Förgäves försöker jag blidka ödet,
åkallat, bett, ja rentav hotat,
men tystnad allena jag möter.

De sitter med bortvänd blick,
stumma munnar,
hör inte, vill ej höra.

Änn var jag lycklig
framgångsrik, stolt,
ja rentav övermodig.

Åter var jag djupt melankolisk,
livstrött, svag och ynklig,
såg inte slut, endast mörker.

Glad och nöjd,
hopplös och med gråt i halsen,
obevekliga var de i båda fallen.

Grymma makter,
spinner och tvinner
men bevekas aldrig.

Varför ropar jag min fråga,
men ju mer jag skriker,
mindre tycks de höra.

Förfärligt,
vedervärdigt,
varför vill de ej på min höra?

Mäktiga diser,
Moirer, Parcer,
många namn på obevekliga väsen.

Vackra ord,
hot och hat,
ingenting kan påverka dem.

Tråden spinns,
endast för att klippas sönder,
varför, varför jag inget svar?

Solen går upp men reser sig igen
men vad händer med mig
som ingen förklaring får?

Systrar tre,
er tystnad är värre
än vad något svar kan ge.