Havskonungen (dikt om Njord)

Vid randen av de isblå vatten
står han, vars blick tämjer stormens vingar.
Han är inte en man, han är ett dån ur djupet,
en pelare av salt och bärnstensljus.

Fötterna, vita som blekt elfenben,
talar till sanden om tystnadens makt.
Där vågen bryts mot klippans vassa kant
vilar hans vilja, tung och klar.

Se, himlen lutar sig mot hans axlar,
ett purpurrött segel för de dödas skepp.
Guldglansen i hans händer är inte smycken,
det är solens sista suck i de kalla vågorna.

Världen skälver i hans andedräkt,
och fiskarnas silverglimmande tåg
hyllar den ensamme vid det yttersta havet