En religion som inte går i samklang med människans natur är en dålig religion. En religion som inte utgår från hur människa som art fungerar är en dålig religion.
Många av dagens monoteistiska religioner går stick i stäv mot naturen. Kristendomen som förkunnat att sexualitet som reproducera människan som är art är synd säger idag att homosexualitet inte är synd trots att det inte går att argumentera att det är normalt och att homosexualitet är meningen med sexualdriften.
Naturreligion fnyser en och annan som dyrkar öknens ende osynlige gud åt hedendomen. Men om de anser att hedendom är naturreligion så kan hedningen säga att kristendom är en onaturlig religion.
Våld finns och kommer att finnas. Den naiva tron att våld slutar existera bara om man inför åtgärder kommer alltid att misslyckas. Förbud barn leka krig så blir det fred är väl något alla fått höra på daghem och skolgårdar? Lär pojkar prata om känslor så blir det fred på jorden har mer än en hönsmamma kucklat ur sig. Men våldet finns där. De kristna skyller på arvsynden men vi som inte tror på den vare sig det ska tolkas symboliskt eller bokstavligt kan inte skylla på någonting. Gud fördrev med hot om våld Adam och Eva ur paradiset så han är inte pacifist han heller. Han gillar våld så mycket att han lät föda sig till människa bara för att låta sig spikas upp på kors.
Nej vi hedningar får finna oss i att världen är som det är. Ofta ett slagfält alltid en strid. Men då tar vi och finner inspiration i vår tro på asarna.
Petter Karlsson har med boken Makalösa människor, sällsamma berättelser skrivit en intressant skrift om svenskar som väl inte hade små mycket mer gemensamt än att de gick sina egna vägar genomlivet. Alla utom få som exempelvis unionsdrottningen Margareta och prinsessan Lilian var födda i Sverige. De flesta kapitlen handlar om enskilda personer men ett om två systrar som höll på att frysa ihjäl, ett annat om så kallade starka män som uppträdde med att lyfta människor och spränga bojor och ett om dvärgar som levt och verkat vid hovet. Sten Broman, Errol Norstedt, Ellen Key och Karin Göring är några av de personer Karlsson fattat intresse för.
Författaren belyser och drar sig inte ta upp saker som kan verka kontroversiellt, Broman hade ett förhållande med en strippa, Key hade tankar om barmhärtighetsmord och fru Göring var gift med den tyske politikern med namn Herman. Men han vare sig moraliserar eller fördömer någon. De enda kapitlen som är lite svaga är den om drottning Margareta och frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson där hade nog like mer kontroll av fakta varit på sin plats. En fyra av fem i betyg.
Titel: Makalösa människor, sällsamma berättelser Författare: Petter Karlsson Förlag: LRF Media AB Utgivningsår: 2024 ISBN: 978-91-519-4225-1
1939 föddes i lappländska Ammarsnäs en av pionjärerna inom den svenska rockmusiken Sven-Gösta Jonsson. Han var same och blev nog en av de märkligaste inom svensk rock då han uppträdde i samedräkt när han uppträdde. Alla gillade inte detta, när Jonsson uppträdde i TV 1959 var han student på en skola och rektorn upprördes och tog avstånd bland annat hävdade att skolan stod på kristen grund. Men hellre musik än skola tyckte Jonsson och så blev det.
Men dunder och brak slog Jonsson igenom med sin största hit ”Vid foten av fjället” Låten var dock en försvenskning av en amerikansk folkvisa med svensk text av Frans B. Liljenroth. Några år var samen som rockade, han verkar själv hittat på namnet populär men åtta år efter genombrottet drog han sig tillbaka, ja inte helt men den egentliga karriären var slut. Nio skivor blev det. Han var bland annat med i en kortfilm som hette just ”Den rockande samen” och var bland annat programledare i radio i början av 1990-talet som hette ”Melodier att minnas.” Han uppträdde Ammarnäs sameförening 2005 då de firade sitt hundraårsjubileum. Sista gången han uppträde var 2009 svårt sjuk men fick stående ovationer. Sven-Gösta Jonsson avled fyra år senare.
Flickornas favorit. Många beundrar brev blev det.
Vid foten av fjället
Jag är lapp och jag har mina renar Jag har trolltrummans rytm i mitt blod. Jag kan jojka och hedniska stenar Ser jag ännu där en gång de stod.
Här vid foten av snöklädda fjället Finns en plats dit jag drar varje vår. Det är inte nåt märkligt med stället Det är likadant år ifrån år.
Men var gång när som norrskenet flammar I en kväll med en aning av vår. Då jag går här bland fjällbjörkens stammar Kan jag känna precis som igår.
Det var här som vi mötte varandra Hon var lappflicka, tacka för det. Hon var vackrare än alla andra Ja, det vackraste man kunde se.
Men den kvällen fanns rovdjur i trakten Det var järv, det var varg, det var lo. Och med bössan jag började jakten Rädda renen från rövarens klo.
Men när jag kom tillbaka till stället Fanns av lappflickan inte ett spår. Men till foten av snöklädda fjället Kommer jag minst en gång varje vår.
Ideell Kulturkamp 