Hon som aldrig glömmer

Giftet droppar ner,
skålen fångar frätande,
vreden bränner mer.
Hatets tysta vakt,
håller skålen stadigt än,
väntar på sin hämnd.
Sönernas sista,
skrik ekar i grottans valv,
vargen slet dem itu.
Hämnden är en eld,
under askans kalla yta,
Asgård skall få se.
Lokes kropp skälver,
marken bävar under oss,
snart brister alla band.
Hon som aldrig glömmer,
häller ut sin svarta sorg,
när världen går i kras.