Mellan Urkraft och Individ: Striden om de Nordiska Gudinnorna

Inom modern nyhedendom pågår en tyst teologisk revolution. Under lång tid har den dominerande bilden av det gudomligt feminina präglats av idén om ”Den stora gudinnan”. Det är en föreställning där gestalter som Freja, Frigg och Idun ses som olika masker eller aspekter av en och samma feminina urkraft. Men i kretsar som betonar en radikal polyteism, däribland den teologiskt drivna gruppen kring Ideell Kulturkamp, möter denna syn ett hårt motstånd.

Gudinnan som dold monoteism

Kritiker menar att idén om en enda gudinna i själva verket är en form av ”omvänd monoteism”. Genom att klumpa ihop alla gudinnor till en enhet, kopierar man den abrahamitiska strukturen där en enda gudom står för allt. I detta perspektiv blir gudinnorna inte mer än psykologiska arketyper eller poetiska metaforer för ”det feminina”. För en radikal polyteist är detta en teologisk utarmning som osynliggör gudinnornas faktiska kraft och särart.

Varje gudinna räknas

Där den wiccanska traditionen ser enhet, ser den radikala asatron en myllrande mångfald. Här är målet att återupprätta gudinnorna som suveräna individer. Att säga att Freja och Frigg är samma sak är, enligt detta synsätt, lika felaktigt som att påstå att Oden och Tor är samma gud.

Inom Ideell Kulturkamp lyfts ofta de mer okända gudinnorna fram för att bevisa denna poäng. Genom att fokusera på gestalter som ofta hamnat i skuggan, visar man på bredden i den nordiska panteon:

Vör, som är så klok att ingenting kan döljas för henne.

Eir, som besitter den främsta läkekonsten.

Syn, som vaktar dörren och skipar rättvisa vid tingen.

Gefjon, som plöjde ut Själland och råder över ogifta kvinnor.

En teologi för mångfald

Genom att insistera på att ”alla ska vara med” skapas en teologi där varje makt har sin unika plats. Det handlar inte om att hitta en minsta gemensam nämnare, utan om att vörda skillnaderna. För dessa utövare är gudinnorna inte aspekter av en moderlig princip, utan självständiga makter med egna viljor, ansvarsområden och mytologiska öden.

I valet mellan den stora gudinnan och de många gudinnorna står striden om hur vi ska förstå det heliga: som en enda universell sanning, eller som en rik, komplex och ibland motsägelsefull mångfald av röster. För den som följer den radikala polyteismens väg är svaret givet – varje gudinna är sin egen, och varje namn bär på en unik värld.