Björn den gamle hade två söner, Erik och Olof, som bägge härskade över Svea välde. Olof hade till gemål Ingeborg, dotter till Trand sulu-jarl. Deras son hette Björn. Olof dog plötsligt i Uppsala av gift under en måltid. Hans son, Björn, blev sedan uppfostrad vid Eriks hov av sin morbroder, Ulf.
När Björn var tolv vintrar gammal, tillbragte han ofta dagarna på sin faders hög och satt inte längre till bords med konungen. Då gjorde han också första gången fordran på riket. Styrelsen av detta och hans ålder liknade, sade han, varandra, i det, att bägge var något barnsliga. Samma krav framställde han nästa vår och den därpå följande. Men konung Erik förklarade, att han inte hade någon rätt vare sig till konungadöme eller arv, förrän han var sexton år. Så snart han däremot uppnått denna ålder, skulle Erik inte längre sätta sig emot hans begäran.
En dag råkade Björn i träta med en av konungens hirdmän vid namn Åke. Björn kastade en flik av en kappa över huvudet på Åke, och i gengäld slog denne Björn i ansiktet med ett horn. Samma dag dödade Björn Åke utanför dörren till hallen. Han ville ingen bot ge för dråpet, men konung Erik gav bot för det.

På nästa ting drog bönderna fram en man av låg ätt, som skulle tävla med Björn om konungaväldet, och denne man togs också till konung över den del av riket, som tillkom Björn. Denne red då från tinget, följd av sin morbroder, Ulf, varvid allmogen kastade jord och stenar efter dem.
Kort därpå erhöll Björn av sin farbroder sextio väl utrustade och bemannade skepp. Med dessa skulle han ligga i härnad i tre år, ty konungen menade att han inte kunde behålla honom i riket därför att han hade så våldsamt sinnelag och även därför att bönderna klagade. Björn eller Styrbjörn, som han till följd av sin vildsinthet och stridslust blivit kallad av konung Erik, seglade då bort. Först drog han mot den av svenskarna nyss korade konungen, höll slag med och fällde honom. Därpå begav han sig till österlanden, där han härjade samt värvade folk, som skulle dra i härfärd med honom.

Efter tre år kom han till Jomsborg i Vendland och blev hövding där. Han drog nu i västerviking till Danmark och for fram med stor ofrid. Omsider slöts fred mellan honom och danerna på det villkoret, att han fick konung Harald Gormssons dotter Tyra till äkta och därjämte hundra skepp och bistånd i tre stora drabbningar.
Sedan vände han åter till Jomsborg. Dit hade under hans bortovaro en ansenlig hop män samlats från österlanden för att sluta sig till honom. Med hela denna härskara och ett tusen skepp seglade han tillbaka till Danmark. Han hotade nu med att slå sig ned i landet, om han inte fick två hundra härskepp och en man, vilken som helst som han valde, till anförare. Danerna nödgades bifalla hans begäran, och han valde då konung Harald själv. Med hela sin flotta seglade Styrbjörn därpå till Svitjod.

När konung Erik hörde, att Styrbjörn samlat en här, trodde han, att dennes avsikt var att beröva honom riket, varför han stämde folket till tings och lade råd med sina visa män. På denna tid var ingen man i Svea välde visare än Torgny Torgnysson. Han var lagman i Tiundaland och stod i mycken ynnest hos konung Erik. Hans råd var, att konungen skulle förbättra lagarna för allmogen och öka dess rättigheter och påbjuda, vilka vapen och rustningar var bonde skulle äga. Dessutom tillstyrkte han att låta spärra farleden till Uppsala med pålar, så att inga skepp skulle kunna segla där.

När Styrbjörn kom till Svitjod, fick han se alla de åtgärder, som blivit vidtagna mot honom. Han och hans här gick i land, där det syntes dem fredligast, och började bana sig väg genom den skog, som kallas Mörkved. Där mötte dem några män för att förbjuda genomtåget. Men då Styrbjörn hotade att låta bränna skogen, om han inte fick dra därigenom, tillät Erik färden. Med hela sin härskara kom Styrbjörn till Fyrisvall. Alla skeppen lät han bränna, ty han menade, att hans män inte så snart skulle fly, när alla utvägar att undkomma var berövade dem. Torgny lagman gav konung Erik det rådet att på alla ok, hästar och oxar, låta lägga ok, som framtill voro besatta med spjut, och låta trälar och dömda missdådare framdriva djuren. Detta sattes också i verket. Under första dagens strid drevs hela denna hop in i Styrbjörns här, som led stor manspillan av det.
Andra dagen hölls drabbningen med fylkade skaror. Då var bägge härarna jämnstarka. Natten åtskilde de kämpande. Styrbjörn blotade enligt sin fosterfaders, Ulfs, råd till Tor, och samma natt syntes i hans tält en rödskäggig man, som förutsade hans fall. Konung Erik gick in i Odens tempel och anropade guden om seger mot löfte att efter tio år tillhöra honom. Redan mången gång förr, då lyckan var honom oblid, hade han bragt Oden offer. Om en stund tedde sig för honom en högväxt man med en vidbrättad hatt på huvudet. Denne gav honom en rörkäpp och bjöd honom kasta den över Styrbjörns här med de orden: ”Oden äger eder alla.”

Tredje dagen började slaget på nytt. Då konung Erik slungat käppen, såg han ett spjut fara genom luften över Styrbjörns här, och strax därefter blev denna och därpå Styrbjörn själv slagen med blindhet. Därtill inträffade det undret, att ett klippstycke brast och störtade ned över hans män och vållade stor förödelse bland dem. När konung Harald förnam allt detta, gav han sig på flykten jämte alla danerna. Dessa, som fick sin syn igen, så snart de kommit bort från det ställe, där spjutet susat fram, vände strax åter till Danmark. Styrbjörn befallde nu sitt folk att slå märkesstängerna ned i marken och inte fly från platsen. Sålunda föll han med hela sin här.

När kampen var slut, steg konung Erik upp på en av höjderna vid Uppsala, från vilken han kunde överblicka hela vallen. Han befallde, att den, som kunde, skulle kväda en sång över slaget, och lovade honom en stor belöning. Torvald Hjaltesson steg då fram och kvad två visor. Konungen lönade honom för varje visa med en ring av en halv marks vikt. Ingen har hört talas om, att denne man sysslat med skaldskap varken förr eller senare.