Göjevisa

Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid sin grind
som stigen från bolster av snö.
Aldrig är flickan så skön för din blick
som sedd genom yrvädrets flor.
»Dansa och sjung, agrimonia drick«,
så säger oss Göja, min bror.

Solen, som går i den kyliga Fisk,
nu drager sig tidigt till ro.
Så ock var yngling, fullkommen och frisk,
nu önskar hos kärestan bo.
Sunnan går kvalmig i skogar av lind
och andas förgiftande dunst;
nordan, kom nordan, vår bilägersvind,
som blåser om hälsa och gunst!

Långvägs jag kommer av nordvindens bygd
och söker min älskades lund.
Ser du mitt lopp under granarnas skygd,
kom möt mig i Veneris stund!
Gott är att handla med kvinnfolk, jag lärt,
i Göjas trovärdiga natt.
Hör, över drivan, som dagsmejan tärt,
går tassande mjukt Peter Katt.

Nu må man gilja och bygga sig bo,
ty gamman är god som en päls;
aldrig slår rötan i huset sin klo,
om timret i Göjetid fälls.
Fastlagen kommer; om jorden i tö
täcks röja sin fruktsamma famn,
strör jag på änglarnes tisdag mitt frö
i ditt och de heligas namn.

(Erik Axel Karlfeldt)