Svenska dikter del LIX: Mörten på pinnen

Hans Berggren (1844–1908) föddes i Mohed i Hälsingland och verkade under större delen av sitt liv som folkskollärare i Hälsingtuna utanför Hudiksvall. Han var en djupt seriös man, känd för sin nit och sin hängivenhet till sitt yrke.

Berggren hade en stor passion för poesi och ville skildra naturens skönhet och moraliska sanningar. Hans mest kända verk är diktsamlingen Natur-ljud, som han gav ut på eget förlag 1891. Samlingen innehöll ett hundratal dikter som han själv ansåg vara ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen. Berggren var helt omedveten om att hans dikter kunde uppfattas som komiska. Han skrev dem med ambitionen att vara lika högtravande som tidens stora diktare, men hans brist på stilkänsla och logik ledde till de absurda formuleringar vi idag skrattar åt.

Han upptäcktes av litteraturintresserade studenter och akademiker (bland annat i kretsen kring pekoralexperten Gunnar Brusewitz) långt efter sin död. Det var tack vare deras intresse som dikten om ”Mörten på pinnen” blev en klassiker. Idag räknas han som den främsta av de svenska ”pekoralisterna” – en författare som genom sin absoluta brist på ironi skapade något som blev ofrivilligt odödligt. Hans Berggren dog 1908, lyckligt ovetande om att han en dag skulle bli firad, inte som den seriösa poet han trodde sig vara, utan som pekoralets obestridda mästare. Men man ska inte var en taskmört mot en som försöker dikta om en mört.

Mörten på pinnen

Djupt i havet på en pinne
sitter där en liten mört.
Den har inte mycket minne,
den har aldrig klockan hört.

Aldrig har den klockan hört,
aldrig vet den tidens gång.
Därför är den lilla mört
alltid lika glad och ung.