Nordbornas jätte är samernas gud

Berättelsen om Tjatse, jätten som kom att definiera gränslandet mellan gudarnas sfär och vildmarkens krafter, är en av de mest dramatiska i den nordiska mytologin. Som far till gudinnan Skade utgör han en brygga mellan de vilda jättarna i Jotunheim och de ordnade gudarna i Asgård. Hans gestaltning bär på tydliga drag av de subarktiska miljöer han verkar i, där gränsen mellan människa, gud och naturkraft ofta flyter samman.
Tjatse är mest känd för att ha rövat bort Idun och hennes ungdomsäpplen, en handling som tvingade gudarna att konfrontera sin egen dödlighet. Det är i efterspelet av hans död som hans dotter Skade kräver botgöring och slutligen upptas bland asarna. Genom detta släktskap lever Tjatses arv vidare i gudavärlden, och hans ögon sägs ha kastats upp på natthimlen av Oden för att bli till stjärnor, vilket förvandlade den fruktade jätten till ett evigt ljus i vintermörkret.

Kopplingen till den samiska mytologin blir särskilt intressant genom namnet Tjatse, som bär starka språkliga likheter med det samiska ordet för vatten, tjaetsie. Många religionshistoriker ser Tjatse och Skade som litterära representationer av de samiska grannfolken, jägare och skidlöpare som bemästrade fjällvärldens kyla på ett sätt som de jordbrukande nordborna betraktade med en blandning av respekt och fruktan. Tjatse är därför inte bara en jätte i mängden, utan en symbol för den djupa kulturkontakt som fanns i Skandinaviens forntid, där det ”främmande” gavs gudomlig form.