Svenska dikter del LV: Swearnas högtids sång

I nästan 40 år var Jacob Ekelund en av de främsta läroboksförfattarna till svensk och allmän historia. Idag är han bortglömd. Han föddes på Tjörn fadern var stäng komministern som till slut blev avsatt från sin tjänst. Kanske kan den sinnessjukdom som sonen senare drabbades av vara ett farsarv? Unge Jacob råkade ut för en olycka, han föll in i en glödhög och brände sig i ansiktet. Men begåvad var han och det blev studier i både lund och Uppsala. Begåvad men också med inte allt för stora social kunskaper han tycks ha hånats livet ut för sitt utseende och ovårdade kläder, vindögd och med snusig läpp men han blev teologie doktor, präst och han blev även gift.

Förutom att han skrev böcker så översatte han också många utländska verk, Walter Scott och Wilhelm Shakespeare fick svensk språkdräkt bland annat. Men i slutet av 1820-talet blev den osnygge Ekelund så dålig att han måste tas in på mentalsjukhus där han avled i december 1840. En del poesi blev det också. Denna ”götiska” dikt från 1828 med namnet Swearnas högtids sång åter ges i tidens språkdräkt:

Swearnas högtids sång

Jag vet ett land på jorden,
Ett kraftens, ärans land,
Det skönaste i Norden,
Det är vid Mälarns strand:
Väl drufvan der ej blommar,
Ej susar böjlig Palm;
Men skörd och älsklig sommar
Der lofva Ek och Alm.

Som urverlds kummel höga
De gråa fjällar stå,
Med trofast väktar– öga
Nordstjernan ser därpå.
Sitt silfver Bore gjuter
I vinterdrifvans dans,
Till spegel sjön sig sluter
För himlens stjernekrans.

De män från Swithjod stamma
Ha grusat Romas torn:
Hvar Svenska klingor flamma
Vid klang af stridens horn
Hvarhelst på böljan buren
Dock Svensken segra skall
Att segra på Naturen
Är ju hans hvardags kall.

Dock ej till lek med svärden
Står endast Svenskens håg;
Han gjort i kunskaps– verlden
Mång´t frejdat vikingståg:
Naturens skatt att samla
Han plöjt de vida haf,
Till Mimersbrunn den gamla
Han gick i högens graf.

Ej söderns mandoliner
Till njutning locka här;
Ej konstens fyrverk skiner
Som bortom Alpen der;
Men Svensken vet att strida
För Land, för Kung, för Mö,
För rätt och sanning lida
Och leende att dö.

Upp, Bröder! resom åter
En Nordisk minnes– stod:
Se Saga stundom gråter
Som Aslög tårars blod;
Men handlen – dagar komma
Då hon skall åter le –
Och täckt af vårens blomma
Vårt Yggdrasil vi se.

Än höres ut fjällens klyfta
Ett Odens visdoms svar –
Vi, Bröder! händren lyfta
Till lydnad en och hvar
Och svärja vid vår ära,
Vid vår lycksalighet,
Af oss skall Manhem lära
Fröjd, Vänskap, Måttlighet.