Hedershedningen Edward Gibbon

I över tvåhundra år har Edward Gibbons monumentala verk Romerska rikets nedgång och fall fungerat som en intellektuell brandfackla. Trots att moderna historiker ofta föredrar torra analyser av inflation och klimatförändringar kvarstår Gibbons mest provocerande slutsats som den mest logiska. Kristendomens intåg var den enskilt mest destruktiva faktorn för det romerska statsskicket.
Edward Gibbon levde mellan 1737 och 1794. Under en resa till Rom 1764 besökte han ruinerna av Capitolium. När han hörde barfota munkar sjunga vesper i det som en gång varit Jupiters tempel slogs han av den enorma kontrasten. Han ville förstå hur en så mäktig civilisation kunde förvandlas till ruin och religiös dygd. Som en sann upplysningstänkare ville han använda historia för att dra rationella och filosofiska slutsatser. Han ville granska historien kritiskt istället för att bara acceptera religiösa förklaringar. Några av hans slutsatser var följande:

En förlorad försvarsvilja
Rom byggdes på virtus som är en kombination av manlighet, mod och pliktkänsla gentemot staten. När kristendomen blev statsreligion skedde ett radikalt skifte i det romerska psyket. Gibbon påpekade skarpsynt att en tro som premierar ödmjukhet, att vända andra kinden till och ett fokus på ett himmelskt rike ofrånkomligen korroderar ett imperium som vilar på svärdsegget. Varför skulle en romare offra sitt liv för en gränspostering i Gallien när den verkliga belöningen väntade i nästa liv? Den militära ryggraden mjuknade inte av yttre tryck utan av inre andlig förvandling.

Statens dränering
Medan riket blödde ekonomiskt under trycket från barbariska stammar växte kyrkan till en stat i staten. Enormt kapital som tidigare finansierat legionerna och infrastrukturen kanaliserades nu in i överdådiga katedraler och försörjning av en växande skara präster och munkar. Som Gibbon noterade konsumerades resurser som borde ha gått till rikets försvar av en institution vars lojalitet inte låg hos kejsaren utan hos en högre makt.

Eliternas reträtt
Kanske mest förödande var det Gibbons kallade det sociala tillbakadragandet. I århundraden hade Roms bästa hjärnor tävlat om att tjäna staten som konsuler, generaler och jurister. Kristendomen erbjöd en ny flyktväg genom klostret. Begåvade administratörer och ledare övergav det offentliga ansvaret för att leva i asketisk isolering. När imperiet behövde sina ledare som mest var de upptagna med att debattera teologiska finesser snarare än att styra en stat i kris.

Slutsats
Att skylla Roms fall på enbart barbarinvasioner är som att skylla en byggnads kollaps på vinden snarare än på de ruttna bärande bjälkarna. Kristendomen var den svamp som angrep det romerska statsskickets fundament. Edward Gibbon såg det som få vågar erkänna idag. Ett rike kan överleva ekonomisk kris och yttre fiender men det kan aldrig överleva förlusten av sin egen kulturella och politiska identitet.
Genom att ersätta medborgarandan med religiös dogmatism gjorde kristendomen det romerska riket redo för slakt. Gibbon hade inte bara rätt utan han gav oss en tidlös varning om vad som händer när en civilisations grundvärderingar byts ut inifrån. Vi kan gott kalla Edward Gibbon för hedershedning. Han insåg redan på 1700-talet hur det går när de kristna tar över. Han vågade se kritiskt på den så kallade världsreligionen.