Dikter och återigen dikter.

Ja mycket dikt är det, och mer dikter och poem kommer det att bli. Asatron är ju som bekant poesins religion. Hedningarna i äldre och bättre tider ägnade stor möda och mycken tid åt att hedra makterna med skaldekonst. Högste guden Oden själv har ju skapat denna form av kulturyttring. I eddans sånger finns nyckeln till förståelsen om asatron. Det var sångerna vid bloten som de kristna vägrade nedteckna. Troligen var många blot rena poesiaftnar där man lyssnade på skalder och drack mjöd, denna söta goda dryck. Kan man inte uppskatta poesi har man svårt att förstå den nordiska hedendomens innersta väsen.

Dikt: September

Dikt: September

Septemberluft och septemberdag
i glödande, sydländsk färg –
Vid horisonten en furuskog
står mörk mot det gråa berg; –
De glittrande, grågröna pilars rad
försilvrade, darra i solens bad,
och från de rödgula lönnar
hörs falla de vissnade blad.

Septemberluft och septemberdag,
din himmel är stråligt blå
med luftiga, vita sommarmoln,
som sväva i flockar därpå.
I solskenet genom det gröna land
där glittrar ett ljust och slingrande band –
en å, med gulnande alar
invid den sluttande strand.

Septemberluft och septemberdag, –
du samlat all sommarens fröjd,
dess skönhet, dess färgprakt och solskensglans
hos dig nått sin strålande höjd. –
Det är, som ett sista farväl du bjöd
i frukternas sötma och blommornas glöd, –
ty kanske vid nästa vindfläkt
du redan är vissnad och död.

(Erik Axel Karlfeldt)

Dikt: Om Hösten

Om Hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. –

(Edith Södergran)