Monoteismens sista krampaktiga grepp: Varför vi vägrar buga för ”statskyrkan”

I decennier har det etablerade samhället försökt begrava våra fäders gudar under ett lager av liberal kristendom och sekulär likgiltighet. Nu ser vi ett nytt fenomen: staten försöker desperat blåsa liv i den döende Svenska kyrkan för att använda den som en sköld mot modernitetens kriser. Men för oss som bär asatrons eld i hjärtat är budskapet glasklart – vi låter oss inte tämjas.

Idag talas det högt om att vi ska ”tro” på Svenska kyrkan för att den står för ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Men sedan när blev religionens syfte att fungera som ett politiskt kontor för staten? En tro som ständigt ber om ursäkt för sin existens och anpassar sina dogmer efter rådande politiska vindar är ingen tro – det är en ideologisk tvångströja.

Den abrahamitiska ockupationen

De abrahamitiska religionerna – kristendomen, islam och judendomen – är i sin kärna främmande för det nordiska sinnet. De bygger på underkastelse inför en enda, svartsjuk gudom. Under tusen år har denna monoteism försökt utplåna vårt folks naturliga koppling till Oden, Tor, Frej och Freja och markens makter. Att staten nu ”pushar fram” kyrkan som en norm är inget annat än ett försök att behålla den andliga kontrollen över folket.

Vi ser hyckleriet tydligt: Samhället kräver respekt för moskéer och synagogor, men när en nordbo söker sig tillbaka till sina rötter och högaktar gudinnan Skade eller firar segergudinnan Baduhenna, då möts han av tystnad eller hån. Varför är en ökenreligion mer ”riktig” än den tro som är sprungen ur vår egen jord?

Vår kulturkamp är total!

Ideell Kulturkamp står inte för en urvattnad ”hobby-hedendom”. Vi kräver en total återgång till de hedniska rötterna. Vi ser igenom försöken att göra tron till en privatsak. Religion är kultur, historia och identitet.

Att de etablerade partierna, från SD till KD, klamrar sig fast vid det kristna arvet är ett bevis på deras rädsla. De vågar inte möta den kraft som finns i en autentisk, nordisk polyteism. De föredrar en tam kyrka som pratar om allas lika värde framför gudarnas krav på ära, styrka och frändskap.

Slutsats: Framtiden är hednisk!

Vi accepterar inte längre att stå i skuggan av monoteistiska ökenläror eller statligt godkända ”demokrati-kyrkor”. Om valet står mellan en urvattnad kristendom och den levande asatron, väljer vi gudarna.

Vår kamp handlar om att återta det offentliga rummet. Vi ska fira våra blot, vi ska ära våra gudinnor som Zisa och vi ska visa att nordborna inte längre behöver en importerad herre. Tiden för de gamla gudarnas återkomst är nu, och ingen statskyrka i världen kan stoppa den kulturkamp vars tid har kommit.

---