Man får inte makt genom att be snällt, en berättelse om Geifon

”Oden ville ha land, och jag ville ha ett hem som ingen kunde ta ifrån mig. Man kallar mig listig, som om det vore något fult. Jag föredrar ordet effektiv.
När jag klev in i kung Gylfes sal i Svitjod, såg han bara en vacker kvinna. Han var mätt på sitt eget skryt och trodde att han var storsint när han gav mig det där löftet: ‘Allt land du kan plöja upp med fyra oxar på ett dygn, det är ditt.’ Han skrattade bakom sin bägare, övertygad om att en ensam kvinna knappt skulle orka vända en gräsplätt.
Men Gylfe förstod inte vem han talade med.

Jag visste precis vad som krävdes. Jag begav mig norrut, till Jotunheim. Jättar är enkla varelser; de styrs av hunger och lust. Jag gav den störste av dem vad han ville ha, och i gengäld fick jag fyra söner med urkraft i blodet. Det var en investering, varken mer eller mindre.

När solen började gå ner över svearnas marker, förvandlade jag mina pojkar till oxar. De var enorma, med horn som glittrade av frost och muskelberg som kunde rubba berg. Jag satte plogen i jorden vid det som ni nu kallar Mälaren.
Det var ett vackert arbete. Plogbillen skar så djupt att rötterna till själva berget skrek. Mina söner drog så att jorden skalv och Gylfes hovmän vaknade i skräck. Vi stannade inte för att vila. Medan månen drog över himlen slet vi loss hela stycket – skogar, fält och klippor – och drog det västerut, rakt ut i det salta havet.

Där, mitt i sundet, lät jag det sjunka på plats. Jag kallade det Själland.
När solen gick upp nästa dag stod Gylfe kvar vid en enorm, vattenfylld grop och gapade. Jag gav honom en vink från min nya ö. Jag hade uppfyllt mitt uppdrag åt Oden, men framför allt hade jag säkrat mig själv en plats där jag var drottning.
Man får inte makt genom att be snällt. Man får makt genom att spänna jättar framför plogen.”

Man behöver inte be snäll, man kan ju vara lite snäll mot en jätte ändå…