Första avsnittet av Snobben utkom för 66 år sedan!

2 oktober 1950 skrevs, eller rättare sagt tecknades modern litteraturhistoria. Det var då serien ”Snobben” publicerades för första gången.  Skaparen av serien var Charles Monroe Schulz, son till en tysk invandrare och en amerikansk mor med norskt påbrå. Schulz föddes 1922 och började intressera sig för teckning tidigt i livet, fast det gör väl alla som tycker det är intressant med teckning?  I slutet av 1940 talet försökte Schulz bli tecknare på allvar.  1947 började Schulz teckna ”Li’l Folks”. Det var ingen riktig serie utan Li’l Folks var bara en skämtteckning om barn, fast en beagle var med redan då. 1950 försökte sig Schulz på en utveckling av tecknandet och det blev serien Peanuts som på svenska blev Snobben. 2 oktober 1950 skede premiären i nio tidningar: The Washington Post, The Chicago Tribune, The Minneapolis Tribune, The Allentown Morning Call, The Bethlehem Globe-Times, The Denver Post, The Seattle Times, The New York World-Telegram & Sun, och The Boston Globe.

Serien kom till Sverige 1954 och personerna i serien fick sina svenska namn, Hunden Snoppy blev Snobben som serien sedan kallades i Sverige.  Charles M Schulz fortsatte teckna och skriva manus till sin serie fram till sin död 12 februari 2000. Sista seriesidan publicerades dagen därpå.

Vi uppmärksammar seriens 66 års dag med att återge den första seriestrippen.

Ha en fortsatt trevlig höst!

Idag första dagen på slaktmånaden som allmänt kallas oktober har hösten kommit på allvar. September börjar snart bli en ny sommarmånad, och den som nu varit har varit den varmaste på hundra år. Rent högtidsmässig så kommer slaktmåndaden i skymundan. Från höstens skördefester med höstdagjämning och mikelsmäss upp till allhelgona då hedningar firar alvablot så är det inte så mycket att fira. Men det kan vara bra det med. En god hedning är hedning i både vardag och fest.  Så ha nu ärade läsare en fortsatt trevlig höst!

Oktober av Erik Axel Karlfeldt

Jag hyrde mig ett lantligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
För första gång på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt, medan regnet föll,
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.
När drivan blänkte vit och hård,
kom skogens mesflock till min gård,
och bland de gröna och de grå
blåmesen, trolsk som Fågel blå.
Du vinter då mitt hjärta skalv
mot himlens vindar som en alv,
som i förnyad barndomstro,
yrvädersgamman, månskensro,
tills Chloris väckte med sin drill
allt spätt och skärt i ung april!

Nu är det höst igen. Vid stugans knut
ha våra sista vallmor blommat ut.
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist,
ej länka rankan kring en förstukvist.
Ur grinden rullar ut en ful kaross,
längs vägen träden stå som dystra bloss —
ett upplöst hem, som far i blåst och regn
till hårda, obekanta murars hägn.
Men kring den arma lilla plätt av jord
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord,
skall min oktoberlängtan ruva mörk,
som tjädern ruvar i saffransbjörk.