Vi ska inte romantisera krig, ej heller dess gud. De enda gudamakter vi romantiserar är kärleksgudar och kärleksgudinnor. Men krig är inte alltid detsamma som hämnd. Hämnd är inte alltid detsamma som krig.
Tyr binder ulven. När Fenris inser att han är fånge biter han av Tyr handen. Men Tyr hämnas inte. I Loketrätan när Loke påminner Tyr om att han mist sin hand svarar denne:

”Handen mig rövats
men Rodvitner dig,
oss båda vallar saknaden sorg.
Ej heller ulven har det bra,
som bunden skall
i bojor ragnarök bida.”

Inget i de orden tyder på hämnd och hat mest en resignation. Ödet kan ju inte ens gudar bekämpa.
Folk och nationer som krigat kan bli vänner eller åtminstone allierade. Historien är fylld av krig som när de slutat inte leder till agg och hat. Sedan finns det de som lever vidare ty hatet har övergått i hämnd och hämnas vill man.
Asatron har gudamakter som ägnar sig år hämnd. Vidar, Vale och Vår. Vidar ska hämnas Oden, Vale ska hämnas Balder och Vår hämnas på de som bryter sina löften. Asagudarna som hämnas de överlever ragnarök men Tyr stupar. Kriget är slut men hämnden fortsätter…

Tyr hämnades aldrig på Fenris. Guden gjorde det han måste göra, ulven gjorde det han måste göra. Ödet hade så bestämt.