Det korta kvädet om Sigurd

2. Mö de honom bjödo
och en mängd av skatter,
unga Gudrun,
Gjukes dotter
Mången dag tillsammans
de drucko och språkade,
Sigurd den unge
och sönerna av Gjuke.

3. Tills de foro att bedja
om Brynhilds hand
och Sigurd i deras
sällskap red,
den unge volsungen,
vapenövad;
han hade henne ägt,
om ödet så velat.

4. Hjälten från södern
lade svärdet draget;
den sirade klingan
kom dem emellan.
Han kysste icke
tjusande mö,
ej hunske konungen
tog henne i famn,
åt Gjukes arvinge
ungmön bevarade.

5. Vid sitt liv ej last
hon låda visste
och vid sin bana
ingen brist,
som vore en fläck
eller föreföll vara;
grymma skickelser
skilde dem åt.

6. Ensam satt hon ute
på aftonen av dagen,
hon tog att tänka
och tala om mycket:
»Hava skall jag Sigurd
eller se honom död,
jag ynglingen skall
i mina armar sluta.

7. Ett ord jag nu talte
och ångrar det sedan.
Hans hustru är Gudrun,
men Gunnars jag;
oss längtan lång
gåvo leda nornor.»

8. Ofta går hon ut
av ondska fylld,
av isar och ispiggar,
om aftonstund,
när Gudrun med maken
går till sängs
och Sigurd i lakanet
sveper henne,
den hunske konungen
sin hustru att smeka.

9. »Brudgum och lycka
bägge jag mister;
mig glädja jag skall
åt grymma tankar.»

10. Av denna hätskhet
hon hetsade sig till dråp:
»Gunnar, mitt land
helt förlora du skall,
som jag skänkte dig,
och mig själv därhos;
lycklig jag aldrig
lever med dig, furste.

11. Dit fara vill jag åter,
där jag förut var,
hos mina närskylde,
närmaste fränder.
Där vill jag sitta
och sova mitt liv,
om icke du Sigurd
omkomma låter
och en härskare bliver
högre än andra.

12. Låtom sonen fara
i sällskap med fadern,
ej länge skall man ulvens
unge föda.
Vilken av hjältar
hjälper det väl hämnden
sedan att sona,
det att sonen lever?»

13. Ledsen blev Gunnar,
förlorade modet,
satt dagen i ända
dystert grubblande.
Nu han icke
noga visste,
vad honom värdigast
vore att göra
eller honom bleve
bäst att göra,
då han visste sig i ed
av volsungen tagen
och efter Sigurd
saknad stor.

14. Han lika länge
var lott betänkte:
förr det icke
förekommit,
att en konungs drottning
från kronan ginge.
Han kallade Hogne
till hemligt samtal;
han fann i honom
en fulltrogen vän.

15. »Mig Brynhild ensam
är bättre än alla,
Budles dotter,
hon den bästa av kvinnor.
Förr mitt liv
jag låta skall
än mista denna
mös skatter.

16. Vill du, att vi döda
drotten för hans gods?
Gott är att råda
för Renflodens malm
och i ro
rikedom äga,
sitta i fred
och sällhet njuta.»

17. Hogne på detta
honom blott svarade:
»Oss höves icke
handskas med slikt,
med svärd att bryta
svurna eder,
svurna eder,
sagda löften.

18. Visst leva ej på jorden
lyckligare män,
så länge vi fyra
för folket råda
och den hunske
hövdingen lever.
Ej funnes i världen
mer frejdat svågerlag,
om länge vi fem
föda söner
och ätten den goda
öka kunde.

19. Väl jag vet,
vilken väg dit leder,
Brynhilds lidelse
brinner för häftigt.»

Gunnar sade:
20. »Låtom oss Guttorm
locka till dråpet,
vår yngre broder,
den oerfarne!
Han var utanför
de eder, som svurits,
svurna eder,
sagda löften.»

21. Lätt var att egga
den ej länge ville töva;
till hjärtat på Sigurd
svärdet stod.

22. Härförarn redde sig
till hämnd i salen
och slungade svärdet
efter snarrådig yngling.
Grams glänsande järn
till Guttorm flög,
med kraft kastat
ur konungens hand.

23. Hans fiende tumlade,
i två delar skuren,
hälften med händer
och huvud för sig,
men fotdelen
föll på stället

24. Somnad var
i sängen Gudrun
vid Sigurds sida,
från sorger fri;
till ve och vånda
vaknade hon,
då hon flöt
i Frejs väns blod.

25. Så hårt hon slog
med händerna sina,
att raske hjälten
reste sig vid sängen:
»Gråt icke, Gudrun,
och gräm dig ej,
min unga brud;
dina bröder leva.

26. Alltför ung
arvinge har jag;
fly han kan ej
ur fiendegården.
Med sitt nya tilltag
för nära de sig tagit,
ett ödesdigert
och olyckligt steg.

27. Ej med dem sedan,
fast söner sju du föder,
till tinget en sådan
systerson rider.
Väl jag vet,
på vad vis det är;
Brynhild ensam
allt ont vållar.

28. Mig älskade mön
mera än någon,
dock grep jag ej in
i Gunnars rätt,
ej svågerskap jag svek
eller svurna eder,
på det icke jag hette
hans hustrus käresta.»

29. Gudrun suckade,
men Sigurd gav upp andan.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att genljud bägarna
giva i vrån
och gässen på gården
gällt kacklade.

30. Då skrattade Brynhild,
Budles dotter,
en enda gång
av all sin själ,
när hon till sängen
höra kunde
högljudd gråt
från Gjukes dotter.

31. Då sade Gunnar,
godättades hövding:
»Ej skrattar du därför,
skadeglada kvinna,
nu glad på golvet,
att gott dig anar.
Vi förvandlas i vrede
din vita hy,
illdåds alstrare?
Ofärd dig väntar.

32. Du vore av kvinnor
mest värd den lotten,
att för dina ögon
Atle vi dräpte,
att blodigt sår
på din broder du såge
och blödande hugg
förbinda du finge.»

Brynhild sade:
33. »För feghet du ej förebrås,
fullt upp har du dräpit;
föga Atle fruktar
din fiendskap.
Han skall leva
längst av er båda
och alltid hava
övermakten.

34. Jag säger dig, Gunnar,
vad du granneligen själv vet,
hurusom sakskyldige
snart I blivit.
Jag var ej förtryckt
och tvång jag ej led
eller brist på gods
i min broders hus.

35. Ej heller maka
åt man jag ville bli,
innan ni gjukungar
till gården reden,
på hästarne trenne
härskare över folken,
och eder färd
onödig varit.

36. Till mig i enrum
Atle sade,
att av egendomen
intet han gåve mig,
varken guld eller jordagods,
om mig gifta jag ej ville,
och intet av det gods,
som jag erhöll en gång,
när åt mig som liten
han lämnade det att äga
och åt mig som liten
mynt betalade.

37. I tvekan då var
min tanke därom,
om väl jag skulle vapen
på valplats bära,
båld i brynja,
för min broders skull.
Vida bekant
vara det skulle
för mången man
till mycket bekymmer.

38. Vi läto det så
till förlikning komma;
det lekte mig i hågen
att håvor få,
de röda ringar, som sonen
till Sigmund hade;
ej önskade jag äga
annan mans skatter.

39. Åt den folkens furste
jag fäste mig då,
som med guldet satt
på Granes bogar.
Han var ej i ögonen
eder alls lik
och för ingen del
till utseende sådan,
och dock kommen I mig
som konungar före.

40. En jag älskade,
ej ömsom flera,
ej visste valkyrian
om vacklan i håg.
Allt det skall Atle
efteråt finna,
när min hädanfärd
han höra får.

41. Dock livet leva
som lättsinnig kvinna
med en annans man
man aldrig skall.
Hämnd jag skall då ha
för den harm, jag lidit.»

42. Upp steg följets
furste Gunnar
och om hustruns hals
händerna lade.
Alla gingo
efter varandra
och avrådde henne
av all sin själ.

43. Hon kastade från sig,
vem som kom henne när,
lät sig ej lockas
från långa färden.

44. Han kallade Hogne
till hemligt samtal:
»Må männen alla,
mina och dina
i salen gå,
ty svar är nu nöden!
Må de se, om vi hindra
min hustrus dödsfärd,
tills med tiden
den timar sedan;
då låtom ödet
över den råda.»

45. Hogne på detta
honom blott svarade:
»Locke henne ingen
från långa färden,
varifrån återfödd
hon aldrig blive!
Ett missfoster kom hon
framför moderns knän,
till elände född
för all sin tid
och mången man
till mycken sorg.»

46. Sorgsen Gunnar
från samtalet gick,
då drottningen delade
dyrbarheterna.

47. Hon såg sig om
på allt sitt gods,
på tärnorna, som dödats,
och trälkvinnorna,
drog guldbrynjan på,
var ej glad i håg,
innan hon sig sårade
med svärdets eggar.

48. Bort åt sidan
mot bolstret hon sjönk
och, sårad av svärdet,
sade sin tanke.

49. »Nu gånge de i döden,
som guld vilja
mottaga av mig
och mindre gåvor.
Jag giver envar
ett gyllene halssmycke,
lakan och sticktäcke,
lysande kläder.»

50. De tego alla
och tänkte sig för
och på samma gång
svar de gåvo:
»Nog liv ha förlorats,
leva vi skola;
tärnorna få göra dig
tillräcklig heder.»

51. Länge tänkte
linklädd kvinna,
ung till åren,
och orden talte:
»Jag vill ej, att någon
nödbjuden och trögt
livet för var skull
förlora skall.

52. Dock brinna på bålet
över benen av eder
färre skatter,
då fram I kommen
att mig besöka
och mindre guld.

53. Sätt dig, Gunnar!
Säga dig skall jag,
att ljuslockig brud
bortgår ur livet.
Ej skall edert skepp
på sjön förgås,
fastän mitt liv
jag låtit har.

54. Du och Gudrun försonas
snarare än du tror,
den kloka kvinnan
mot konungen har dock
bedrövat minne
av döda maken.

55. En mö blir född,
modern henne fostrar;
vacker som dagen
och vitare i hyn
skall Svanhild vara
än solens stråle.

56. Gudrun skall du giva
åt en god man,
hon är det vapen, som skall vålla
ve åt kämpar.
Mot sin vilja
åt man hon gives;
henne skall Atle
äga till hustru,
Budles son,
broder till mig.

57. Mycket jag har att minnas,
hur mot mig de förforo,
då I mig svårligen
svikit haden;
min levnads lycka
förlustig jag gick.

58. Du skall Oddrun
äga vilja,
men Atle skall
det icke tillåta;
I skolen eder luta
i löndom tillsamman,
hon skall dig älska
så ömt, som jag skolat,
om blid oss skickelsen
blivit hade.

59. Dig skall Atle
illa göra,
i trånga ormgården
inlagd du bliver.

60. Det lider ej heller
lång tid därefter,
förrn Atle skall
sin anda uppgiva,
sin sällhet mista
och sönernas liv,
ty i sängen honom Gudrun
med svärdets eggar
ur vägen röjer
vred till sinnes.

61. Värdigare vore,
att vår syster Gudrun
följde i döden
sin förste make,
om henne gåves
gode mäns råd
eller hon lynne
likt oss hade.

62. Tungt är det mig
att tala nu.
Ej livet för vår skull
förlora hon skall;
höga böljor
bära henne skola
till de jordagods,
som Jonakr ärvt.

63. [Ättlingar hon föder
och arvtagare],
söner som arvingar
efter Jonakr.
Svanhild skall hon
sända ur landet,
sin dotter
och Sigurds barn.

64. Bickes råd
henne bita skola,
ty Jormunrek
gör henne ont.
All Sigurds ätt
då omkommen är,
dess mer att begråta
för Gudrun finns.

65. En enda bön
jag dig bedja vill,
i världen den sista
den vara skall
Låt bygga så brett
bål på slätten,
att rum åt oss alla
rikligt bliver
åt oss, som med Sigurd,
sökte döden!

66. Gör tjäll över bålet
med bonad och sköldar,
sirat välskt tyg
och slavars mängd!
Må vid min sida
Sigurd brännas!

67. Må på andra sidan
om Sigurd brännas
mina svenner,
med smycken prydda,
två vid huvudet
och hökar två;
då är allt skiftat
i skäligt mått.

68. Vile ock mellan oss
vapnet med ringfästet,
eggvassa järnet,
åter så lagt,
som när vi båda
bädden delade
och makar hette,
man och hustru!

69. Ej hittas han
på hälen då
av porten till salen,
som prydd är med ring,
om honom mitt folk
följer hädan;
ej skall vår färd
vanheder giva.

70. Ty honom följa
fem tärnor,
åtta tjänare
av aktad släkt,
min fostersyster,
det fädernearv,
som Budle gav
åt barnet sitt.

71. Mycket jag sade,
mera jag skulle
säga, om tala
jag tilläts av döden.
Såren svälla,
svag blir rösten,
blott sant jag sade,
så får jag sluta.»

Översättning av Erik Brate

Denna artikel publicerades 1970 i Nordisk Tidskrift av Lars Faxén. Föreningen hoppas den kan vara intresse och öka kunskapen om en ganska bortlömd högtid som firats i Jämtland och Härjedalen.

I Jämtland och Härjedalen kallas dagen före julafton Sjulsmässdag. Lektor Lars Faxén, Linköping, spårar beteckningen tillbaka till landskapens norska tid och prövar också olika förklaringar till vem den Sigurd är som döljer sig bakom namnet.

Sjulsmässdag eller Sjursmässdag är alltjämt en levande benämning på dagen före julafton i Jämtlands och Härjedalens byar. Hur ordet än stavas, med l eller r, är uttalet lika, ty l är ett tjockt l, och såväl l som r dras samman med efterföljande s såsom t.ex. i vers. Tydliga tecken visar, att både ordet och begreppet håller på att dö ut såsom följd av folkomflyttningar och förändringar i näringslivet. Det var nämligen vanligt att en hel del knog, som man ville slippa under helgerna. skulle vara avslutade den dagen, t. ex. förjulsarbetet i skogen, slakten och dess efterarbete, travandet av julveden inomhus, städning, hemkörsel av hö från ladorna och mycket annat.

Ett par år före sin bortgång höll professor Erland Ehnmark ett radioföredrag om folkliga föreställningar kring julen. Eftersom han var ångermanlänning, väntade jag att få höra något om Sjulsmässa i tron att den var allnorrländsk. Det uteblev och när vi senare, talade om saken kom vi underfund om att begreppet är begränsat till Jämtland och Härjedalen. Ett bevis på dess begränsade och förbisedda förekomst är att ordet Sjulsmässa alldeles saknas i våra uppslagsböcker, där man ändå finner såväl kyndelsmässa som Mickelsmässa. Välkända ord är alltjämt Britt-, Ers-, Lars-, Ols- och Persmäss m. fl. Hindersmässan har en uråldrig och årlig marknad i Örebro och för ett par av min egen hemsockens byar i Jämtland var ”Hälimäss” av betydelse för notdragningen efter lekande sik i ån Vaplan, där numera industriorten med samma namn är belägen.

Tydligt är emellertid att det jämtländsk-härjedalska Sjulsmäss är ett arv från landskapens norska tid. Ett sökande i norska uppslagsböcker ger också en hel del upplysningar. I Knudsen-Sommerfelt: Norsk riksmålsordbok, 1947, står det: ”Sjursmess(e), en, Sjursmessedag, en, dial., (gammelt namn på) 23. december”. Sedan följer ett belägg ur Peter Egges ”Inne i fjordene”: ”(han) kom hjem fra byen sjursmessedagen”. Synnerligen intressanta upplysningar hittar man i Ivar Aasen: ‘Norsk ordbog’, 1873. Där står: ”Sjursmess, den 23de December (= Tollaksmesse), Trondh.” Sista förkortningen förklaras som ”Trondhjems Omegn eller Stift”. Man får alltså veta att Sjursmess bara förekommer inom ett begränsat område av Norge, väl att märka inom Tröndelag, som trots olika kyrklig administration haft så mycket gemensamt med Jämtland och Härjedalen.
I Aasens ordbok finner man vidare: ”Tollaksmesse, Lille Juleaften, den 23de December, Nord. (Nevnt efter Thorlak den hellige, Biskop i Skalholt 1193. Ved Trondhjem kallet,’Sjursmess’)”.

Nordl. betyder naturligtvis Nordland och den delen av Norge hade på, sin tid livliga förbindelser med Island och det är förståeligt, att den helige Skalholtbiskopen blev dyrkad även i Nordland. I svenska uppslagsböcker har jag inte funnit honom, men ur Lexicon für Theologie und Kirche, 1965, samt ur Pius Bonifacius Gams: Series episcoporum, 1931, kan man hämta följande upplysningar. Thorlak Thorhallsson, i latiniserad form Thorhalli, föddes 1133, studerade i Paris och Lincoln. Efter några år som prior och abbot i Augustinerklostret Thykkvibær blev han år 1178 biskop vid det 1056 grundade biskopssätet Skalholt. Han dog den 23 december 1193. Fem år senare, 1198, blev han helgonförklarad. Såsom Islands nationalhelgon högtidlighölls sedan hans minne på dödsdagen. Det var Thorlaksmesse, Tollaksmessa.

Beträffande Sjulsmässa har jag mött folkliga tolkningar gående ut på att förstavelsen skulle ha att göra med talet sju och innebära, än att det på den dagen under katolsk tid hölls sju mässor mot den mörka årstidens farliga makter, än att det var sju mödor denna bråda tid och dag strax före storhelgen. L-et, alternativt r-et, i förstavelsen utesluter säkert sådana tolkningar och det efterföljande s-et tyder uppenbarligen på att Sjuls, respektive Sjurs, är genitivformer av mansnamnet Sjul, resp. Sjur. Jämför Hindersmäss, Olsmäss, Persmäss: Såväl Ivar Modéer (Svenska personnamn, 1964) som Roland Otterbjörk (Svenska förnamn, 1964) nämner dessa namn som former av Sigurd. Den färre anför redan ur fornsvenskan den enstaviga formen Siurdh, som ”ligger till grund för det dialektala Sjul”. De enstaviga formerna var huvudsakligen nordsvenska, men Otterbjörk har även belägg från Ydre. Sjul förekommer som bekant än i dag hos samerna. Sjulsmäss kan alltså återges som Sigurdsmäss.

Vem var då denne Sjul? Den omständigheten att hans minne högtidlighölls på samma dag som Tollaks, på dennes dödsdag den 23 december, ger måhända fog för misstanken, att det rör sig om samma person. Kanske var Sjul hans ursprungliga namn och Tollak hans prästerliga namn?

Sigurd, Sjur(dh), Sjul är ett urgammalt namn i Norden, men ordet Sjulsmässa kan inte ha dykt upp förrän kristendomen blivit införd, då det latinska ordet ‘missa’ kom in med munkar och präster. Därmed är vi inne på ett mycket intressant uppslag, som den bortgångne kyrkoherde Matts Ling lade fram i en uppsats i Jämten för år 1924, ”Sjursmässdag, ett försök till förklaring av ett dunkelt ord”. Den är för övrigt den enda uppsats i ämnet som jag funnit!

Ling utgår från att Sigurd Fafnesbane, drakdödaren, var den store sagohjälten bland forngermanerna. Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Södermanland är i vårt land det ståtligaste beviset vid sidan av ett antal runstensbilder med Sigurdsinnehåll. Flera Edda-dikter, Volsungasagan och Niebelungenlied förhärliga gestalten. Så gör också färingarnas avsevärt yngre Sjurarkvädi, vars livfulla och fängslande framförande i allsång och allmän ringdans jag personligen kom mitt uppi vid Olsökan i Torshavn 1921.

Under kristendomens tidigare århundraden i Norden synes Sigurd ha godtagits av kyrkan som en helig gestalt och motiv ur hans saga finns därför som ornament i en mängd tempel och på kyrkliga föremål i Sverige, Norge och Storbritannien. Henrik Schücks ”Sigurdsristningar” i Nordisk Tidskrift 1903 ger en rik framställning av detta ämne. Under seklernas lopp växte de katolska helgonens antal och den ursprungligen hedniske sagohjälten kom efterhand alltmer i skymundan till den grad, att han blev till ”Gammal-Sjul”, som lever kvar än idag som ett mer eller mindre skämtsamt namn på djävulen. Här kan tilläggas det som Johan lhre säger i Svenskt Dialect Lexicon, 1766: ”Sjul, Gammel Sjul, Jutul, Djal, Diakel, Jemtl. Diabolus”.

I det sammanhanget gör Ling en jämförelse med en långt senare detronisering, när den svenska katolicismens stora gestalt konung Erik den helige i och med reformationen blev mer och mer nedvärderad och till slut blev till ”Gammalerik”, ett namn som än i dag brukas som binamn på Hin håle. Huvudinnehållet i Långs intressanta hypotes är sålunda, att Sjul, Sjur i jämtarnas, härjedalingarnas och tröndernas Sjulsmässa, Sjursmässa är fornsagornas Sigurd Fafnesbane. Det finns emellertid skäl, som talar emot Långs tolkning. Vore den riktig, borde man ju särskilt i Tröndelagen, Jämtland och Härjedalen, där Sigurds-traditionen varit så stark att den allmänt lever kvar i Sjulsmässdagens form, finna den kyrkliga konst. som återger scener ur sagorna kring Sigurd Fafnesbane. Så är emellertid ingalunda fallet. Från de landskapen har Schück endast ett enda exempel, nämligen den snidade kyrkdörren i Opdal (antagligen avses Opdal i Sörtröndelag). Annars ligger samtliga de av Schück nämnda norska kyrkorna med avbildningar, träskulpturer, ur Sigurdssagorna i södra delen av landet, därav inte mindre än tre (Hyllestad, Veigusdal och Ostad) i Setesdalen i Austagder fylke. En fjärde (Lardal) finns i Nummedalen i Vestfold. En femte (Hiterdal) med en Sigurdsristning på en stolsrygg ligger i Telemark fylke.

Det nordligaste Svenska exemplet i Schücks arbete är runstenen i Ockelbo i Gästrikland, alltså långt från de båda Sjulsmässdagslandskapen, Jämtland och Härjedalen.

Vem var då denne Sigurd – Sjul – i Sjulsmässdag? Två uppslagsändar till tolkning har här anförts och kanske finns det flera. Måhända är han att söka bland sådana bärare av namnet, som haft framträdande betydelse i religiöst avseende under kristendomens tidigare skeden i Nidaros och därmed anslutna bygder på båda sidor om fjällkedja. Bland män, som på, sådant sätt gjort sig kända, än nämnas Olof Tryggvessons hirdbiskop Sigurd (Sigfrid). Han biträdde kungen i försöken att kristna norrmännen men säkerligen också i tillkomsten av den första kyrkan, Klemenskyrkan, i den under anliggning varande köpstaden Nidaros. Han lär ha varit med vid Svolder år 1000 och sedan han där mist sin kung, begav han sig så småningom till Värmland som missionär.

Från Olof Haraldssons (den heliges) sista tid som kung i Norge nämner Snorre dennes hirdbiskop, som också hette Sigurd. Sannolikt var det han som år 1032, två år efter slaget vid Stiklestad, blev Norges förste biskop med säte i Nidaros till sin död 1050. I Series episcoporum är han upptagen som Joannes Sigurd, primus Norvegiæ episcopus.

För Nidaros och de därmed på skilda sätt anslutna bygderna, för att nu inte tala om betydligt vidare områden av nordiskt land, måste dessa båda män ha haft sådan betydelse att det är fullt förklarligt, att deras namn kunnat leva kvar i traditionen och deras minne hyllats av mässor i kyrkorna på någon viss märkesdag, ännu kallad Sjulsmässdag, fastän säkert århundraden gått sedan någon sådan mässa hållits.

Med detta har jag sökt bekantgöra ett mycket förbisett traditionsfragment från min hembygd. Det är gammalt, utan tvivel från tidig medeltid, och fängslande genom sin sega livskraft. Måtte det dra till sig kulturhistoriskt bättre kunnigas intresse och om möjligt förklaring, innan det snart helt förintas. Mina rader gör inte anspråk på någon lösning. De antyder bara några uppslagsändar.

Som brukligt är utfärdar IKF julfrid. Det betyder inte bara att vi önskar medlemmar i föreningen och läsare av Ideell Kulturkamp en fridfull jul, utan att vi håller fred med de monoteister som firar jul. Julen är ju ursprungligen en hednisk högtid så vi är lite snälla mot andra julfirare och bråkar inte med dessa.

Fram till 13 januari låter vi julfriden råda. Nu kan även medlemmar i föreningen och läsare av Ideell Kulturkamp med gott samvete fira jul med släktingar som inte delar vår tro. Det kan vara kristna släktingar men också sådana som inte tror på någonting, men ändå av tradition och vana firar jul.

Men friden gäller inte om personer bråkar och gnäller på vår tro. Förresten ska de inte sticka opp, de har mellan 0-1 gud att tro på, det är lite futtigt. Judar, muslimer och andra monoteister som inte firar jul inkluderas inte i julfriden.

Många hedningar firar sitt midvinterblot vid vintersolståndet. Det gör vi också och vi hoppas blotet blir väl mottaget av makterna. Äring och fred alla som tror på Oden, Tor och Frej!

Vintersolståndet infaller som det brukar göra den 21 december. 2020 infaller årets mörkaste dag på Månes dag. Många hedningar firar sitt midvinterblot denna dag och många, ja kanske alla kommer uppmärksamma asynjan Eir extra mycket. Vi lever i hårda och svåra tider, men vår tro ger oss kraft och inspiration. Vi går ärade asatroende mot ljusare tider!

Grötrim

Riktigt när man började med grötrim, det vill säga rimma när man ska äta gröt vid jul,främst då julafton är oklart. Det finns de som menar på att man inte bara rimmade vid jul utan kunde göra det närhelst gröt skulle ätas under året. Man kan följa traditionen till 1700-talet. Ofta åt man gröt ur samma skål och kanske var det ett sätt att liva upp stämningen. För grötrim är ingen dyster sed. Tvärtom kunde nog ett och annat rim vara såväl fräckt som lite småelakt. Ofta eller ska man säga alltid rimmas det på gröt och variationerna är förvisso många men inte oändliga. Mandel har man haft i gröten, ofta då bara en. Man har roat sig med att den som får mandeln kommer att bli gift nästa år. Mandel har det gjorts en del grötrim på. Grötrimmen är inte på utdöende och kanske kan den ärade läsaren föra traditionen vidare.

Denna gröt är kokt på spisen, jag slafsar i mig den precis som grisen.

Ät gröt ditt lilla nöt, du med ditt stora fä.

Den som för en renlig vandel, den får nu också grötens mandel.