Ja ni läste rätt. Kriget pågår inte långt borta utan i vårt närområde. Begrunda detta och se efter vad ni kan göra för att hjälpa Ukraina att vinna kriget!

Vännerna är de samma, fienden den samme.

De kristna tycker det är imponerande av att deras gud red på en åsna. Men vi hedningar vi blir imponerade av att Oden har en häst med åtta ben.

Hludana

Åter stundar hedniska tider
äntligen tror germaner på sina samma gudar
offer sker och utförs
men ni ättlingar till forntidens män
glöm inte Hludana
även hon ska äras och prisas.

”Sann visdom består i att förstå Varandets natur.”

Parmenides av Elea, grekisk filosof

Cobba

Du hyllades av frisernas ätt
i Germanien det forna
men nu stundar den nya tiden
den tid då åter gamla tiders gudamakter hyllas
åter är Cobba med oss.
Välkommen du hedniska gudinna.

Det meningsfulla lidandet: Vad asatron kan lära den moderna människan
I en tid där vi ofta strävar efter omedelbar behovstillfredsställelse och smärtlindring, erbjuder den nordiska mytologin en radikal motbild. Här är gudarna varken felfria eller skonade från smärta. Tvärtom definieras de av sitt lidande och av hur de väljer att bära det.
Många ser asatron som en samling heroiska sagor om styrka och seger. Men skrapar man på ytan möter man en ”lidandets religion”. Skillnaden mot många andra livsåskådningar är att lidandet i den nordiska myten aldrig är meningslöst. Det är en investering, en nödvändighet eller ett offer för ett högre syfte.

Offret som vägen till visdom
Oden, allfader själv, är den främsta symbolen för detta. Han offrar sitt ena öga i Mimers brunn för att få dricka ur visdomens källa. Senare hänger han sig själv i världsträdet Yggdrasil, genomborrad av ett spjut, ”offrad åt sig själv”.
Vad lär detta oss? Att kunskap och insikt aldrig är gratis. För att växa som människa och förstå universums runor måste man vara beredd att betala med en del av sig själv. Utan detta offer hade kaosmakterna, jättarna, kanske besuttit en större visdom än gudarna, och världsordningen hade fallit samman långt tidigare.

Ansvar trots personlig förlust
Tyr visar på en annan aspekt av lidandet: det sociala ansvaret. När Fenrisulven ska bändas kräver han en pant. Tyr lägger frivilligt sin hand i ulvens gap, väl medveten om att han kommer att förlora den. Han väljer att bli stympad för att skydda Midgård och sina fränder. Det är en påminnelse om att ledarskap och trygghet ibland kräver personliga uppoffringar som svider djupt, men som är nödvändiga för helhetens överlevnad.

Att möta det oundvikliga med rak rygg
Det mest fascinerande med asatron är kanske slutet: Ragnarök. Gudarna vet att de ska dö. De vet att Oden ska slukas av vargen, att Tor ska falla för ormens gift och att Frej ska stupa. Ändå flyr de inte. De går ut på slagfältet med värdighet. Detta är den ultimata läxan i resiliens. Livet handlar inte om att undvika svårigheter eller döden för det är omöjligt. Det handlar om hur vi hanterar dem. Den som accepterar att livet tidvis är en kamp, står stadigare när stormen väl rider upp.

Hoppet i tårarna
Trots allt lidande finns det en strimma av hopp. När Balder mördas gråter hela världen. Men tårarna är inte förgäves. Solgudinnan dödas av vargen Skoll, men först efter att hon fött en dotter som ska bli den nya solen. Ur askan av Ragnarök stiger en ny, grönskande värld där Balder återvänder.

En gåva av hjälp till självhjälp
Asatrons gudar är inte särbehandlade i kosmos. De blöder, de sörjer och de dör. Budskapet till oss i Midgård är tydligt: Om gudarna kan lida, så kan du det också. De löser inte dina problem åt dig med ett trollslag, men de visar vägen.
Deras gåva till mänskligheten är ”hjälp till självhjälp”. Genom att betrakta deras öden kan vi finna styrkan att göra något meningsfullt av vårt eget lidande. Livet är en kamp, men det är en kamp värd att utkämpa med högt huvud.

Lidandet är aldrig slutet; det är plöjningen som förbereder jorden för nästa skörd. Balder kommer tillbaka, och en ny värld spirar ur ruinerna av den gamla.

Det är en vacker och djupsinnig liknelse. Att se lidandet som en plöjning förändrar hela perspektivet: plogen river upp marken och förstör det som var, men utan det våldsamma uppbrottet kan jorden inte ta emot fröet.
I den nordiska religionen, i asatron är denna cykel fundamental. Ragnarök är inte ett definitivt slut, utan en nödvändig rensning. Precis som vintern måste ge vika för våren, måste den gamla världen, tyngd av eder som brutits och gudar som åldrats, falla samman för att den unga, skuldfria världen ska kunna födas.

Freja ställer krav på dig eller dags att skippa myten om den kravlösa asatron

I dagens sökande efter andlighet marknadsförs ofta nyhedendom och asatro som ett kravlöst alternativ till de abrahamitiska religionerna. Man slipper pekpinnar, syndabekännelser och kyrklig byråkrati. Men stämmer det verkligen att de gamla gudarna är kravlösa? En blick på källmaterialet visar snarare på en elitistisk och hård verklighet. Många som lockas av asatron i dag drömmer om Valhall eller Folkvang, men till skillnad från det kristna paradiset är dessa platser inte öppna för vem som helst.

Enligt myterna krävs det att man dör i strid för att ens komma på tal. Oden är inte ute efter att trösta utan han bygger en armé av de modigaste kämparna inför Ragnarök. Han söker efter kompetens, styrka och strategiskt vett. Att leva ett passivt liv i hängmattan räcker knappast för en inbjudan. Hednisk etik handlar i hög grad om att ditt rykte och eftermäle är det enda som faktiskt överlever dig, vilket gör äran till en central drivkraft i livet. Man uppmanas också till ständig vaksamhet genom att alltid vara på sin vakt och aldrig sitta tyst och dum vid bordet i sociala sammanhang. Utöver detta ställs det hårda krav på gästvänlighet, då sättet man behandlar både främlingar och vänner på anses definiera ens karaktär och värde inför gudarna.

Kanske handlar den moderna kravlösheten mer om en frihet från en organiserad tro än en frihet till att göra vad man vill. Men om man faktiskt tror på Oden och Freja måste man också acceptera deras villkor. Att sitta vid Odens bord kräver ett liv präglat av mod och dådkraft, vilket är egenskaper som är allt annat än kravlösa. De nordiska gudarna är inga mysiga föräldragestalter utan de är naturkrafter och krigsherrar. Om man vill till Folkvang eller Valhall räcker det nog inte med att bara känna sig som en viking, man måste nog bevisa för Freja att man har gjort sig förtjänt av sin plats

Freja: Ja ni tuffa pojkar, har ni vad som krävs för att komma till Folkvagn?

MAKE ASATRU GREAT AGAIN!

Svenska dikter del LX: Gluntarne no 1: I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap

Gunnar Wennerberg född i Lidköping 1817, fadern präst. Studier i Uppsala, ämbetsman, invald i svenska akademin sedan politiker bland annat ecklesiastikminister senare landshövding i Kronobergs län i tretton år. Erhöll flera ordnar bland annat Serafimerorden men även  italienska S:t Mauritius- och Lazarusorden som gjorde honom till italiensk adelsman. Avled 1901 på Läckö kungsgård 1901.

Men det man minns är främst hans poesi och när man talar om den kommer man in på Gluntarne som handlar om studentlivet i Uppsala slutet av 1840-talet. Glunt lär betyda grabb, eller pojke på uppländska. Glunten är den ung något naive studenten. Magistern något äldre men kanske inte så mycket visare. Den första av sångerna, de är 30 stycken kommer här:

Gluntarne no 1: I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap

1.

Magistern:
Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra och trettiosju?

Glunten:
Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.

Magistern:
”Allmänna Sången” gick marsch omkring torget; jag gick i basen, bredvid mig gick du.

Glunten:
Kvällen var kall och mörk, tror du jag glömt det jag?

Bägge:
”Viken tidens flyktiga minnen”, grep med underbar makt våra sinnen.

Magistern:
Men, när sången var slutad, frågte du: ”Behagar herrn ett glas?”
Det var uppslaget bror, till ett åttaårigt dundrande kalas.

Bägge:
Men, när sången var slutad, frågte du (jag): ”Behagar herrn ett glas?”
Det var uppslaget bror, till ett åttaårigt dundrande kalas.
Ja, skål för de framfarna år, och för vår levnads långa vår!
Gutår!

2.

Magistern:
Våren är flydd, men med glödande runor hela dess härliga saga finns kvar;

Glunten:
Skriven i hjärtats djup, ack med en rosentagg.

Magistern:
Än sitter i oss den gamle studenten, gladare nästan än fordom han var;

Glunten:
Hissar ännu med fröjd ungdomens vikingsflagg.

Bägge:
Visst blir kassans tillstånd allt värre, apparanserna dagligen färre.

Magistern:
Men, vad säkerhet ges, att vi ej bli förmögna män till slut
Och så stadsråd på köpet? Slikt har hänt rätt mången gång förut.

Bägge:
Men, vad säkerhet ges, att vi ej bli förmögna män till slut
Och så stadsråd på köpet? Slikt har hänt rätt mången gång förut.
Ja, skål för det löpande år, och för en prolongerad vår!
Gutår!

3.

Magistern:
Snart kanske äro vi bräckliga gubbar, torkade stammar, som luta till fall?

Glunten:
Vi dela ljuvt och lätt, falla på samma gång.

Magistern:
Ja, men om oblida Nornor oss skilja, du ska åt Ystad och jag åt Sundsvall?

Glunten:
Nämn ej ett ord ditåt, tänk en distans så lång!

Bägge:
Hm! Men, om, om slikt skulle hända,
Om vår fröjd tog så snöpelig ända?

Magistern:
Nå, lass bassen! Vad är väl värt att bråka skallen med sån’t där?
Den är likafullt den malör’n, som varje annan passagèr.

Bägge:
Nå, lass bassen! Vad är väl värt att bråka skallen med sån’t där?
Den är likafullt den malör’n, som varje annan passagèr.
Ja, skål för de kommande år, och så till slut för en evig vår!
Gutår!