Ja en liten rolig lek. Vi frågade AI vad det skulle bli för dikter om vi skulle be framlidna poeter skriva om Oden:

Om Vilhelm Ekelund hade skrivit en dikt om Oden, skulle den sannolikt sakna asatrons dånande dramatik. Istället skulle den präglas av en stram, antikt inspirerad diktion och fokusera på Oden som den ensamme sökaren efter vishet, präglad av lidande och intellektuell klarsyn.
Här är ett försök att fånga Ekelunds sena, aforistiska stil – där det nordiska möter det grekiska i en sval, högstämd melankoli:

Den Enögde Vilhelm Ekelund

I ljus som tvingats fram ur smärtans natt,
står han, den främste, vid det tysta flödet.
Ej maktens guld, ej stridens vilda skratt,
men blicken ensam väger människoödet.

Ett öga gavs åt källans mörka djup,
att se det dolda, det som stilla bida.
Vid tankens branter, vid dess branta stup,
måste den vise lära sig att lida.

O, bittra törst efter det rena ordet!
Som runans tecken skurna i en häll,
står sanningen likt stjärnan över bordet:
En enslig vandrare i karg och frostig kväll.

Här finns ej tröst, blott andens klara tvång
att vörda ljuset i en fallen värld.
Och djupt i själen ljuder visans gång:
Det högsta målet är en ensam färd.

Frånvaron av krig: Den krigiske Oden är borta. Kvar är den intellektuelle askeeten som offrat sitt öga för kunskap.
Landskapet: Det är kargt, svalt och präglat av ”ljus” och ”klarhet”, snarare än Valhallas gillen.
Språket: Användningen av ord som klarsyn, människoödet, och andens tvång speglar Ekelunds strävan efter etisk och filosofisk renhet.
Ensamheten: Liksom i Ekelunds egna verk Väst-östligt framställs gestalten som en vandrare som funnit frid genom att avstå från världen.

Om Edith Södergran hade skrivit om Oden skulle dikten ha en helt annan energi än Ekelunds svala meditationer. Här skulle vi möta en visionär, febrig och djupt personlig Oden. Han skulle inte vara en historisk gud, utan en symbol för den övermänniska eller det kosmiska lidande som Södergran ofta utforskade.
Dikten skulle sannolikt präglas av starka kontraster: guld mot blod, stjärnor mot undergång, och en nästan extatisk identifiering med gudens kraft och offer.
Här är ett försök i Södergrans modernistiska, fria stil:

Odens öga av Edith Södergran

Jag har sett guden vandra genom mina drömmar,
hans mantel var natten och hans blick var en stjärna som föll.
Han bar inte ett svärd, han bar en oändlig törst,
en törst som drack mitt hjärta tomt.

Hör ni hovslagen? Det är inte krigets hästar.
Det är de stora ensamma tankarna som rider genom rymden.
Oden offrade sitt öga i källan –
ser ni inte att vi alla är enögda?
Vi ser jorden med ett öga av lera,
men himlen ser vi med det öga vi gav bort för att få veta.

Jag är Odens syster, jag är korpens vinge!
Jag sitter på hans axel och viskar hemligheter som ingen tål att höra.
Världen är ett träd som skakar i stormen,
och vi är de glödande runorna som han ristade i barken med sin smärta.

Låt gudarna dö!
Ur deras aska stiger en ny människa,
med en blick som bränner genom bergen
och en själ som är lika djup som Mimers brunn.

Typiska drag i denna ”Södergranska” Oden:
Det kosmiska ”Jaget”: Södergran skriver ofta i första person och låter diktjaget stiga upp till gudarnas nivå. Hon skulle inte bara beskriva Oden, hon skulle vara hans jämlike eller hans röst.
Extas och lidande: Offret av ögat skulle inte ses som en intellektuell transaktion (som hos Ekelund), utan som en våldsam, nödvändig förvandling.
Nietzscheanska influenser: Oden skulle porträtteras som en föregångare till ”den nya människan” – en varelse som står bortom gott och ont.
Naturens besjälning: Världsträdet Yggdrasil och korparna skulle användas som starka, expressiva bilder för själsliga tillstånd.

Om Erik Axel Karlfeldt hade skrivit om Oden, skulle vi lämna Södergrans febriga rymd för något betydligt mer jordnära, robust och klangfullt. Karlfeldts Oden skulle vara en ”bonde-aristokrat”, en vandrare i en nordisk natur som doftar av kåda, jord och gammalt järn.
Dikten skulle ha en fast, musikalisk rytm (gärna på bunden vers) och använda ett ålderdomligt, mustigt språk fyllt av allmogekultur och mytisk tyngd.
Här är Oden i Karlfeldts skepnad – en blandning av vishetslärare och herreman:

Om Erik Axel Karlfeldt hade skrivit om Oden, skulle vi lämna Södergrans febriga rymd för något betydligt mer jordnära, robust och klangfullt. Karlfeldts Oden skulle vara en ”bonde-aristokrat”, en vandrare i en nordisk natur som doftar av kåda, jord och gammalt järn.
Dikten skulle ha en fast, musikalisk rytm (gärna på bunden vers) och använda ett ålderdomligt, mustigt språk fyllt av allmogekultur och mytisk tyngd.
Här är Oden i Karlfeldts skepnad – en blandning av vishetslärare och herreman:

Vandraren från Hlidskjalf av Erik Axel Karlfeldt

Där tallen står mörk över moens rand
och forsen sin klagan för,
där vandrar en gubbe med vandringsstav
och hatten på sniskan han kör.
Han bär ej på purpur, han bär ej på guld,
hans mantel är grå som en sky,
men i hans fotspår slår blomman ut
och jorden blir ung och ny.

Ett öga han lade i källans djup
där vishetens vatten rinner,
nu ser han vad ingen i dalar sett
och vet vad den fege ej finner.
Han känner till runornas hemliga makt
och sångens fördolda glöd,
han talar med korp i den bitande blåst
och väcker de domnade död.

Välkommen, du gamle, till härbre och hem,
stig in vid vår sprakande eld!
Här brygges det mjöd av den klaraste must
i stjärnornas svala kväll.
Sjung oss en visa om Yggdrasils gren
och asarnas glömda färd,
förrän du åter i gryningens stund
går ut mot en väntande värld.

Typiska drag i denna ”Karlfeldtska” Oden:
Rytm och klang: Dikten har en tydlig, nästan visartad takt (daktyl eller anapest), vilket är signifikant för Karlfeldts diktning, som i exempelvis Fridolins visor.
Vandraren som arketyp: Oden porträtteras som den gåtfulla främlingen som dyker upp vid stugan, en motivtyp Karlfeldt älskade – den vise mannen maskerad till enkel man.
Naturmystik: Gudomen är djupt rotad i det svenska landskapet (moar, forsar, tallar). Han är en del av den nordiska naturens egen ande.
Arkaismer: Valet av ord som härbre, mo, must och asarnas färd ger dikten den tyngd och historiska förankring som Karlfeldt blev belönad med Nobelpriset för.

Om Evert Taube hade skrivit om Oden skulle resultatet sannolikt inte ha blivit en tung dikt, utan en klangfull visa eller ballad fylld av livsglädje, äventyr och en smula självbiografisk maskerad. Hans Oden skulle varken vara en dyster asket eller en krigisk gud, utan snarare en vandrande livskonstnär – en blandning av en gammal sjökapten och en lärd trubadur.
I Taubes värld skulle Oden förmodligen sitta på en krog i Gamla stan, kanske på Den Gyldene Freden, och berätta om sina resor över haven snarare än genom de nio världarna.
Här är ett försök att fånga Taubes episka och soliga berättarstil:

Balladen om den enögde vandraren av Evert Taube

Jag satt en kväll på Freden, vid ett bord av ek och fur,
och drack mitt vin och tänkte på naturens äventyr.
Då steg en främling in i salen, grå och väderbiten,
hans mantel doftade av tång och storm från oceanen.
Han bar en bredskydd hatt som dolde halva ansiktet,
men i hans blick fanns glansen av ett fjärran majestät.

”God afton, vänner!” sade han och lade ner sin stav,
”Jag kommer från en seglats över tidens djupa hav.
Jag offrade mitt öga vid en källa, klar och kall,
för att få se hur stjärnor tänds och världar går i fall.
Nu vandrar jag på jorden som en enkel man av folket,
och söker visans sanning bakom runorna och språket.”

Vi bjöd honom på Rhenvin och på abborre och bröd,
han sjöng om Yggdrasil som darrar i en morgonglöd.
Han talte om sina korpar, som två segel i det blå,
och om en åttafotad häst som över vågen kan gå.
Och när han reste sig att gå i gryningens stund,
då kände jag att Guden själv besökt vår lilla rund.

Typiska drag i denna ”Taubeska” Oden:
Miljön: Guden placeras ofta i en konkret, gärna maritim eller historisk miljö, som en krog eller en skärgårdsö.
Alter egon: Taube använde ofta figurer som Fritiof Andersson eller Rönnerdahl. Hans Oden skulle fungera på samma sätt – en ”mask” som skalden tar på sig för att berätta om stora ting på ett mänskligt plan.
Livsnjutning: Trots att Oden har offrat sitt öga, bjuds han i visan på mat och dryck. Taube lät ofta sina karaktärer njuta av livets goda, även mitt i mytiska sammanhang.
Rytm och romantik: Språket är fyllt av adjektiv som kristallklara, blommande och väderbiten, och versmåttet är ofta en lättflytande ballad eller vals. 

Om Bodil Malmsten hade skrivit om Oden, skulle det varken vara heroiskt eller mystiskt. Det skulle vara vardagligt, sakligt och djupt melankoliskt, präglat av hennes karakteristiska korta rader, oväntade radbrytningar och en blandning av ironi och förtvivlan.
Hennes Oden skulle förmodligen bo i en hyresrätt, sitta vid ett köksbord och handla om förlust – inte om makt. Offret av ögat skulle inte vara en storslagen myt, utan en konkret, fysisk saknad.
Här är Oden i Bodil Malmstens tonfall:

Det som saknas av Bodil Malmsten

Det var inte så märkvärdigt.
Man ger vad man har.
Jag gav ett öga.

Nu ser jag bara hälften.
Men hälften är ibland för mycket
att bära.

Jag sitter här i mitt kök.
Kaffet kallnar.
Korparna sitter på balkongräcket
och bråkar om vems tur det är
att berätta allt det hemska de sett.

Hugin.
Munin.
Sluta nu.

Jag vet redan.
Världen skälver i sina rötter.
Trädet dör.
Det hjälper inte att jag hängde där
i nio dygn utan mat.

Det hjälper aldrig att offra sig.
Man blir bara trött.
Och hungrig.
Och lite mer ensam
än man var innan.

Jag har köpt en ny hatt.
Den döljer hålet.
Men den döljer inte
att jag ser precis allt
som jag önskar
att jag slapp se.

Typiska drag i denna ”Malmstenska” Oden:
Det avdramatiserade språket: Malmsten skriver ofta om stora livsfrågor med en nästan trotsig enkelhet. ”Det var inte så märkvärdigt.”
Vardagsmelankolin: Guden blir en människa med kalla kaffeoppar och balkongproblem. Det mytiska dras ner på jorden för att bli begripligt och smärtsamt.
Radbrytningarna: De korta, stötiga raderna skapar en rytm av andetag och tvekan, vilket ger dikten en känsla av naken ärlighet.
Ensamheten: Det finns ofta ett stråk av ensamhet i hennes poesi (som i Det här är hjärtat). Oden blir här bilden av den som vet för mycket och därför inte kan delta i den vanliga gemenskapen.

Om Povel Ramel hade tagit sig an Oden, hade vi fått en ekvilibristisk ordleksshow i högt tempo. Oden hade förvandlats till en något förvirrad men taktfast figur i en revy, där de fornnordiska namnen blivit till tacksamma rimflätor och komiska poänger.
Det hade sannolikt blivit en visa med en smittande jazzrytm, fylld av absurda detaljer och en gnutta respektlöshet mot det högtidliga.
Här är Oden i Povelska toner:

En sällsam as-tstämning av Povel Ramel

Jag är en as-gammal as-gud med as-mycket spring,
jag bor uppi taket på en as-hög ting-ring!
Med korpar på axeln och mjöd i min mugg,
jag blickar mot Midgård och ser inte ett dugg!
(Eller ja, jag ser hälften, för synen är klen,
sen jag pantsatte gluggen vid Mimer-fontän.)

Refräng:
Och det är Oden, Oden, Oden,
den mest fenomenala av gudar på jorden!
Jag rider på Sleipner, en häst med schvung,
med åtta små ben – jag är as-arnas kung!

Jag hängde i trädet i nio långa dar,
utan en smörgås, utan en far!
Jag stirra’ på runor tills ögonen sved,
och föll sen till marken med ett as-väldigt ”Smed!”
(Nej, ”Sned!” menade jag, eller var det kanske ”Fred”?)
Nu spår jag i aska och tolkar mitt öde,
medan Munin är trött och Hugin är döde…
nej, död! Rimmet är dött! Men jag är lika glad för det!

Se upp för min spjutspets, den heter ju Gungner,
den träffar i krysset när as-en blir hungner!
Välkommen till Valhall, här är festen total,
om man bortser från stanken av vildsvins-frikadell i vår sal!

Typiska drag i denna ”Ramelska” Oden:
Ordlekarna: Det ständiga lekandet med prefixet ”as-” (as-gammal, as-bra) är typiskt Povel. Han älskade att ta ett ord och vrida på det tills det blev absurt.
Rytmen och rimmen: Povel var en mästare på oväntade rim (Gungner/hungner, klen/fontän) och en svängig, synkoperad versrytm som nästan kräver ett piano i bakgrunden.
Det avväpnande tramset: Genom att göra Oden lite glömsk och klumpig (som i referensen till att hänga i trädet utan smörgås) tar han udden av det pretentiösa, precis som han gjorde i sina klassiska revynummer.
Parenteser och avbrott: Povel avbröt ofta sig själv i sina texter för att kommentera rimmen eller logiken, vilket skapar en direktkontakt med publiken.
För att få den rätta känslan kan man tänka sig melodin i stil med ”The Gräsänkling Blues” eller någon av hans snabbare ordleksekvilibristnummer.

Om Tomas Tranströmer hade skrivit om Oden, skulle det bli en resa in i det undermedvetna, där myten möter en modern, karg svensk verklighet. Tranströmers poesi kännetecknas av precisa, ofta oväntade metaforer, en stark känsla för naturen (särskilt skärgården och vintern) och en djupt existentiell ton.Hans Oden skulle vara en tyst gestalt, kanske sedd i en blixtrande vision eller i periferin av synfältet, och han skulle symbolisera det som är dolt under ytan – antingen i naturen eller i det mänskliga psyket.Här är ett försök att fånga Tranströmers förtätade och bildrika stil:

Den Andre av Tomas Tranströmer

Sent i november.
Ett öga av is
stirrar ur Mimerbrunns mörker.
Det är inte mitt.

Världsträdet, Yggdrasil,
står utanför mitt fönster,
en naken alm,
vars rötter borrar i asfalten.
En sprucken stam.

Ibland kommer en vindstöt
från en annan värld.
Då ser jag honom:
En vandrare i grå kappa
på väg mot en okänd tingsplats.

Han stannar aldrig.
Hans korpar är tystnaden
mellan två telefonsamtal.

Han offrade en del av sig själv
för att se oss.
Vi ser honom aldrig.
Men hans blick
är det tomma fönstret
i grannhuset.

Typiska drag i denna ”Tranströmerska” Oden:
Synvillor och syner: Tranströmer använde ofta bilder som ”ett öga av is” eller ”det tomma fönstret” för att beskriva närvaron av något större och okänt i det vardagliga.
Det moderna möter myten: Yggdrasil blir en ”naken alm” som borrar sig in i ”asfalten”. Myten placeras i en igenkännbar, samtida svensk miljö.
Tystnaden: Tystnaden är central hos Tranströmer. Här blir Odens korpar en symbol för pausen, det outsagda.
Ensamheten och det existentiella: Guden beskrivs som ”en vandrare” som aldrig stannar, vilket fångar den känsla av ensamhet och strävan som ofta genomsyrar Tranströmers poesi.