

Vår kamp handlar om att återta det offentliga rummet. Vi ska fira våra blot, vi ska ära våra gudinnor som Zisa och vi ska visa att nordborna inte längre behöver en importerad herre. Tiden för de gamla gudarnas återkomst är nu, och ingen statskyrka i världen kan stoppa den kulturkamp vars tid har kommit.

Svenska dikter del LIX: Mörten på pinnen

Hans Berggren (1844–1908) föddes i Mohed i Hälsingland och verkade under större delen av sitt liv som folkskollärare i Hälsingtuna utanför Hudiksvall. Han var en djupt seriös man, känd för sin nit och sin hängivenhet till sitt yrke.

Berggren hade en stor passion för poesi och ville skildra naturens skönhet och moraliska sanningar. Hans mest kända verk är diktsamlingen Natur-ljud, som han gav ut på eget förlag 1891. Samlingen innehöll ett hundratal dikter som han själv ansåg vara ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen. Berggren var helt omedveten om att hans dikter kunde uppfattas som komiska. Han skrev dem med ambitionen att vara lika högtravande som tidens stora diktare, men hans brist på stilkänsla och logik ledde till de absurda formuleringar vi idag skrattar åt.

Han upptäcktes av litteraturintresserade studenter och akademiker (bland annat i kretsen kring pekoralexperten Gunnar Brusewitz) långt efter sin död. Det var tack vare deras intresse som dikten om ”Mörten på pinnen” blev en klassiker. Idag räknas han som den främsta av de svenska ”pekoralisterna” – en författare som genom sin absoluta brist på ironi skapade något som blev ofrivilligt odödligt. Hans Berggren dog 1908, lyckligt ovetande om att han en dag skulle bli firad, inte som den seriösa poet han trodde sig vara, utan som pekoralets obestridda mästare. Men man ska inte var en taskmört mot en som försöker dikta om en mört.

Mörten på pinnen

Djupt i havet på en pinne
sitter där en liten mört.
Den har inte mycket minne,
den har aldrig klockan hört.

Aldrig har den klockan hört,
aldrig vet den tidens gång.
Därför är den lilla mört
alltid lika glad och ung.

Mellan Urkraft och Individ: Striden om de Nordiska Gudinnorna

Inom modern nyhedendom pågår en tyst teologisk revolution. Under lång tid har den dominerande bilden av det gudomligt feminina präglats av idén om ”Den stora gudinnan”. Det är en föreställning där gestalter som Freja, Frigg och Idun ses som olika masker eller aspekter av en och samma feminina urkraft. Men i kretsar som betonar en radikal polyteism, däribland den teologiskt drivna gruppen kring Ideell Kulturkamp, möter denna syn ett hårt motstånd.

Gudinnan som dold monoteism

Kritiker menar att idén om en enda gudinna i själva verket är en form av ”omvänd monoteism”. Genom att klumpa ihop alla gudinnor till en enhet, kopierar man den abrahamitiska strukturen där en enda gudom står för allt. I detta perspektiv blir gudinnorna inte mer än psykologiska arketyper eller poetiska metaforer för ”det feminina”. För en radikal polyteist är detta en teologisk utarmning som osynliggör gudinnornas faktiska kraft och särart.

Varje gudinna räknas

Där den wiccanska traditionen ser enhet, ser den radikala asatron en myllrande mångfald. Här är målet att återupprätta gudinnorna som suveräna individer. Att säga att Freja och Frigg är samma sak är, enligt detta synsätt, lika felaktigt som att påstå att Oden och Tor är samma gud.

Inom Ideell Kulturkamp lyfts ofta de mer okända gudinnorna fram för att bevisa denna poäng. Genom att fokusera på gestalter som ofta hamnat i skuggan, visar man på bredden i den nordiska panteon:

Vör, som är så klok att ingenting kan döljas för henne.

Eir, som besitter den främsta läkekonsten.

Syn, som vaktar dörren och skipar rättvisa vid tingen.

Gefjon, som plöjde ut Själland och råder över ogifta kvinnor.

En teologi för mångfald

Genom att insistera på att ”alla ska vara med” skapas en teologi där varje makt har sin unika plats. Det handlar inte om att hitta en minsta gemensam nämnare, utan om att vörda skillnaderna. För dessa utövare är gudinnorna inte aspekter av en moderlig princip, utan självständiga makter med egna viljor, ansvarsområden och mytologiska öden.

I valet mellan den stora gudinnan och de många gudinnorna står striden om hur vi ska förstå det heliga: som en enda universell sanning, eller som en rik, komplex och ibland motsägelsefull mångfald av röster. För den som följer den radikala polyteismens väg är svaret givet – varje gudinna är sin egen, och varje namn bär på en unik värld.

Vi tror inte på den stora gudinnan!

Den stora gudinna tycks var något en del hedningar eller vad man ska kalla dem tror på. Gudinnan singularis inte gudinnorna. Men vi tror inte på den stora gudinnan utan på många gudinnor. Asynjor, diser, valkyrior, haminjor, nornor, fylgior ja vi tror på allt detta och mer än så. Att klumpa ihop alla gudinnor till ”Den stora gudinnan” är i grunden en modern, monoteistisk tankemodell som maskerat sig till hedendom.

Genom att insistera på att varje gudinna och väsen är en unik individ, försvarar Ideell Kulturkamp en äkta polyteism (tron på många gudar och gudinnor). Här är lite förklaring til varför vi gör detta:

När vi skriver så mycket om enskilda diser, valkyrior och gudinnor, fungerar det som ett motgift mot den ”monoteistiska blicken”. De visar att den nordiska gudavärlden inte är en pyramid med en gud i toppen, utan snarare en stor skog där varje träd, varje bäck och varje väsen har sitt eget namn och sin egen rätt att existera. Leve den hedniska mångfalden, levde de hedniska gudinnorna!

Vi gillar Röskva, vi dyrkar henne. Men hon är inte en slags aspekt av Freja.

Freja är mycket men bara en aspekt är hon inte. Stor gudinna javisst men också en av många gudinnor.