Hedershedning D.H. Lawrence

Förord
Det är inte för sin mest kända roman Lady Chatterleys älskare som gör att vi skriver om David Herbert Lawrence och kallar honom hedershedning. Nej några mustiga ord på engelska räcker inte. Läs och och begrunda:

När den industriella revolutionen förvandlade människor till kuggar i ett maskineri och kyrkan till en moralisk tvångströja vände sig D.H. Lawrence bort. Han blev litteraturens stora hedershedning och mannen som bröt med kristendomen för att istället väcka liv i de gamla gudarna.
För D.H. Lawrence var den moderna människan en tragisk varelse. Han såg hur vi hade spärrat in oss i våra egna huvuden drivna av intellekt och pengar och en blek livsfientlig kristendom. För Lawrence var Gud inte en gestalt på ett moln eller en dömande moralist. Gud var den bultande pulsen i blodet och den vilda kraften i naturen.

Uppbrottet från kyrkan
Lawrence föddes in i en strikt religiös kristen miljö men han insåg tidigt att den kristna läran hade spelat ut sin roll. Han menade att kristendomen hade blivit en dödens religion som fokuserade för mycket på själen och livet efter detta. Genom att predika självuppoffring och ödmjukhet menade Lawrence att kyrkan hade tämjt människans naturliga stolthet och livskraft. Han bröt inte med det heliga utan han flyttade det bara från katedralerna till skogarna och de uråldriga templen.

Varför han är en hedershedning
Att kalla Lawrence för en hedershedning är mitt i prick. Hans livsprojekt handlade om att återinföra en hednisk livskänsla i en avförtrollad värld. Hans filosofi vilade på tanken om blodets medvetande där han trodde att vi har en instinktiv visdom i kroppen som är sannare än logiken. Jag tror på blodet och köttet som visare än intellektet skrev han.

En annan central del var de gamla gudarnas återkomst. I romanen Den befjädrade ormen och i hans reseberättelser argumenterade han för att varje folk borde återvända till sina ursprungliga gudar. Han menade att en skandinav borde åkalla Oden och en italienare Jupiter och en mexikan Quetzalcoatl. Dessa gudar representerade för honom en direkt koppling till landskapet och den lokala livskraften. Slutligen handlade det om den kosmiska kontakten. För Lawrence var bönen inte att knäppa händerna utan att känna jorden under fötterna. Han ville att människan skulle återta sin plats som en del av universum istället för att vara dess herre.

Ett arv av livslust
Trots att han ofta blev motarbetad och censurerad och kallad omoralisk vek han aldrig från sin tro på det fysiska livet. Han ville att vi skulle sluta vara frälsta och istället börja vara levande. D.H. Lawrence påminner oss än idag om att under den tunna fernissan av civilisation bultar fortfarande ett hjärta som längtar efter de gamla gudarnas vildhet. Som hedershedning visade han vägen ut ur kyrkans svala skugga och ut i den brännande hedniska solen.