Svenska dikter del LIV: Styrbjörn Starke

Karl Afred Melin är nog idag bortglömd och han var nog inte heller så värst känd när han levde heller. Han föddes på Utö i mars 1849, fadern var folkskollärare. Hade läshuvud och studerade bland annat i Uppsala. Där var han med i körerna Allmänna sången och Orphei Drängar. Blev adjunkt, lektor och sedan medlem i svenska akademin. Debuten var en diktsamling 1872. Genombrottet kom tio år senare med Humleplockningen.

Melin har beskrivits som romantiker, han ogillade Strindberg och den så kallade Nick Carter-litteraturen den tidens skräplitteratur försökte han motverka. Han var den konservative Carl David af Wirsén vän i svenska akademin det var denne som 1903 fick in Melin på stol nummer 13. Melin var lojal mot den ständige sekreteraren i många år tills han ansåg dennes konservatism gick för långt. Karl Alfred Melin avled 1919. Nedan är en av hans dikter återgivna. Mycket göticism och romantik i dikten som handlar om kungasonen och tronkrävaren Styrbjörn som ska ha slagits mot kung Erik någon gång på 980-talet.

Styrbjörn starke

Styrbjörn starke
drog i härnadståg,
for med tolf gånger hundra segel,
hätsk i håg, öfver Mälarvåg.
Kränkte konungasonen bar
afvog sköld mot sitt fosterland,
förde i fejd mot Svitjod, det gamla,
Jomsborgs vilda vikingaband.

»Här är målet,
här mina fäders hem.
Vunnit hafver jag gods och riken,
gärna i byte jag gåfve dem.»
Så kvad Styrbjörn, stolte kämpen,
steg i land, stack skeppen i brand:
»Här vill jag lykta min lefnads saga,
segra eller dö med svärd i hand.»

Genom skogar
högg han kungsväg bred,
hann till vida Fyrisslätterna,
när det redan mot skymning led.
Eldar på höjderna längst i norr
lågade gladt som i Valborgsnatt;
där hade Erik, vänsälle kungen,
öfverst på åsen sitt märke satt.

Dagen grydde, skuggorna flydde,
solen gick upp öfver Fyrisvall.
Fram drog Sveahärens fylking,
skriande högt vid lurens skall.
Stod vid kungens sida
Torgny, lagman god:
»Nu skall spörjas, om våldet vinner
eller ärlige bönders mod.»

Hård vardt striden. I dagar två
ingen visste dess utgång än;
på tredje dagen gaf Odin
seger åt Sveakungens män.
Då ropade Styrbjörn med väldigt ljud:
»Hellre dö än fly med skam!» —
dref sitt baner med dån i jorden,
bröt i fiendehopen fram.

Honom följde hans män.
Vardt stort härskri och vapengny;
få vordo lefvande tagne i striden,
sågos dock ännu färre fly.
Hetsadt vilddjur lik,
Styrbjörn, tyngd af pilar och spjut,
värjde sig manligt, tills han dignande
föll och andades lifvet ut.

Men Erik, kungen, den segersälle,
när striden var slutad, lofvade glad
sköna skänker åt den, som dagens
blodiga bragd för hären kvad.
Fram steg Torvald Hjalte,
sjöng en härlig segersång;
gripen, sägs det, af stundens storhet,
kvad han för första och sista gång.

Styrbjörn starke
dog för frändehand,
föll vid foten af fädrens grafvar,
bärande afvog sköld mot sitt land.
Men Svitjods folk hade profvet stått,
och klart i häfderna lysa skall,
som ett dyrbart arf åt släkten sena,
minnet af segern på Fyrisvall.