Gaut: Götarnas gud och folkets personifiering
När vi firar Göte den 27 januari, uppmärksammar vi ett namn som bär på tusentals år av nordeuropeisk historia. Namnet är inte bara en geografisk beteckning för invånare i Götaland, utan djupt rotat i tron på asaguden Oden – eller Gaut, som han kallades av de folk han ansågs ha grundat.
Götarnas och goternas gudomliga rötter
I de fornordiska källorna är Gaut (eller Gautr) ett av Odens vanligaste binamn. Namnet bär betydelsen ”gjutaren” eller ”skaparen”, men i en tribal kontext fungerar det som en personifiering av själva folket. Oden kallades ofta för Gautatýr – ”götarnas gud” – vilket markerade honom som den andliga och rituella ledaren för de götiska folken.
Historiskt sett finns en stark koppling mellan:
- Götarna: Inbyggarna i dagens Götaland (Västergötland och Östergötland).
- Gutar: Befolkningen på Gotland.
- Goterna: De germanska stammar som under folkvandringstiden vandrade söderut genom Europa.
Dessa grupper betraktade ofta Oden (under namnet Gaut eller Gapt) som sin stamfader. Genom att spåra sina kungasläkter tillbaka till guden legitimerade de sin makt och gav folket en gudomlig identitet.
Oden som Gaut i myt och saga
I sagalitteraturen, som till exempel Bósa saga, framställs Gaut ibland som en kunglig person och son till Oden, som i sin tur grundade kungariket Götaland. Detta är ett exempel på euhemerism – idén att gudar ursprungligen var historiska hjältar som med tiden började dyrkas som gudomligheter. Oden som Gaut representerade inte bara krig och död, utan även visdom och magi. För de götska folken var han den som gav liv och form åt deras kultur, precis som han enligt myten ”göt” liv i de första människorna.
Ett arv i kalendern
Att namnet Göte finns i vår kalender idag är en kvarleva av denna identitet. När vi säger Göte, nämner vi i praktiken ”en person av Odens folk”. I landskap som Västergötland lever minnet av guden kvar än idag genom platser som Odins flisor och lokala sägner om ”Odens jakt”, som traderats i århundraden efter kristnandet.