Tor och jätteynglen

Jag ser er, ni skuggor som krälar i urbergets sprickor,
ni ättlingar av Ymers ruttna och tunga kött.
Varför tror ni att mörkret kan skymma min blick?
Jag är ljusets hårda hammare, en vrede av stål.
Er existens är en förolämpning mot stjärnornas renhet,
ett ogräs som jag rycker upp med mina bara händer.

Min styrka är ingen gåva, den är min rättmätiga tron.
När jag höjer min arm, darrar de fega i sina hålor.
Jag krossar era skallar som vore de bräckliga krukor av lera,
ty ni äger ingen ande, bara en hunger efter kaos.
Jag föraktar er klumpiga gång och era stumma röster;
världen tillhör dem som bär en vilja av eld.

Se hur gnistorna yr när mitt stål möter er panna!
Det är en helig fest där det svaga måste vika för det stora.
Jag rensar vägen för de sanna gudarnas fötter,
och jag ler när jag hör era ben knäckas mot marken.
Jag är ordningen som tämjer det vilda och orena,
en ensam gud som krossar allt som inte tål ljuset.