Kitteln och kärret: En prosaberättelse om Gudrun och Herkja

Vinden slet i kungshallens tunga dörrar, men kylan i Herkjas bröst kom inifrån. Hon stod i skuggan av en pelare och såg hur Atle vilade sin hand på Gudruns axel. Det var en gest av ägande, visst, men också av en sorts respekt som Herkja aldrig lyckats vinna, trots alla nätter i kungens säng.
Förr hade Herkja varit mer än bara en träl. Hon hade varit Atles förtrogna, den som viskade i hans öra när elden brann låg. Hon hade smakat makten, burit smycken som inte var hennes och känt de andra tjänarnas avundsjuka blickar som en varm mantel. Men så kom Gudrun. Den bleka, tysta drottningen med ögon som frusna sjöar. Gudrun behövde inte anstränga sig; hennes börd och hennes sorg gav henne en plats som Herkja aldrig kunde nå.
Nu var Herkja återigen bara en skugga. En kvinna vars status vittrat sönder i takt med att Atles blickar dröjt kvar vid sin hustru. Desperationen var en smak av aska i hennes mun. Om Gudrun föll, skulle tomrummet efter henne behöva fyllas.

”Herre”, viskade Herkja när hon senare fann Atle ensam. Hennes röst darrade, inte bara av lögnen, utan av skräck för vad hon höll på att göra. ”Jag har sett dem. Gudrun och Tjodrek. Under täcket av mörker, där hon tror att ingen ser…”
Orden var som giftpilar. Hon såg hur Atles ansikte hårdnade, hur svartsjukan tändes i hans blick. För ett ögonblick kände Herkja en våg av triumf. Hon var återigen den som gav kungen sanningen, den som stod honom närmast. Det var ett högt spel, det sista hon hade att spela.
Men när morgonen kom var hallen inte fylld av Gudruns gråt, utan av ljudet av en kittel som kokade.

Gudrun stod rak. Hon tvekade inte. När hon drog sin vita hand ur det skållheta vattnet, med de skimrande stenarna som bevis på sin oskuld, förstod Herkja att hon förlorat allt. Miraklet var hennes dom. Atles blick vände sig mot Herkja. Den var inte längre fylld av begär eller förtrolighet, utan av det kalla förakt man hyser för en hund som bitit sin herre.
”Nu, Herkja”, sade han, och hans röst var tystare än vinden. ”Visa oss din sanning.”
När Herkja tvingades fram mot kitteln visste hon att det inte fanns några gudar som skulle skydda en trälkvinnas desperata lögn. Vattnet kokade, men kärrets svarta djup, som väntade på henne efteråt, kändes redan kallare. Hon hade velat vinna tillbaka sin plats i ljuset, men hennes eget svek hade dragit ner henne i mörkret för gott.