Bokrecension: Nordiska hjältesagor

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en bok med titeln Nordiska hjältesagor. Tanken var god, för författarinnan vill öka intresset för vad hon kallar den fornnordiska sagoskatten. Men det blir inte bra. I boken fantiserar Harrison Lindbergh ihop en ramberättelse dör Oden, Tor och Loke vandrar omkring förkläda och tar in hos hadubarderna som ska ha bott i det som nu kallas Uppåkra. Här stannar de och berättar nio historier där krigaren Starkad ägnas mest uppmärksamhet. Men även Völund, grottesången är med. Berättelsen om Amled mer känd som Shakespeares Hamlet är med. Dessa kända berättelser omberättas och det är de tre asarna som berättar inför folket dessa. Men att Völund svingar sig i träden på den ö han förvisats som en annan Tarzan är väl inte något som gör i äldre källor och tillför ingenting här heller. Loke klär ut sig till kvinna när han berättar om Amled, en eftergift till dagen politiska hbtq? 

De tre återger historierna muntligt, men texten är knappast en talande text utan en skriven. ”Helga hade förvandlats till en ung kvinna. När Starkad lämnat Ingjalds lastbara hall bakom sig hade hon varit ett barn. Inte en liten unge, men långt ifrån vuxen.” Talar man så inför människor när man ska berätta? I efterordet nämns att berättelserna gjorts om lite. Betyg blir lågt. Ett av fem. Läs hellre berättelserna än detta referat av dem. Det finns andra böcker med liknande titel och de är nog mer läsvärda.

Titel: Nordiska hjältesagor, återberättade och tolkade
Författare: Katarina Harrison Lindbergh
Förlag: Historiska Media
Utgivningsår: 2024
ISBN: 978-91-8050-378-5