Kanske inte det mest kända av våra uttryck det lär betyda det är ingen fara” eller det är ingen brådska. Men vet man inte dess historik blir det bara nonsens. Så här kommer förklaringen: Uttrycket har sina rötter i det gamla bondesamhället. Förr i tiden var man tvungen att leda korna ner till sjöar eller vattendrag för att de skulle få dricka, särskilt under vintern när brunnarna kunde sina. Om en tung ko klev ut på isen och den inte höll, var det en katastrof för bonden; djuret var värdefullt och nästan omöjligt att få upp ur iskallt vatten. Att det ”inte finns någon ko på isen” innebär alltså rent bokstavligt att en av de största riskerna i vardagen för tillfället är undanröjd.

Många känner inte till att ordspråket egentligen är längre:
”Det är ingen ko på isen, så länge baken är i land.”
Tillägget förtydligar logiken: Så länge kons bakdel och därmed tyngdpunkt fortfarande befinner sig på den trygga marken, är risken för att hon ska gå igenom isen minimal. I dagens Sverige används uttrycket ofta i vardagliga situationer, till exempel när någon stressar upp sig över en deadline som egentligen kan flyttas, eller när ett mindre problem uppstår som inte kräver omedelbar panik. 

Idag är det den sista torsdagen i torsmånaden 2026 ayps. Året har nu kommit igång på allvar och det lär bi ett hårt år. Ukraina, Grönland och det är valår nu ljugs och hatats det mer än vanligt. Men Tor ger oss inspiration och styrka. Vi ber inte att hans ska lösa alla våra problem nej vi åkallar honom för att få inspiration att lösa dem. Vi ska inte stå på knä med böjd nacke framfor styrkan gud, vi ska stå upprätta och inspireras av hans styrka och kraft!

Hell Tor!

Hamnskifterskans kväde

I klyftan där Ginnungagap möter berg,
dunkar bergets hjärta, en trumma av sten.
Här möts det skira kvädet och jättens vrål,
ett ljud som etsar sig in i märg och ben,
likt elden som härdar ett vikingastål.

En röst stiger hög, likt en völvas klagan,
mot en mörkare stämma, rå och besatt.
”Bind mig vid dig tills hugen blir din,”
ett offer i skuggan av en evig natt,
där vanvett och vördnad vävs samman och in.

Från kvinna till falk, från kött till fjäder,
ett hamnskifte föds ur smärta och begär.
Nornorna väver med trådar av järn,
medan vildhetens vind piskar väder och kläder,
och krossar det skydd som vi håller så kär.

Det är inte en dröm, det är sejden som talar,
en galder för de bortglömda, de som vågar se.
I krocken mellan ljuset och mörka dalar,
blir chocken den kraft som får allt att ske

Karl är som alla vet de fria böndernas förfader. En karl en man en fri man. Många heter än idag Karl eller Karlsson. Frihet är något man bord tänka på i dessa tide. Frihet från gängvåld, galna makthavare i öst och väst. Botemedel mot elakhet och dumhet finns inte men vi kan alltid åkalla Heimdall den vise asen som står för ordning och reda och göra vad vi kan för att bli fria män ock karlar.

Ärkebiskopen av Canterbury är nu av kvinnligt kön. Vi beklagar. Vi är emot alla former av kristendom och det spelar inte någon roll om prästen, biskopen eller ärkebiskopen är hane eller hona. Vi tror inte att kvinnor inom kristendomen besitter någon andlig kraft av något slag. Lika lite som deras manliga kollegor gör detta. tyvärr säger vi så finns det personer inom hedendomen som tycks tro att de kvinnliga prästerna har något andligt i sig. Men det är mest kvinnor som aldrig riktig brutit med kristendomen.

Allt är dåligt i denna religion. Vi diskuterar bara med de som delar vår värdegrund men det vet de flesta vid det här laget.

Religion är en privatsak sägs det. Mn skulle vi godtag det och inte försöka påverka samhället så är vi dömda att leva i ett samhälle där judekristna värderingar är norm. Asatro och andra hedniska religioner skulle då aldrig a en riktig chans. Nej religion är inte en privatsak om du är hedning.

Tycker du krig är tufft, vill du vara anhängare av en religion som hyllar krig och ser krig som något spännande. Ja konvertera då om du inte redan är det till judendomen. Israel har ju legat i krig med sina grannländer sedan 1948.

Konvertera du med du som älskar våld och bråk. Gamla Testamentet är fyllt av folkmord och blodbad.

Debatt: Asatron har blivit en urvattnad trivselreligion

Från gudarnas vilda vishet till harmlöst skogsmys. Den moderna nyhedendomen har i sin iver att vara politiskt korrekt och naturvänlig kastat bort det som en gång gjorde asatron unik: den hårda livsvisdomen, det absoluta modet och den mörka respekten för ödet.
Den asatro vi möter i de isländska sagorna och eddorna är ingen idyllisk naturreligion. Det är en världsåskådning för en hård tid, präglad av fylgja (öde) och wyrd. Det var en tro där vishet inte kom gratis – Oden offrade sitt eget öga och hängde nio nätter i världsträdet för att få insikt. Det var en tro där mod inte handlade om att ”må bra”, utan om att stå rakryggad inför det oundvikliga slutet, ragnarök.

Idag har denna kraftfulla tradition förvandlats till en sorts ”andlig allemansrätt”. I samfund som Samfundet Forn Sed ligger fokus på årstidsfirande, ekologi och inkluderande gemenskap. Det är i sig lovvärda värden, men var finns udden? Var finns den skräckinjagande respekten för dödsgudinnan Hel eller den kompromisslösa krigarmoralen hos Tyr?
Genom att göra asatron till en ”naturreligion” gör vi den samtida. Vi speglar våra egna behov av stresshantering och miljömedvetenhet i de gamla gudarna. Tor har blivit en symbol för åskväder snarare än den beskyddare av ordning som med våld håller kaoskrafterna stången. Oden har förvandlats från en nyckfull och farlig trollkarl till en vis morfarstyp.

Problemet med denna transformation är att vi tappar kopplingen till historien. Om asatron bara blir en hyllning till att träden växer och att vi ska vara snälla mot varandra, då behövs inga gudar – då räcker det med en kurs i biologi och etik. Den ursprungliga asatron handlade om att navigera i en värld som var fylld av både skönhet och terror.
Det är dags att vi vågar återta de ”obekväma” delarna av vår tradition. Vi behöver inte offra hästar i skogen, men vi behöver återinföra respekten för den personliga äran, det orubbliga modet och förståelsen för att livet är en strid – inte en söndagspromenad. En asatro utan allvar är ingen tro, det är bara rollspel i linnekläder.

Gautatyrs galder

Hör mig, människor, rimtursar,
och heliga släkten,
söner av Gaut,
i syd och nord.
Valfader vandrar
över vida slätter,
skänker åt götar
geirens makt.

Han är Gautatyr
göternas herre,
vid Svarta havets
strida strömmar.
Från öster
han ätten ledde,
med runkraft ritsad
i romerskt stål.

Goter gingo
under korpens vingar,
från Skandias klippor
mot solens uppgång.
Där satt herjan
på högsta sätet,
gav seger åt spjut
och sanning åt skalder.

Gautatyr blickar
över Götalands skogar,
ser trogna kämpar
tälja sitt öde.
Ett är namnet,
en är ätten:
Oden styr folket,
nu och i evighet.

Gaut: Götarnas gud och folkets personifiering

När vi firar Göte den 27 januari, uppmärksammar vi ett namn som bär på tusentals år av nordeuropeisk historia. Namnet är inte bara en geografisk beteckning för invånare i Götaland, utan djupt rotat i tron på asaguden Oden – eller Gaut, som han kallades av de folk han ansågs ha grundat. 

Götarnas och goternas gudomliga rötter

I de fornordiska källorna är Gaut (eller Gautr) ett av Odens vanligaste binamn. Namnet bär betydelsen ”gjutaren” eller ”skaparen”, men i en tribal kontext fungerar det som en personifiering av själva folket. Oden kallades ofta för Gautatýr – ”götarnas gud” – vilket markerade honom som den andliga och rituella ledaren för de götiska folken. 

Historiskt sett finns en stark koppling mellan:

• Götarna: Inbyggarna i dagens Götaland (Västergötland och Östergötland).
• Gutar: Befolkningen på Gotland.
• Goterna: De germanska stammar som under folkvandringstiden vandrade söderut genom Europa. 

Dessa grupper betraktade ofta Oden (under namnet Gaut eller Gapt) som sin stamfader. Genom att spåra sina kungasläkter tillbaka till guden legitimerade de sin makt och gav folket en gudomlig identitet. 

Oden som Gaut i myt och saga

I sagalitteraturen, som till exempel Bósa saga, framställs Gaut ibland som en kunglig person och son till Oden, som i sin tur grundade kungariket Götaland. Detta är ett exempel på euhemerism – idén att gudar ursprungligen var historiska hjältar som med tiden började dyrkas som gudomligheter. Oden som Gaut representerade inte bara krig och död, utan även visdom och magi. För de götska folken var han den som gav liv och form åt deras kultur, precis som han enligt myten ”göt” liv i de första människorna. 

Ett arv i kalendern

Att namnet Göte finns i vår kalender idag är en kvarleva av denna identitet. När vi säger Göte, nämner vi i praktiken ”en person av Odens folk”. I landskap som Västergötland lever minnet av guden kvar än idag genom platser som Odins flisor och lokala sägner om ”Odens jakt”, som traderats i århundraden efter kristnandet.