Carmina Midgardensia

Ödets tärning

Hör, hur Urd spinner,
skiftande som månen,
växer och minskar,
alltjämt i rörelse.
Ett liv så vidunderligt
skänker hon först,
för att i nästa stund
krossa det med köld.

Makt och rikedom,
likt glimrande is,
smälter i handen,
försvinner i natten.
Ödet är dunkelt,
en slöja av dimma,
du nornornas nyck,
som tvingar oss på knä.

Hälsan tynar,
lyckan vissnar,
alltid blir hjälten
slagen av osynligt svärd.
I denna stund,
utan dröjsmål,
darra på strängarna,
klaga i kör!

Ty ödet fäller
den starke som den svage,
gråt nu med mig,
för allt som går förlorat.

Nornornas vrede

Ödets sår
jag sörja vill,
med gråt i ögat
och bitter hug.
Gåvor hon gav,
som hon nu tar åter,
likt tidvatten som vänder
vid havets kant.

Sanning är sagd:
på hjässan finns lockar,
men baksidan är kal
när lyckan flyr.
Hon som strålade
i guld och siden,
står nu naken
i nattens frost.

På lyckans hjul
jag högt satt tronad,
likt en kung i sal
med mjöd i horn.
Men hjulet vreds,
från toppen jag föll,
nu ligger jag lågt
där maskar kryper.

Hjulet snurrar,
Havamal tystnar:
den som satt högst
är nu en niding.
Läs nu och lär,
i nornornas skugga:
Ingen sitter säker
förrän livstråden brister.

Vårens leende

Vårens anlete
strålar mot världen,
vintermörkret flyr
för gudars sken.
Isen brister,
bäcken rinner,
nu vaknar jorden
ur dvalans sömn.

Skogen grönskar,
fåglarna kvittrar,
solens strålar
värmer var vildmark.
Svalan kommer
över vida hav,
att bygga bo
under asataks skugga.

Blommorna brister ut
ur kalla mullen,
likt unga jungfrur
i fager skrud.
Glädjen spirar
i människors bröst,
nu väcks det liv
som vintern band.

Hör nu rösterna,
fröjdas i ljuset!
Ty våren är kommen,
och vreden har flytt.

Skogens skrud

Skogen blommar,
fager och grön,
löven prunkar
i lundens djup.
Var är min vän,
som vandrat fjärran?
Hästen rider,
men hjärtat dröjer.

Gräset gror,
där vi förr gick,
nu står jag ensam
under asarnas träd.
Skogen doftar,
men glädjen tinar,
när den jag älskar
ej finnes här.

”Världen är vid”,
kvad vandraren,
”men tom är salen
utan vännen huld.”
Kom åter snarast,
rid över hed,
att åter se
hur skogen blommar.

Köpmannens gåva

Köpman, giv mig
kindens rödhet,
att jag må locka
de unga svenner.
Giv mig färgen
som gör mig fager,
så att de darrar
vid min blick.

Se här, ni karlar!
Se, vad jag äger!
Kärlekens kraft
strålar ur ögat.
Världen är ljus,
våren är nära,
nu skall vi dansa
i dagens glans.

Hell dig, värld,
så rik på glädje!
Jag vill dig hylla
med skratt och sång.
Låt oss nu njuta
av livets gåvor,
förrän nornorna
klipper vår tråd.

Dansen på ängen

Här går i ringen
fagra mör,
de vill utan män
hela sommaren vara.
Se dem sväva,
likt diser i dans,
över det gröna
daggvåta gräs.

Här går i ringen
stolts jungfrur,
de vänder sin blick
mot solens sken.
Men svennen står
i lundens skugga,
lysten att bryta
jungfruns löfte.

”Kom till mig”,
viskar vinden,
”låt dansen föra
hjärta till hjärta.”
Glädjen flödar
i Midgårds hägn,
där unga fötter
trampar marken.

Konungens val

Vore hela världen
vunnen av mig,
från havets rand
till himlens fäste;
om allt det guld
som dvärgar smidit
låg i min hand
att fritt fördela.

Om jag vore herre
över alla land,
och bar den krona
som riken styr;
jag gåve bort allt,
var aln av jord,
för att få vila
i Frejas famn.

Hellre än makt
och gyllene ringar,
vill jag äga
den huldras hjärta.
Låt riken falla,
låt herrar härska,
mitt rike är där
min älskade är.

Vandrarens kväde

Brinnande i harm
mitt inre sjuder,
jag talar ord
ur bitter hug.
Av aska skapt,
av vinden driven,
jag liknar lövet
som stormen tar.

Ingen fast mark
mina fötter finner,
ej heller ankare
i djupet vilar.
Likt ett herrelöst skepp
på vilda vågor,
drivs jag mot klippan
av ödets nyck.

Tungt är mitt sinne,
lätt är min dygd,
jag söker det goda
men finner det ej.
Likt den girige vargen
jag jagar min hunger,
fångad i nätet
som lusten har vävt.

Se på min vandel,
döm mig ej hårt,
ty människan är skör
under stjärnornas sken.

Svanens svanesång

Fager jag var,
vid fjällets vatten,
vit som snön
på jättars berg.
Jag simmade stolt
på spegelblank sjö,
den vackraste fågel
under himlens fäste.

Ve nu ödet!
Elden grinar,
svartnad jag vänder
på järnets stång.
Köksdrängen rör
i glödande aska,
nu steks den som förr
i frihet dök.

Förr bar jag vingar,
nu bär jag sår,
knivar skär
i bränt kött.
Vid bordet sitter
de glupska männen,
redo att slita
min ära i stycken.

Bättre var livet
i svala vågor,
än att tjäna som föda
i tiggarens fat.

Mjödhallens herre

Jag är hövding
i hornens larm,
herre över dem
som tärning kastar.
Min hall är krogen,
mitt råd är för de druckna,
och tärningens öga
är min enda lag.

Den som träder in
i mitt gille av män,
skall finna att turen
är en flyktig vän.
Vid nattens slut,
när mjödet gått i huvudet,
står kämpen naken
och fryser vid elden.

”Ve mig!” han ropar,
när skjortan tages,
av tärningens makt
och nornornas nyck.
Jag skrattar åt klagan,
jag välsignar hans skam,
ty här vid bänken
är jag ensam kung.

Drick nu, kämpar,
och kasta er lott,
förr eller senare
äger ni intet!

Hallens vilda gille

När vi sitter i hallen
vid flödande mjöd,
vi minns ej mullen
eller dödens bud.
Vi hastar till bordet
där tärningar rullar,
med svettiga händer
vi prövar vår tur.

Här dricker kungen,
här dricker träl,
här dricker kämpen
för sin egen själ.
De dricker för fångar,
de dricker för fria,
de tömmer sina horn
för var vän och var ovän.

Dricker frun, dricker herrn,
dricker bärsärk och träl,
dricker den sjuke,
dricker den starke.
Hundra dricker,
tusen dricker,
tills ölet tar slut
vid dagens rand.

Må de som oss klandrar
för törst och för stoj,
drabbas av nidingars
bittra lott!
Vi höjer våra horn
i nornornas skugga,
ty i denna hall
är vi alla bröder.

Locktoner i lunden

Kärleken flyger,
likt en fågel i skyn,
över vida marker
och människors hem.
Ungmön och ynglingen
finner varandra,
där nornorna flätar
hjärtans band.

Ett fager märke
har kärleken satt,
i bröstet det brinner
likt glödande kol.
Vek är den jungfru
som ensam vandrar,
utan en vän
i nattens ro.

Hon gömmer sin längtan
i hjärtats djup,
där mörkret rår
och bitterhet gror.
Men ljuset lockar,
och sången ljuder:
”Kom, låt oss mötas
i vårens tid!”

Kärlekens frost

Dagen och natten,
och allt jag ser,
vänder sin baksida
mot min sorg.
Jungfrurs tal
gör hjärtat tungt,
och suckar fyller
min ensamma barm.

O, mina fränder,
lek och drick,
men skona den man
som sörjer sin vän.
Ett vackert ansikte
gjorde mig vek,
tusen tårar
har mättat min kind.

Is rår i bröstet,
där glöd förr brann,
likt frusen mark
under vinterns fot.
Men en kyss av dig,
du fagra mö,

skulle väcka till liv
det som ödet bröt.

Se mig här,
i nattens köld,
en kämpe slagen
av kärlekens svärd.

Mökåpan

Där stod en mö
i rodnande skrud,
likt morgonsol
över daggfrisk äng.
Hennes klädnad lyste,
röd som blod,
och tyget prasslade
vid minsta steg.

Ack!
Fager var hon,
med blick så klar,
likt en ros
bland törnen och snår.
Hennes anlete strålade,
gudars gåva,
och hjärtat bävade
i mannens bröst.

Hon stod så stilla,
vid källans rand,
likt en dis
som från Asgård kom.
Vem kunde motstå
en sådan syn,
där skönhet bländar
likt nysmidd ring?

Hjärtats sveda

I mitt bröst
brinner en eld,
för din skönhet
jag suckar tungt.
Sorgen tär
på min nakna själ,
likt vargens bett
i vinternatt.

Alruna! Alruna!
Ropar jag i mörkret.
Ditt fagra anlete
följer min dröm.
Mina ögon tåras
vid tanken på dig,
ty utan din hand
är jag intet värd.

Gudarna skådar
min bittra nöd,
när jag ber om nåd
vid din tröskels kant.
Låt mig få vila
i din mjuka famn,
så att hjärtat finner
sin förlorade ro.

Mötet i kammaren

Om sven och mö
i kammaren döljs,
där ingen blick
kan deras lek se.
Då vaknar lusten,
likt elden i spisen,
och blygsamhet flyr
genom öppen dörr.

De kastar sina klädnader
på golvets plankor,
likt krigaren lämnar
sin tunga sköld.
Lustiga lekar
de börjar att pröva,
med armar och ben
i kärlekens flätning.

Ingen vet ordet
för det som då sker,
när mun möter mun
i nattens frid.
Men glädjen är stor
i den gömda vrån,
tills morgonens ljus
skingrar deras dröm.

Lockropet

Kom nu, kom,
du fagra mö,
låt mig ej dö
av längtan tung.
Ditt anlete strålar
likt morgonens glöd,
kom och giv liv
åt en tynande kämpe.

Fager är du,
med blick så huld,
likt asars guld
i Odens sal.
Rosor på kinden,
och hår som lin,
du är min dröm
och min sanna nöd.

Ack, min längtan!
Ack, min trånad!
Hjärtat hamrar
mot bröstets ben.
Kom till min bädd,
innan dagen gryr,
förr än min själ
från jorden flyr.

Vågens val

I vågens skål
mitt hjärta vilar,
mellan dygdens is
och lustens eld.
Tvekan tär
i ungmöns bröst,
när nornorna mäter
mitt ödes lott.

Skall jag vandra
den kyska vägen,
eller vika för längtan
som blodet driver?
Vågen darrar,
vågen väger,
mellan ärans ro
och kärlekens oro.

Men se, jag väljer!
Jag böjer mitt huvud,
jag ger min hals
åt den tunga kedjan.
Låt dygden vika,
låt lusten vinna,
jag följer det ok
som kärleken smitt.

Fröjdetid

Tiden är inne
för ystra lekar,
nu skrattar mö
och ungersven.
Blodet sjuder
likt källans vatten,
när vårens värme
väcker vår håg.

O, jag brinner!
En jungfru mig tände,
hennes blick är en pil
som i hjärtat sitter.
O, jag fryser!
När vännen viker,
blir bröstet kallt
som rimfrost på fjäll.

Låt nu lutan
och sången ljuda,
prisa den lust
som gudarna gav.
Världen är fager,
vårnatten ljus,
nu flätas liv
i kärlekens nät.

Jungfrun blommar,
ynglingen trår,
nu spirar glädjen
i Midgårds hägn!

Allas längtan

Ljuvaste vän,
min enda fröjd,
nu ger jag mig helt
i dina händer.
Ditt namn är honung
på min tunga,
din blick är ljuset
där mörkret rår.

Som dagg för solen
mitt motstånd smälter,
när du mig närmar
i nattens ro.
Jag viker mitt huvud,
jag böjer mitt knä,
ty du är herre
över hjärtats slag.

O, min kära,
min sanna lott,
tag mig nu åter
i din mjuka famn!

Allfagras hälsning

Hell dig, du fagra,
du ädlaste smycke,
likt en skimrande pärla
i gudarnas sal.
Hell dig, asynja,
med anlete ljust,
du som bär äran
likt en gyllene skrud.

Fagrarst är Freja,
med Brisingamens glans,
strålar din skönhet
över människors hem.
Likt rosen i lunden,
likt liljan på äng,
du är den klaraste
bland asars ätt.

Vi hyllar din kraft,
vi prisar ditt ljus,
du drottning av hjärtan
i Midgårds hägn.
Hell dig, du gudinna,
vår lycka och tröst,
du är den fagraste
under himlens fäste!

Cirkeln sluts

Hör åter Urd,
hur tråden brister,
hjulet har snurrat
till utgångens punkt.
Lyckan som lyste
likt sommarens sol,
viker nu åter
för nattens köld.

Du skiftande makt,
likt månens sken,
du ger och du tar
utan nåd eller ord.
Allt som vi sjungit,
allt som vi drömt,
krossas som glas
under ödets fot.

Nu tystnar harpan,
nu falnar elden,
när nornorna klipper
den sista tråd.
Gråt nu, ni kämpar,
gråt, fagra mör,
ty ingen kan fly
från vad Urd har spådt.