Nu vaknar jorden ur sin dvala

Nu vaknar jorden ur sin dvala,
när dag och natt blir lika långa.
I dikesrenen syns de smala
små stråna, efter ljuset gånga.

Från Ostaras namn bär vinden bud,
om äggets kraft och harens språng.
Naturen bär sin späda skrud
och fylls av fåglars morgonsång.

Nu spirar hopp i frusen jord,
där vinterns grepp har tvingats släppa.
Med värme, ljus och tysta ord
vi vårens första knoppar kläppa.

En balansgång på ljusets rand,
där livet åter tar sin hand.