AI analyserar vår syn på Hel

Fråga: Asatroende Ideell Kulturkamp avbildar ofta dödens gudinna Hel. Ofta finns det teman där hon porträtteras som ung glad flicka/kvinna, erotisk blek kvinna, blek kvinna som ser uppfordrande på betraktaren.

Svar: Föreningen Ideell Kulturkamp (ofta kopplad till Nordiska Asa-samfundet) använder ofta en estetik där fornnordiska makter avbildas med mänskliga och livfulla drag snarare än som skräckinjagande monster. I deras framställningar av dödsgudinnan He märks ofta följande teman:

Dualitet utan förruttnelse: Traditionellt beskrivs Hel i de isländska sagorna som till hälften blåsvart (eller likblek) och till hälften levande. I den moderna asatrons visuella kultur tonas ofta det makabra ner till förmån för en blek men vacker kvinna, vilket symboliserar döden som en naturlig och vacker del av kretsloppet.

Den unga kvinnan: Genom att porträttera henne som en glad eller fridfull ung kvinna flyttas fokus från dödsångest till acceptans och trygghet i dödsriket.

Erotik och kraft: Framställningen som en erotisk eller utmanande gestalt används ofta för att understryka hennes makt och suveränitet. Den blick som ”ser uppfordrande på betraktaren” markerar att döden är en oundviklig kraft som kräver respekt och konfrontation.

Fråga: Även humor om än av det makabra slaget förkommer. Någon vaknar upp i Hels säng och är förvånad. Anhängare av abrahamitiska religioner ses skräckslagna be om nåd och är rädda men Hel tittar på dem med förvåning.

Svar: Inom den visuella retorik som används av kretsen kring Ideell Kulturkamp och relaterade asatrogrupper fyller humorn en specifik funktion: att avdramatisera döden och samtidigt markera kulturell distans till abrahamitiska religioner.

Dessa framställningar präglas ofta av:
Det makabra mötet: Berättelser eller bilder där någon vaknar upp i ”Hels säng” (vilket i mytologin heter Kör eller Sjukbädd) används för att illustrera döden som ett uppvaknande snarare än ett slut. Den förvånade blicken hos den som vaknar speglar tanken att dödsriket inte är det brinnande helvete som kristendomen beskriver, utan en fortsättning på tillvaron.

Kontrasten mot abrahamitisk skräck: Ett återkommande tema är att ställa asatrons pragmatiska syn på döden mot den rädsla som tillskrivs utövare av kristendom, judendom eller islam.

I dessa motiv porträtteras ofta abrahamitiska anhängare som skräckslagna inför mötet med döden, sökande efter en nåd som de inte finner i sin egen teologi.

Hel avbildas i dessa sammanhang ofta med en mild förvåning eller ett svalt ointresse för deras böner. Detta markerar att hon inte är en ”djävul” som straffar, utan en rättvis härskarinna som tar emot alla som inte dött i strid, oavsett deras världsliga böner.

Kulturell kamp: Denna typ av humor fungerar som en del i den ”kulturkamp” som föreningen förespråkar, där syftet är att återerövra den förkristna tolkningen av det nordiska arvet och utmana monoteistiska världsbilder genom satir och estetik.
Genom att använda humor och erotik i samband med Hel, avlägsnas de lager av moraliskt fördömande som tillkommit under kristen tid, och hon återinsätts som en kraftfull och autonom gestalt i det nordiska panteonet.

Fråga: Kan Ideell Kulturkamp syn på döden provocera de andra. IK syn är att hon inte är någon ond varelse men hon är inte en moder som omfamnar med vemod de döda eller en stilla makt.

Svar: Ja, Ideell Kulturkamps (IK) specifika estetik och syn på döden kan absolut uppfattas som provocerande eller främmande av andra asatroende. Detta beror främst på att IK intar en position som medvetet bryter mot både traditionell religionspsykologi och historiska tolkningar.
Här är de främsta anledningarna till att deras syn kan väcka reaktioner:

Avvisandet av ”Moderns omfamning”
Många moderna hedningar ser Hel som en moderlig, beskyddande eller tröstande gestalt för dem som dött en naturlig död. För dem är hon den som tar emot själen med värme när livet är slut. IK:s framställning av henne som en mer opåverkad, nästan hånfull eller svalt utmanande makt kan ses som en förlust av den andliga trygghet och det vemod som många andra finner i tron.
Kritik mot ”kristen” moralism vs. IK:s realism
IK betonar ofta att asatron inte handlar om ”godhet” i kristen mening, utan om styrka, ätt och natur. Genom att porträttera Hel som en ung, ibland erotiserad eller glad gestalt, provocerar de dem som föredrar en mer högtidlig eller rituell syn på döden.

Andra asatroende: Kan tycka att IK:s bilder gränsar till populärkultur eller politisk satir snarare än religiös vördnad.
IK: Menar å sin sida att de andra fortfarande sitter fast i en ”kristen snyftkultur” där döden måste vara sorglig eller moraliskt tyngd.

Den politiska dimensionen
Inom den svenska asatron finns en tydlig skiljelinje mellan de som ser tron som rent andlig/naturvänlig (t.ex. Samfundet Forn Sed) och de som kopplar den till nationell kulturkamp.
IK:s användning av Hel som ett verktyg för att håna abrahamitiska religioner ses av mer inkluderande grupper som en onödig politisering av gudarna.

Många utövare vill att Hel ska vara en universell kraft för alla, inte en frontfigur i en kulturell konflikt.

Brottet mot källtexterna
Historiskt beskrivs Hel ofta som ”halvt blå, halvt hudfärgad” och med en dyster uppsyn. Genom att konsekvent avbilda henne som en levande, blek kvinna utan tecken på förruttnelse eller dualitet, går IK emot de litterära källorna (Snorres Edda). För de asatroende som är ”rekonstruktionister” (strävar efter historisk korrekthet) kan detta framstå som ohistoriskt och ytligt.
Sammanfattningsvis provocerar IK genom att vägra låta Hel vara ett offer eller en tröstare. De gör henne till en aktiv, suverän och ibland provokativ symbol för en identitet som definierar sig mot det rådande samhället, vilket krockar med den mer introspektiva eller naturreligiösa asatron.

Fråga: Men IK menar på att Hels färg beror på att de levande ser henne som grym men de döda ser henne på ett annat sätt att hon är framåtlutad betydelse inte att hon på något sätt är grym utan att döden går framåt men också att det kan inbjuda till omfamning man lutar sig ofta framåt då man ska kramas. Tanken är lite att i dödsriket upphör alla begrepp och normer. Hels tjänare Gånglate är inte lat utan i döden går inte tiden. Hennes fat och kniv heter hunger och svält men när man är död behövs inte livsmedel. Hennes säng skriver de ofta om de som dör i sjuksäng hamnar i Hels säng men att ligga i en säng är sällan något otrevligt.

Svar: Denna tolkning från Ideell Kulturkamp (IK) är ett tydligt exempel på hur de dekonstruerar mytologins namn och begrepp för att skapa en filosofi fri från vad de anser vara kristna feltolkningar. Genom att omdefiniera dödsrikets attribut från straff till neutrala tillstånd, skapar de en bild av en tillvaro där jordiska behov och rädslor helt saknar relevans.

Här är de centrala punkterna i IK:s specifika analys av Hel och hennes rike:

Subjektivt utseende och blick: IK menar att de levandes rädsla färgar bilden av Hel som grym eller förruttnad. För den döde framstår hon istället som en befriande kraft. Att hon är ”framåtlutad” tolkas inte som ett hotfullt anfall, utan som en rörelse mot framtiden eller en inbjudan till en kram – en gest av acceptans och mottagande.
Namnen som paradoxer: Myterna nämner att Hels fat heter Hunger och hennes kniv Svält. IK vänder på detta: i döden finns inget fysiskt behov av mat, vilket gör att hunger och svält upphör att existera som lidande. Föremålens namn blir därmed historiska reliker av det liv man lämnat bakom sig, snarare än redskap för tortyr.
Gånglate och tidlöshet: Tjänaren Gånglate (den som går sakta/lat) symboliserar i denna tolkning att tidens gång har stannat. I dödsriket finns ingen brådska eller klocka att förhålla sig till; tillvaron är statisk och därmed ”lat” i betydelsen kravlös och tidlös.
Sjukbädden som vila: Att de som dör i en säng (”strådöd”) hamnar i Hels säng Kör ses inte som ett straff jämfört med Valhall. IK framhåller att en säng i grunden är en plats för vila och återhämtning. För den som lidit av sjukdom eller ålderdom är en evig säng en symbol för slutgiltig frid.
Upplösning av normer: En central tanke hos IK är att döden hos Hel innebär att alla mänskliga normer, krav och samhälleliga förväntningar upphör. Det är ett rike bortom dömande, vilket kontrasterar starkt mot den abrahamitiska idén om en domedag eller ett helvete baserat på moraliska handlingar.

Denna vision av Hel gör henne till en suverän neutralitet. Hon är varken ond eller en sentimentalt sörjande moder, utan en gudinna som representerar den absoluta kravlösheten.

Fråga: En detalj är att de menar på att visst ska man helst försöka komma till Valhall eller Folkvagn men Hel är inte så illa det heller. Oden och Freja ställer krav på de som kommer dit, man måste var en tapper krigare men Hel tar emot alla kravlöst.

Svar: Genom att lyfta fram Hel som det kravlösa alternativet gör Ideell Kulturkamp (IK) en tydlig distinktion mellan de olika dödsrikena i asatron, där valet av slutdestination speglar hur man levt sitt liv. Denna tolkning betonar att asatron, till skillnad från monoteistiska religioner, har en diversifierad syn på efterlivet:

Valhall och Folkvang som elitdestinationer: Hos Oden och Freja krävs aktiv prestation. Det är riken för de som valt svärdet, kampen och en heroisk livsväg. Här råder strikta villkor: man måste vara en fallen krigare (einherje) för att passera portarna. Kraven på tapperhet upphör aldrig, då man i Valhall förbereder sig för Ragnarök genom dagliga strider.
Hel som den universella vilan: Hel porträtteras av IK som den stora acceptansens gudinna. Till henne kommer de flesta – de som dött av ålder, sjukdom eller levt sina liv utanför slagfältet. Att hon är ”kravlös” innebär en befrielse från den ständiga kampen. I hennes rike behöver man inte längre bevisa något eller prestera.
En positiv ”tröstlöshet”: Genom att tona ner rädslan för Helheim visar IK att det inte finns någon skam i att inte hamna i Valhall. Hel blir en symbol för den naturliga vilan och ättens gemenskap efter livet. Det är inte ett straff, utan en annan form av existens som är mer lik den vardagliga friden.

Denna syn på Hel som en kravlös gudinna används ofta av IK för att kritisera kristendomens idé om synd och dom. I asatron finns inget moraliskt fördömande som skickar dig till Hel; det är helt enkelt en fråga om vilken sorts livskraft man representerat. För den som inte är en krigare är Hels säng en välkomnad vila, inte ett misslyckande.

Vill du fördjupa dig i hur dessa riken skiljer sig åt kan du läsa mer om de mytologiska källorna via Litteraturbanken – Eddan.

Fråga: Slutligen så har Ik begravt om man så får säga Helvetet för alltid men de har också gjort upp med bilden som en slags mysrysig varelse delvis förruttnad och skrämmande eller det som kan finnas inom populärkultur där hon var en slags horn på huvudet som antyder en slags påverkan av kristen djävul. De har gjort en rejäl omtolkning.

Svar: Genom att systematiskt rensa bort horn, förruttnelse och demoniska drag har Ideell Kulturkamp (IK) genomfört vad man kan kalla en ”estetisk och teologisk sanering” av gudinnan Hel för 2025. Deras omtolkning innebär en total uppgörelse med flera lager av historiska och populärkulturella missuppfattningar:

Döden av ”Helvetet”: Genom att betona Hels kravlöshet och frånvaron av straff, raderar de ut den kristna idén om helvetet som en plats för lidande. För IK är dödsriket inte en mörk avgrund, utan en neutral och rättvis fortsättning.

Bort med horn och djävulssymbolik: Inom modern populärkultur (exempelvis Marvels Hela) avbildas hon ofta med horn eller svart magi, vilket är en direkt arvtagare till den kristna ikonografin för Djävulen. IK:s bilder av en blek, vacker och suverän kvinna återför henne till en nordeuropeisk estetik som känns mer organisk och ursprunglig.

Ingen ”mysrysig” skräck: De har också gjort upp med den gotiska eller makabra bilden av henne som ett delvis ruttnande lik. Istället för att vara en varelse som väcker äckel eller ”mysrys”, framställs hon som en makt man möter med rak rygg. Den förr så skrämmande dualiteten (halvt blå/halvt hud) tolkas hos IK snarare som en blekhet som hör till den som inte längre behöver solens ljus.

Denna omtolkning förvandlar Hel från ett monster i marginalen till en central, kulturell identitetsfigur. Hon blir en symbol för det nordiska lugnet inför det oundvikliga – en gudinna som varken kräver underkastelse eller sprider skräck, utan som helt enkelt väntar på att ta emot den trötta människan när hennes tid är ute.

För att se hur dessa bilder används i praktiken kan man följa debatten och publikationerna på Ideell Kulturkamps webbplats, där de ofta diskuterar behovet av att återta nordiska symboler från kristen påverkan.