Nornornas dom kan inte blidkas med blommor och miljöpolitik
Det viskas idag i hedniska kretsar om att vår gamla sed främst skulle vara en ”naturreligion”. Man talar vackert om trädens själar, om ekologisk balans och om att människan har en ”fri vilja” där vi bara behöver ”ta ansvar för konsekvenserna” av våra handlingar. Det låter vackert, det låter modernt och det låter precis som den urvattnade kristna etik vi en gång påstod oss lämna.
Som asatroende ser jag med trötthet på hur vi försöker göra våra gudar och makter mer lättsmälta. Genom att lyfta fram naturen och det egna valet har vi begått det största sveket av alla: Vi har förminskat nornorna.

Ödet är inte ett val
I den moderna ”naturtron” låtsas man att livet är en serie val. Man pratar om att vi ”väver våra egna liv”. Men fråga en gammal hedning och han skulle ha skrattat åt din hybris. Nornorna,Urd, Verdandi och Skuld,sitter vid världsträdets rot och de frågar inte om lov. De spinner din tråd, de mäter ut dess längd och de klipper av den när din tid är ute.
Ödet är inte en ”konsekvens” av om du källsorterat eller varit en moralisk människa. Ödet är den hårda ram som satts upp långt innan du tog ditt första andetag. Att tro att man kan förhandla med nornorna genom att leva ”naturnära” är inget annat än en modern vidskepelse.

En etik utan fri vilja
Den moderna hedningen är besatt av sin ”fria vilja”. Men detta är ett kristet gift. I kristendomen väljer du mellan gott och ont, och om du väljer fel får du ta konsekvensen. Genom att säga att vi ”skapar vårt eget öde” genom våra val, har vi bara bytt ut Guds dom mot en sorts moralisk naturlag. Vi har gjort nornorna till revisorer som håller koll på våra moraliska poäng, istället för de obevekliga makter de faktiskt är.
De gamla hjältarna visste bättre. Sigurd och Gunnar kämpade inte för att de trodde att de kunde ändra utgången, de kämpade för att de visste att slutet var bestämt, och att det enda som betydde något var hur man mötte sin undergång. Det krävs ett mycket större mod att leva i en värld där nornorna råder, än i en värld där du själv inbillar dig att du håller i trådarna.

Gudarna är inte personliga assistenter
När de har raderat ödet har de samtidigt gjort gudarna tama. I modern asatro beskrivs de efter vad de kan ge oss. Man anropar Oden för visdom eller Tor för styrka, som om de vore en meny av tjänster för vår ”personliga utveckling”. Vi har gjort dem till moraliska förebilder eller ”vardagsmentorer”.
Men tänk på Oden. Han offrade sitt öga och hängde nio nätter i världsträdet, genomborrad av spjut, för att vinna runorna och skåda ödet. Han gjorde det inte för att få lite ordning i livspusslet. Han gjorde det för att han var desperat inför nornornas dom. Gudarna darrar inför ödet; de vet att Ragnarök kommer och att de ska dö. Om inte ens Oden kan ”välja sin väg” ur ödet, hur kan då en modern människa tro att hennes små vardagsval styr universum?

Slutsats: Ett ekorrhjul av mänsklig hybris
Naturen är inte vår ”vänliga moder”; den är nornornas verktyg. Stormen och frosten bryr sig inte om dina goda avsikter. Den moderna asatron har blivit en bekväm flykt från det tragiska, en plats där vi gör oss själva till världens centrum.
Det är dags att kasta av sig de kristna glasögonen och sluta använda gudarna som maskotar för vår egen fria vilja. Vi måste återigen börja se dem som de är: mäktiga varelser som, precis som vi, tvingas spela de kort som nornorna har delat ut. Den sanna hedern ligger i att acceptera sitt öde, inte i att försöka ”välja” sig ur det. Allt annat är bara kristendom för folk som föredrar mjöd framför nattvardsvin.