Stockholms blodbad
Åttonde november började den tragiska händelsen i svensk historia som fått namnet Stockholm blodbad. Nästan hundra personer dödades av unionskung Kristian II som efter händelsen fick öknamnet Tyrann.
Bakgrunden till blodbadet är följande. Kung Kristian hade bestämt sig för att försöka återupprätta den union som danskar, norrmän och svenskar ingått i Kalmar 1397. Unionen hade i olika perioder havererat beroende på att många i Sverige ansåg att unionen gynnade Danmark och att riks förekom att Sverige skulle bli danskt lydland och inte ett eget kungadöme i union med två andra riken. Ständiga konflikter alltsedan 1430-talen präglade unionen. Ibland valde svenskarna egna makthavare men ibland återställdes unionen. Kung Hans, även kallad Johan II lyckade erkännas som kung i alla tre länderna mellan 1497-1501. Under denna tid erkändes sonen Kristian som efterträdare. Men riksföreståndarna Sten Sture den yngre, Svante Sture och denne son Sten Sture den yngre förhindrade att unionen skulle återuppstå och hindrade såväl Hans som dennes son att komma till Sverige. Allt sedan Hans kastats ut pågår krig mellan unionen och svenskarna. 1513 dör Hans och Kristian tar över. Unionen hade anhängare i Sverige. Bland dessa var Gustav Troll sedan en tid tillbaka ärkebiskop, hans far Erik hade en kort tid varit riksföreståndare men tvingats lämna makten till Sten Sture den yngre. Riksföreståndaren fick med riksrådet att fängsla ärkebiskopen och de började belägra dennes slott Almarestäket föll, trots att danskarna försökte undsätta slottet som sedan revs medan Gustav Trolls sattes i fängsligt förvar.
Kristian II
Kriget mot Kristian fortsatte och denne lät värva en stor här av tyska legoknektar och anföll på allvar Sverige. 1518 möts de stridande parterna vid Brännkyrka utanför Stockholm. Svenskarna segrade men vid underhandlingar senare tas en del svenskar som blivit gisslan hos danskarna och förs till Köpenhamn. En av gisslan var Gustav Eriksson ihågkommen som kung Gustav Vasa. Kriget går vidare. Kristian rustar åter trots att striderna kostar mer och mer pengar. 1519 tränger unionskungen styrkor in i landet och vid slaget vid Åsundens is i januari 1520 såras Sten Sture den yngre dödligt. Han dör på resan till Stockholm. Kristian kommer nu närmare Stockholm som belägras. Riksföreståndarens änka Kristina Gyllenstierna leder försvaret men läget är svårt. Hansan som bistått svenskarna med förråd och materiell ingår förhandlingar med kungen. Många svenskar väljer nu att försonas med Kristian och när Hemming Gadh en av Sturarnas mest betydelsefulla medhjälpare byter sida, ja då anser fru Kristina att hon bör kapitulera.
Kung Kristian säger sig vilja glömma det som varit och försoning ska ske. Han kröns till kung och de förre detta fienderna bjuds in. Men under festligheterna kommer den nu frigivne Gustav Trolle och säger sig vilja ha ersättning för att hans slott förstörst. Kungen låter först att han kan glömma oförrätter. Men ärkebiskopen är en kyrkans man och det är ett brott mot kyrkan och i ett större perspektiv Gud som de svenske gjort sig skyldiga till. Kristina Gyllenstierna tar nu fram det pergament som visar att riksrådet beslutar att riva Trolles slott. Detta dokument används dock emot svenskarna och blir bevis på att ärkebiskopen behandlats illa. En av dem som undertecknat beslutet Linköpingsbiskopen Hans Brask hade dock lagt in en lapp med texten ” Härtill är jag nödd och tvungen”. Brask överlever med det gör inte de övriga svenskarna. Dagen efter anklagelserna, den åttonde november börjar avrättningarna. De två första som halshöggs är biskoparna från Strängnäs och Skara Mattias Gregersson och Vincens Henningsson. Det sägs att Skaras biskop frågade vad som skulle ske och den tyske knekt Jürgen Homuth som ledde avrättningarna sa då: ”Inga goda nyheter just. Eders Nåde må förlåta mig. Det är mig befallt att slå huvudet av Eders Nåde.”
Många adelsmän och andra anhängare till Sturarna dödades men det finns också berättats att en åskådare vars namn var Lasse Hass brast i gråt fängslades och dödades liksom en barberare som stod och rakade i sin stuga. Troligen för att han inte hörsammat kallelsen att alla i Stockholm skulle bege sig till Stortorget för att beskåda avrättningarna. Personer som kom ridande in i staden fick se sina hästar ledas in och ställas under galgen och ryttarna hängdes för man trodde de var unionsfiender.
Dödandet fortgick dagen efter. Kung Kristian gav order om att Sten Sture den yngres grav skulle öppnas och den döde riksföreståndaren och hans son Gustav som avlidit under sommaren samt en präst som varit anhängare av Sturarna brändes tillsammans med de övriga som halshuggits. Kristina Gyllenstierna fick frågan om hon ville brännas på bål eller begravs levande men den dödsdomen verkställdes inte. Men en del kvinnor förutom Kristina bland annat Gustav Vasa mor Cecilia Månsdotter fördes till Danmark där några av dem avled. Den blivande vasakungens far Erik dödades i blodbadet. Exakt antal dödade är inte helt förställt. Den som verkställde halshuggningarna Jürgen Homuth ska efteråt angett att 82 personer dödades. Men det var troligen fler då några som redan nämnts hängdes. Kanske var det närmare hundra personer som dödades på order av kungen.
Dödandet var nu inte slut med detta på resan tillbaka till Danmark fortsatte Kristian att hålla räfsts och rättarting. I Norrköping, Linköping och Vadstena avrättades folk som stött Sturarna och i Nydala kloster i Småland lät man dränka abboten och alla munkar. Hemming Gadh som bytt sida för att hjälpa Kristian tackades med att få huvudet avhugget. Men dessa händelser ledde till nya uppror. Dessa leddes av Gustav Vasa som efter att ha befriat Sverige även blev dess kung.
Detalj av de så kallade Blodbadstavlorna som Gustav Vasa lät göra några år efter blodbadet. Folk avrättas och deras huvuden läggs i tunnor. Kroppar och tunnor förs bort för att brännas.
Ideell Kulturkamp 