Den tragiska olyckan i Tidaholm

Bakgrund
Baron Hans von Essen föddes på Kavlås slott 1820. Som så många andra adelsmän var det tänkt att bli en militär karriär men han föredrog trots att han erhöll ryttmästares rang att ägna sig åt sina egendomar och anlägga manufakturer. 1868 tog han tillsammans med affärsmannen Charles E Bratt från Göteborg att starta en tändsticksfabrik på von Essens egendom vid ån Tidan.

Tillverkningen var riskfylld, och redan det första året brann i stort sett hela fabriken ned. Bara några veckor innan den stora branden hade en stor eldsvåda härjat dock utan dödsfall. Men man fortsatte och verksamheten blev en viktig födkrok för många människor i trakten. Många av de 362 arbetarna var unga flickor och kvinnor och flera av dem var barn så unga som 11 år. De flesta var dock några år äldre men arbetetspassen var hårda; 06-18 eller 18-06 sex dagar i veckan. Lagen förbjöd barnarbete för barn under tolv år, men detta efterföljdes inte. En flicka var åtta år gammal men räddades till livet förhoppningsvis var hon med någon äldre för det är bra nedrigt att låta så små arbeta. Arton flickorna hade nyligen anlänt från Motala för att arbeta. Av dessa dog tolv.

Katastrofen
Olyckan som ledde till att den största fabriksolyckan i svensk historia började på morgonen den 18 februari 1875 i det så kallade askfyllningssalen. En 14 årig Motalaflicka skulle fylla en ask med tändstickor och för att sedan få i mer tändstickor i asken skakade hon på den. Detta moment skedde dagligen men lede ofta till att friktionen som uppstod i asken då fosfatet slog mot asken fattade eld. När sådant hände skulle den anställde hålla i asken tills den brunnit ut eller doppa den i en tunna med vatten som stod centralt i lokalen som var 16 meter lång. Flickan kunde dessvärre inte hålla i asken och tappade den och sedan var elden lös. Annan uppgift säger att hon höll i asken men en gnista kom lös och antände andra tändstickor som låg på borden. Askfyllningssalen hade portar vid gavlarna men dessa öppnades inåt och det blev omöjligt att öppna dem då folk to sig till dessa för att kom ut folk pressade på och dörrarna kunde därför inte öppnas. Fönster fanns men flera av dem var fastfrusna i februarikylan men lyckligtvis tog sig några ut den vägen. Brandkår fanns inte i Tidaholm så de som levde och arbetade vid fabriken fick försöka släcka så bäst de kunde. Hela lokalen brann ner. 46 av kvinnor och flickor avled och två en tid senare av sina skador. De flesta var unga och ogifta men tjugosexåriga Augusta Hammarstrand lämnade efter sig två små barn.

Dagens hjälte om man får uttrycka sig så var plåtslagaren Otto Bengtsson. Hans fästmö var en av de som befann sig i askfyllningen och när elden bröt ut skyndade han sig dit. Han lyckades få upp ett fönster och ta sig in och räddade två avsvimmade varav en var fästmön. Det brann i deras kläder men han släckte elden genom att rulla de två i snön. Bengtsson var även med i efterarbete då det gällde att ta hand om de döda kropparna. Femtio år senare berättade han i en intervju:

”Det var en fruktansvärd syn. Här lågo de förkolnade liken efter alla dessa, som plötsligt träffats av döden mitt i sitt arbete. Många av dem var brända till oigenkännlighet. Aldrig har jag varit med om ett tyngre och mera sorgfyllt arbete. Utanför fönstren gick de anhöriga gråtande och förtvivlade, bedjande om att få komma in, men det fingo de ej.”

En flicka troddes vara död men när hon lagts i en kista så märkte man att hon levde. Hon hade bränt sina händer svårt men kom sig och levde tills hon blev 73 år. Von essen som sedan några år inte var så aktiv i driften av bruket var religiöst lagd och ansåg det var Guds straff som var orsaken. Verkställande direktören George Murray var inte lika hemfallen åt andliga grubblerier. Han befann sig i Göteborg när olyckan skedde. Han reste tillbaka omedelbart och började planera återuppbyggnad Han insåg att hela tillverkningen var hotad. Kritik kom att säkerhet nonchalerats. Man kan undra hur de resonerade då bränder ofta, nästan dagligen förekom?

Många av liken var illa tilltygade och den stora mängden döda gjorde att man beslöt begrava dem alla i en gemensam grav. Kyrkoherden i Acklinga skötte förrättningen och omkring 5000 personer deltog. Få blommor kunde läggas vid graven då det var i februari. Två månader senare var en ny fabrik byggd och verksamheten utökade och var en tid den största producenten av tändstickor i hela världen. Tidaholm växte, tillverkning av bilar startade 1903. Sju år senare erhölls stadsrättigheter. 1914, tio år efter sin död ärades von Essen med ett minnesmärke som fortfarande står kvar. Det gör minnesstenen över de döda också där den står på kyrkogården. Texten lyder:” Till minnet af 46 fabriksarbetare vådligen omkomne den 18 febr. 1875”

Ur Disponent Gustafssons berättelse

Klockan var några minuter öfver 6 på morgonen, då olyckan uppstod samt arbetet just börjat. Sjelf var jag ännu icke nedkommen, men fanns verkmästaren A. Svensson — utmärkt för sin rådighet och sinnesnärvaro — i askfyllningssalen och just bredvid den arbeterska, för hvilken elden uppkom. Detta tillgick på så sätt, att stickorna vid inläggningen i asken (till hvilket handgrepp höra några knackningar på stickorna med ena handen) genom friktion fattade eld. Såsom flickan sjelf
berättar, och hvarom äfven hennes brända hand bär vittne, qvarhöll hon asken i ena handen; men genom den explosion, som uppkommer vid säkerhetständ-stickors antändning, kastades elden till en bredvid henne stående s. k. traf ve, fylld med satsade stickor, och derifrån till å samma samt kringstående bord placerade trafvar och sålunda från bord till bord hela salen öfver,
och var denna inom en sekund ett enda eldhaf. Herr Svensson skyndade till den närmaste af de i salen ställda vattensåar, men innan han återkom, slog elden emot honom, så att han med knapp nöd hann rädda sig.

Han rusade likväl tillbaka för att rädda en i hans närhet stående qvinna, i hvars kläder elden fattat.
Detta lyckades, men erhöll hon svåra brännskador och han sjelf dylika å händerna.

Såsom nämdt var jag ej sjelf i fabriken då elden uppstod, utan stod just i begrepp att kläda mig, då
jag hörde elden signaleras. Sedan jag påtagit några klädesplagg, skyndade jag ned, då elden slog ut genom fönstren. Att rädda de olyckliga var omöjligt, och det fanns således icke något annat att göra, än att söka begränsa elden inom den antända byggnaden, hvilket också lyckades efter 1 V* timmes ansträngande arbete af brukspersonalen och kringboende personer.

Det häpnadsväckande antalet af 44 menniskor funno sin död i lågorna. Af de räddade äro 9 mer och
mindre skadade.

Jag eger ej ord att skildra det gräsliga i anblicken af en sådan händelse, eller den sorg och förtviflan,
som råda både vid fabriken och i kringliggande ort, hvarest man här och hvar saknar en nära anhörig.

Hans Gustafsson. Disponent

Nämnas ska att Gustafsson fick psykiska problem efter branden och han var inte den ende. Han vill säga upp sig med övertalades att fortsätta.

De omkomna
Augusta Hammarstrand 26, Hedda Skatt 14, Charlotta Johansdotter 19, Augusta Johansdotter 14, Sofia Andersdotter 12, Emma Andersdotter 14, Lovisa Josefina Sjögren 12, Anna Charlotta Gustafsdotter 15, Edla Johansdotter 12, Amanda Gustafsdotter 12, Emma Lindqvist 16, Mathilda Lindqvist 14, Christina Johansdotter 14, Hulda Johansdotter 11, Hanna Johansdotter 18, Amanda Larsdotter 11, Johanna Larsdotter 15, Augusta Snäll 16, Thilda Jonasdotter 24, Mathilda Wallström 18, Maria Andersdotter 13, Amanda Dahlbom 14, Augusta Persson 11, Anna Kämpe 13, Augusta Lundgren 16, Vilhelmina Fagerström 25, Inga Lena Olofsdotter 25, Hilda Strömberg 14, Sofia Larsdotter 19, Augusta Jonsson 20, Selma Andersson 19, Dorothea Josefina Carlsson 19, Hilma Andersson 19, Emma Petersson 13, Selma Hultgren 18, Augusta Jansson 16, Anna Lundgren 16, Josefina Hjertman 16, Hedda Andersdotter 17, Charlotta Ström 17, Emma Sjögren 14, Anna Sofia Carlsdotter 15, Clara Lack 18, Emma Gran 12, Augusta Johansdotter 17.

Referenser
Bilderna togs eftermiddagen den 18 januari 2024. 149 år efter katastrofen.

Tryckta
Jörälv L Sällsamheter i Västergötland del 1 1981
Kjellgren E Tidaholm från sätesgård till industristad 1977
Lindorm E Oscar II och hans tid: en bokfilm 1943
Magnusson R (red) Svenska industrier, Västergötland, Göteborg och Bohuslän 1945
Ohlin P Tragedin i Tidaholm, artikel i Dagens Arbete nr 1 2024

Internet
http://ortshistoria.se/stad/tidaholm/historia
https://popularhistoria.se/sveriges-historia/svenska-smastader-tidaholm
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15503
https://www.so-rummet.se/aret-runt/fabriksbranden-i-tidaholm-sveriges-storsta-industriolycka
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vulcan_(t%C3%A4ndsticksfabrik)

Vulkanön idag. Idag finns få eller inga spår av olyckan men kanske ger bilderna någon uppfattning om hur det kan ha sett ut i februari 1875?

Vulkanön sedd från Järnvägsbron.

Ett elskåp har dekorerats med en av tändsticksfabrikens många etiketter på tändsticksaskarna. Den röda hanen är ett namn för brand och eld.

Von Essen hedrades med ett monument. Tyvärr har någon vandaliserat det.

Till minnet af 46 fabriksarbetare vådligen omkomne den 18 febr. 1875” Någon människovän har lagt ner blommor inför årsdagen av den största industriolyckan i Sverige.