De kristna förstörde döden
En av de värsta sakerna de kristna gjorde var att de införde dödsskräcken. Eller kanske rättare skräcken för att vara död. Den kristendom som tog över de nordiska länderna var en krigisk religion, de använde våld och mer våld för att få folk att tro på deras religion. Men då kristnandet gjordes med tvång, helt eller delvis överlevde ändå en del av det hedniska. Högtider som var hedniska döptes. Hedniska gudamakter förvandlades ofta till så kallade helgon vilket de facto var en slags gudar om än av mindre format. Nej det värsta var kanske när de gjorde om dödsriket till straffriket! När de la till vite till Hel.
Det dödsrike de flesta hedningar i norr kom till i äldre tider var Hel. Detta rike påminner i stora drag om det dödsrike greker och romare trodde på. Vem som inspirerade vem i tidernas begynnelse kan de lärde tvista om. Men Hel och Hades påminner om varandra. Dödsrikena är indelade i olika delar, dödsriket vaktas av en hund, det är inget evigt pinorike för de flesta även om en mindre grupp utsätts för straff. Hades, eller Pluto är bror till den högste guden Zeus eller om man så vill Jupiter. Oden är blodsbroder med Loke. I den tro som härskade i Romariket är drottningen i riket Hades Persefone. I en del stycken påminner hon om Hel. Sistnämnda är förvisso inte gift men genom faderns blodsbrödraskap med Oden ändå en del av det gudomliga.
Vare sig det är grekisk/romerskt eller germanskt dödsrike vi talar om är det ändå inget ställe för tortyr och straff. Hadesriket utmärks genom skuggor och dimma. Men skugga är ingenting ont, alla som varit ute en varm sommardag vet att skugga är positivt. Dimma är måhända negativt om man ska någonstans. Men de döda ska ju inte resa någonstans. De ska vara där de är, de ska vara det de är, nämligen döda. Mörker är bara avsaknad av ljud, inte avsaknad av godhet. Mörker är inte avsaknad av godhet eller empati. Alla som haft svår huvudvärk vet att mörker är att föredra framför ljus.
Hades eller Hel måhända inte vara något sälle man ville resa till men väl en plats man förväntades hamna i. Elysium och Valhall var nog ingenting de flesta förväntade sig att hamna i. Vare sig Hades eller Hel var med andra ord vare sig fängelse, straffort eller annat hemskt. Dödsriket var en plats man förväntades komma till inte straffet för att man levt ett dåligt liv.
Men de kristna med sin hemska dualismlära gjorde tvärtom. Visst dualismen med sitt gott/ont perspektiv gjorde skar enkla, i alla fall teorin. Goda gärningar slutade i himlen och dåliga i helvete. Dualism är enkel i teorin men svår i praktikern. En av anledningarna till att den så kallade skärselden uppfanns var att man nog insåg att ingen kan vara helt god, möjligtvis helt ond. Samtidigt är tron på helvetet helt inkonsekvent. Ena stunden är Djävulen den monoteistiska gudens fiende, enas stunden hans dräng som straffar de guden ogillar.
Det är nog inte för mycket sagt att förställningen om Hel, såväl gudinnan som själva dödsriket påverkats av kristna tankar om himmel och helvete. Förvisso hade troligen Hel en något kärv sida innan. Hels två ansikten det levande och ljusa och det döda och mörka är nog symbolen för den ”goda” såväl som den ”onda” döden.
”Goda döden” är när någon som levt en rikt och meningsfullt liv tar farväl inför sina när och kära på ålderns höst för att finna frid och ro. När någon som lidit svårt av sjukdom äntligen befrias från sina plågor.
”Onda döden” är när någon exempelvis ett barn dör på grund av slarv och vanvård. När någon oskyldig utsätts för övergrepp och avlider. Men såväl Hades som hel är dödens inte döendets gudamakter.
Dödsriket Hel och även Hades har en feminin sida. Kvinnlighet förknippas sällan med hårdhet och kyla. Men likväl som den kristne guden är en väldigt manlig gud, rentav machogud som löser alla problem med straff och folkmord blev även dödsrikets potentat en helt manlig figur. (Lite intressant nog så har Djävulen/Fan/Satan eller vad han nu kallats i folktron utrustats med kvinnliga släktingar. Fan har såväl en moster som en mormor. Rimligen borde han då ha en mor också!)
Hel må vara sträng och rentav kärv. Men ingen av dessa drag är att likna vid ren ondska. Hel visar ju en viss tillmötesgående sida då hon säger sig släppa Balder om alla gråter för honom. Man ska komma ihåg att gudarna straffat hennes far och hennes halvbröder.
Slutligen. Hel dödsriket de flest hamnade i förvandlades till Helvetet, en hemsk och ångestfull plats. Visst kunde tanken på paradiset vara lockande och ge förtröstan, men tänk så många som i äldre tider skrämdes och fruktade att brinna i den eviga elden. Tänk så mycket ångest och rädsla tanken på att man ska dö detta medförde. Kristendomen underlättade sannerligen inte övergången mellan liv och död. De kristna lärde våra förfäder att vara rädda för att vara döda. De kristna förstörde döden!
Helvetet så som Hieronymus Bosch föreställde sig det.
Hel så som vi föreställer oss henne. Kanske lite skrämmande men inte en symbol för evig lidande eller perversa straff. Och ja, det erotiska finns där. Men hedningar är inte så pryda av sig som monoteisterna är.
Ideell Kulturkamp 