Hamnskifterskans kväde

I klyftan där Ginnungagap möter berg,
dunkar bergets hjärta, en trumma av sten.
Här möts det skira kvädet och jättens vrål,
ett ljud som etsar sig in i märg och ben,
likt elden som härdar ett vikingastål.

En röst stiger hög, likt en völvas klagan,
mot en mörkare stämma, rå och besatt.
”Bind mig vid dig tills hugen blir din,”
ett offer i skuggan av en evig natt,
där vanvett och vördnad vävs samman och in.

Från kvinna till falk, från kött till fjäder,
ett hamnskifte föds ur smärta och begär.
Nornorna väver med trådar av järn,
medan vildhetens vind piskar väder och kläder,
och krossar det skydd som vi håller så kär.

Det är inte en dröm, det är sejden som talar,
en galder för de bortglömda, de som vågar se.
I krocken mellan ljuset och mörka dalar,
blir chocken den kraft som får allt att ske