Den moderna hedendomens anhängare är som regel människor som är unga eller medelålders. Döden är något som de sällan möter och det är sällan en del av vardagen. En konsekvens är att man sällan talar om det tröst att i princip alla religioner har döden som ett centralt tema. Men en del mest talar i abstrakta termer om livets slut, tillvaron som ett kretslopp. Vagt diffust och rentav undvikande för man undviker det tunga och svåra. Andra sitter med mjödhornet ser sig själv som vingar bärsärkarnas andliga arvtagare ty bärskarraseri gör man inte. Valhall eller kanske Frejas Folkvagn är drömmen men om man tar det allt för allvarligt må vara en öppen fråga. Man får välja själv eller påverka själv. Men döden kommer och den är inte vacker. Barn som dör, folk som mördas. Gamlingar som brinner inne, listan kan bli lång men den blir alltid dyster. Vart ska de hedningar ta vägen, var ska de få kraft att gå vidare när samfunden inte engagerar sig när deras småbarn dödas av rattfyllon, våldtags och stryps av pedofiler eller dör på grund av nedskärningar inom vården. Vagt tal om kretslopp tröstar ingen, Mjödhornsdrömmar om Valhall blir direkt smaklöst.

Om asatron eller hedendomen vad ni än vill kalla er sed och tro så måste man ha med detta. När döden slår till i sin värsta och grymmaste form måste samfunden var klippan i stormen men lever de upp till det kravet? En tro som bara handlar om att sitta i en skogsbacke en solig sommardag och tycka livet är skönt är ingen riktig tro. Att smalas vid ett fornminne och dricka mjöd och tala om att få kraft med sedan sista och prata om motorcyklar eller romantisera järnålder är inte religion det heller.

Den tröst föreningen kan ge är att Asatron eller vad ni nu har för namn på denna religion inte har något Helvete. man straffar inte barn för att de dog vid tig ålder eller orkeslösa gamlingar för att de var årsrika. Men också att ingen har det lätt. Även gudarna lider, stympas, gråter och stupar. Tillvaron är inte lätt för vare sig gudar eller människor.