Den gyllene maktens härskarinna

Där morgonrodnaden spricker som ett blodigt sår
vandrar hon, vars steg väger tyngre än bärnsten.
Hon är inte en kvinna, hon är en flammande stjärna
som kastats mot jordens frusna bröst.

Hennes blick är en skog av tusen längtanspilar,
en hunger som föder och dödar i samma andetag.
Kring hennes hals vilar Brisingamens tunga eld,
en kedja smidd av stjärnstoft och fallna riken.

Falkhamnen döljer inte hennes skönhet,
den är en skugga som sveper över de dödligas drömmar.
Hon skänker inte tröst, hon skänker glöd
en ensam fackla i det stora, ödsliga blå.

Se, jorden darrar under hennes gyllene vagn,
ty skönheten är en grym gudinna som kräver allt.

Vi identifierar Odens bror Höner med Mithras följeslagare Cautes. Oden är ju Mithotyn. Så en hyllning till denne skapargud borde vara på sin plats när det är vårdagjämning eller hur ni som är hedningar?

Stjärnportens väktare: Är Mithras tolv följeslagare en astronomisk kod?
Inom den romerska Mithraskulten fanns inga predikningar eller heliga skrifter. Istället möttes de invigda i underjordiska grottor prydda med stjärnor. Ny forskning tyder på att det vi ibland liknat vid ”lärjungar” i själva verket var en avancerad karta över universum och att de invigda var kosmiska kodknäckare. I över tvåtusen år har mysteriereligionen kring guden Mithras fascinerat och förbryllat. Under Romarrikets storhetstid var kulten den kristna kyrkans största rival, särskilt bland soldater och handelsmän. Men där de kristna talade om tolv män av kött och blod som följde sin mästare, tycks Mithras anhängare ha blickat mot något betydligt större: stjärnhimlen.

En karta i sten
När man kliver in i ett mithraeum, de små, fönsterlösa tempel som grävts fram över hela Europa, är det en sak som dominerar: bilden av Mithras som dödar en tjur, en så kallad tauroktoni. Runt denna centrala scen finns ofta tolv figurer eller symboler. Under lång tid har betraktare lockats att se dessa som guden Mithras ”lärjungar”, men dagens religionshistoriker ser något helt annat.
De tolv figurerna är Zodiaken, stjärntecknen. Men för en Mithrasanhängare var dessa inte bara horoskop; de var stationer på en kosmisk resa.

Kodknäckarna i underjorden
Mithraismen var vad vi idag skulle kunna kalla en esoterisk tro med gnostiska drag. Grundtanken var att den mänskliga själen är fångad på jorden och att vägen hem till ljusets rike går genom stjärnorna. Men himlen var inte öppen för vem som helst; den vaktades av kosmiska krafter.
Att bli invigd i kulten innebar att lära sig en kod. Genom sju olika steg, från ”Korpen” till ”Fadern”, fick medlemmarna lära sig de hemliga lösenorden och de astronomiska sambanden som krävdes för att navigera förbi planeterna och stjärnbilderna.

Pilens hemlighet
Ett tydligt exempel på denna kodning är den mytological scenen där Mithras skjuter en pil mot en klippa för att skapa vatten. För den oinvigda såg det ut som ett mirakel. För den invigda var det en astronomisk nyckel: vissa forskare menar att pilen representerade stjärnbilden Skytten, och handlingen symboliserade hur guden frigör livgivande energi i universum.
På samma sätt tolkas varje ”stordåd” som Mithras utförde som en interaktion med zodiakens krafter. Det var en mytologi skriven i astronomi, där varje handling flyttade kosmos ett steg framåt.

Mithras som Kosmokrator
Varför var denna kunskap så viktig? Romarna levde i skräck för Ödet, tanken att stjärnorna bestämde allt. Genom att knäcka koden och bli en följare till Mithras, ansåg man sig ha hittat en gud som stod över stjärnorna.
Mithras kallades ofta för Kosmokrator, världshärskaren. Den som förstod hur man läste zodiaken, och som kände till Mithras roll som dess herre, behövde inte längre frukta ödet. Genom att ”koda av” stjärnhimlen kunde den invigda efter döden passera genom zodiakens portar och förenas med guden i hans eviga rike.

Slutsats
Mithras tolv ”följare” var alltså aldrig människor. De var de kosmiska lagar som guden bemästrat. I de mörka grottorna i det antika Rom satt män och studerade stjärnornas rörelser, inte som vetenskapsmän, utan som andliga kodknäckare på jakt efter vägen hem till stjärnorna.

Referenser
Ulansey David The Origins of the Mithraic Mysteries
Wynne-Tyson Esme Mithras, The Fellow in the Cap

Ljuset i Gymers gårdar

Ljuset i Gymers gårdar,
Gerds vita armar,
skiner över världen.
Sval är jättemön,
tills hon mot sin vilja,
lovat bort sin kärlek.
I lunden där de möts,
smälter vinterns kyla,
inför guden från Vanheim.

Vårdagjämningen en viktig dag för oss hedningar. Må makterna vara med er hedningar i dessa svåra tider. Må Gerd vara med er!

Ja vilka fina, sanna och riktiga religionen slåss i mellanöstern? Ja samma erbarmliga monoteistiska skräp som vanligt fred blir det först när monoteismen är borta. Släng monoteismen på historiens skräphög!

Hjärtats dörrar öppnas

Hjärtats dörrar öppnas,
Sjöfn i sinnet verkar,
väcker längtans låga.
Hårda bröst hon tinar,
vänskap mellan vänner,
fäster trofast bunden.
Ingen man är ensam,
där gudinnans gåva,
låter kärlek gro.

Outgrundlig plan eller aktiv jakt? När ”Guds vilja” möter Odens sökande efter svar
Inom den kristna traditionen möter vi ofta begreppet outgrundlig. Det används som en vacker omskrivning av det enkla faktum att de kristna inte har en aning. När katastrofer sker eller böner förblir obesvarade, landar förklaringen ofta i att ”Guds vägar är outgrundliga”. Det är en teologisk nödutgång som kräver att människan backar undan, slutar fråga och istället väljer den blinda tilliten. Man hoppas helt enkelt att någon med bättre insyn har en plan som löser sig i slutändan.
Kontrasten mot asatrons främste gud Oden, kunde inte vara större.

Den sökande guden mot den stumme guden
Där den kristne guden framställs som allvetande och statisk, är Oden en gud i ständig rörelse. Han sitter inte inne med alla svar, han söker dem. Oden är beredd att betala ett oerhört pris för kunskap; han offrar sitt öga i Mimers brunn och hänger sig själv i världsträdet Yggdrasil för att förstå runornas makt.

I asatron är visdom ingenting man får genom nåd eller passiv väntan. Det är något man erövrar. Medan kristendomen ofta landar i färdiga svar (dogmer), bygger asatron på att ställa de svåra frågorna. Oden nöjer sig aldrig med att någott är ”outgrundligt”. Han reser till världens ände, utmanar jättar i visdomstävlingar och söker febrilt efter varje pusselbit som kan hjälpa honom att förstå, och kanske påverka, det kommande Ragnarök.

Hopp kontra kamp
Skillnaden i mentalitet är fundamental.
Kristendomen vilar i hoppet om att en högre makt har kontroll, även när det ser mörkt ut. Mysteriet ses som en slutstation där människan ska ödmjuka sig.
Asatron lever i kampen. Här finns ingen garanti för att allt ordnar sig. Tvärtom pekar allt mot undergången, vilket gör kunskap till det vassaste vapnet man har.
Att kalla Guds plan för outgrundlig kan i praktiken ses som ett sätt att ”hålla tyst och verka vis”.

Oden väljer den motsatta vägen: han erkänner sin brist på kunskap och ger sig ut för att laga den. Det är en betydligt mer mänsklig och intellektuellt hederlig hållning.
I slutändan handlar det om hur vi ser på tillvaron. Ska vi sitta still och hoppas att den outgrundliga planen leder oss rätt, eller ska vi likt Oden rida ut och kräva svar av världen? Asatron påminner oss om att den som frågar kan verka dum för stunden, men den som aldrig frågar förblir blind för evigt.

”Men det finns alltid de vars politiska övertygelse är finare än alla andras, vars mänskliga rättighet är viktigare än andras. Därför tycker de finare att just deras politik inte är politik, för deras politik är så god att den inte räknas som politik utan bara som godhet.”

Jan Emanuel, politiks legoknekt

Från Gymers gårdar

Från Gymers gårdar
i jättars land,
skådade Frej
den strålande mön.
Hennes armar lyste,
himmelen brann,
ljuset föll över
hav och jord.

Skirner sändes
med svärd och guld,
att vinna hennes hand
åt solens gud.
I lunden Barre,
där löven susar,
möttes de två
när våren kom.

Vackra jättemön,
nu alvernas drottning,
håller Frej kär
i soliga salar.
Från isiga berg
till grönskande fält,
hon tämjer vinterns
kalla grepp.