Varför jag är odinist
Min väg till odinismen, samt grundläggande fakta om denna tro.
Jag växte upp i en familjeomgivning som var starkt präglad av rysk ortodox kristendom, men jag kände mig aldrig bekväm med den religionen. Det var så mycket som var förbjudet och dystert. Gudstjänsterna var stela och tråkiga och kunde ofta pågå i över två timmar. Under hela den tiden fick alla som inte var gamla eller sjuka stå helt blickstilla. Dessutom var det inte tillåtet att äta eller dricka någonting förutom vatten innan gudstjänsten (som började kl. 10 och slutade kl. 13 eller senare), om man skulle bikta sig och ta emot nattvarden. Det är lätt att föreställa sig hur detta påverkade ett litet barn som jag, i kombination med den tjocka rökelsedoften som vilade över det ganska lilla kyrkorummet. En gång började mönstret på den färgglada mattan på vilken vi stod röra sig och dansa framför mina ögon, jag blev yr och var tvungen att rusa ut och kräkas. Utanför kyrkan var luften sval och frisk, solen tittade fram bakom molnen och de ståtliga ornäsbjörkarna prasslade i vinden. Om jag som barn hade reflekterat över sådana saker, hade jag nog sagt att det jag såg i naturen, där jag alltid älskade att vara, innehöll betydligt mer andlighet än allt jag fick bevittna under gudstjänsterna i kyrkan.
Något annat som jag tidigt började avsky i gudstjänsterna, förutom att man fick stå hungrig, törstig, blickstilla och knäpptyst i timmar, var alla människor som föll på knä och slog pannan i golvet stup i kvarten, som en gest av respekt och rädsla – ja, de sade rädsla – inför deras ”gud”, som verkade hata sina ”barn”, eller egentligen slavar. Inom ortodox kristendom använder man uttrycken ”guds slav” respektive ”guds slavinna” när man pratar om dem som följer denna religion. Det var precis det jag kände att alla närvarande i rummet var, slavar, fast ändå frivilligt. Det gick aldrig ihop i mitt huvud och jag kände bara en enorm vrede bubbla upp inom mig på grund av att jag var inspärrad i det här rummet där jag verkligen inte ville vara. När jag till slut skruvade på mig och klagade (viskandes) över att jag hade det tråkigt och ville gå hem, anlade min mor en bitter min, som på en av de avskyvärda ikonmålningarna i kyrkan, och väste åt mig, ett sexårigt barn, att jag är ett monster och en krokodil.
Skolan jag gick i var en kristen friskola. Där var attityderna till synes inte lika strikta som i en rysk-ortodox miljö, men det rådde ändå en stark intolerans mot alla som har en annorlunda trosuppfattning eller livsåskådning. Jag fick lära mig att man skulle ”älska sina fiender” och vända andra kinden till istället för att försvara sig när någon gör en illa. Detta gav mig lust att skratta då det var helt oförenligt med vad jag själv tyckte, i synnerhet mot bakgrunden av att jag blev brutalt mobbad under alla åren jag gick i denna skola, alltså i 10 år om förskolan räknas med. 5 dagar i veckan, 10 år i rad, med undantag för sommarloven.
Naturligtvis bidrog den fientliga miljön i skolan till att jag hyste ytterligare agg mot kristendomen, men det var inte det enda som fick mig att leta efter min tro på annat håll. Under en period i livet då jag var ca 9 år försökte jag verkligen att vara kristen, men gav upp med det ganska snart då allting verkade vara så korkat och meningslöst, och moralen var som sagt helt emot min livsåskådning.
Någonstans där gick det upp för mig hur orättvist kvinnor egentligen behandlas inom ortodox kristendom; exempelvis så måste kvinnorna täcka håret med en slöja när de är i kyrkan (ironiskt nog är många ortodoxa kristna starkt antiislamiska), de får inte ta emot nattvarden när de har mens då de anses vara ”orena” under den perioden. Förresten ses kvinnor alltid som orena på ett sätt, då de absolut inte får gå upp på altaret, medan vanliga män, som alltså inte arbetar i kyrkan, får det om prästen bjuder in dem! Naturligtvis får kvinnor inte heller vara präster inom den ortodoxa kyrkan. De säger alltså att gud har skapat mannen och kvinnan efter sin förebild, men kvinnan är inte gudomlig nog för att vara präst eller ens ta emot nattvarden då hon har mens!
Många människor ser satanismen som en motpol till kristendomen, och jag hörde till den skaran, åtminstone under ett tag. I tonåren fick jag snart upp intresset för alternativ musik – och klädstilar som punk, hårdrock och metal. Detta provocerade alla kristna i min närhet, och jag älskade det, då det var mitt sätt att öppet visa att jag avgränsar mig från alla deras värderingar. Därefter var vägen kort till black metal – kulturen och den satanistiska ockultism som ofta präglar den. Dock var det något som hela tiden kändes fel även med satanismen, ju mer jag gottade ner mig i den. Jag ogillade helt enkelt alla moralvidriga saker de verkade syssla med, såsom barnoffer och sexuella orgier, där inslag av homosexualitet, interrasliga förhållanden och pedofili inte sällan ingick. Dessutom fanns känslan av att jag inte hade lämnat kristendomens värld, utan bara börjat heja på ett annat lag fast på samma plan. Jesus, gud och jungfru Maria fanns där fortfarande, fastän de nu sågs som onda, ungefär som i alla mardrömmar jag hade som barn, där jag dog och de dömde mig på den Yttersta Domen till synderska och kastade mig att brinna i helvetet. Nu var jag på helvetets sida istället, men den tillförde mig inget nytt förutom att säga att jag får göra vad jag vill även om det strider mot det som står i bibeln.
Jag var vid det här laget ganska less på religioner överhuvudtaget då både kristendomen och satanismen äcklade mig på samma sätt, och beslöt mig för att i princip ge upp och bli som alla andra, det vill säga ”inte tro på något särskilt”, som kanske majoriteten av dagens svenska befolkning. Det var en i princip ateistisk världsåskådning som jag försökte anamma, men det gick inget bra alls då det fick mig att bli ännu mer deprimerad då det inte fanns något ”på andra sidan”, utan allt var bara atomer, molekyler och en dundrande tystnad efter döden. Mitt i den djupa och långa depressionen jag befann mig i, och black metal – lyssnandet som jag aldrig slutade med, började jag lyssna mer och mer på band som hade en hednisk framtoning och låtar som handlade om hedniska riter och kampen mot kristendomen. Ett av de bästa banden jag visste var Burzum, ett norskt black metal – band bestående av endast en man, Varg Vikernes. Han var en fascinerande person för mig och det tog inte lång tid innan jag var inne på hans hemsida och läste alla de artiklar som han lade ut där, som en sorts blogg ungefär. Artiklarna handlade om politik samt om norsk och europeisk hedendom och var nationalsocialistiskt inriktade. Vikernes skrev det jag redan kände inombords; att kristendomen är en främmande religion från Mellanöstern som tvingats på Europa genom tvång, blod och våld. Inte undra på att den kändes så fel för mig – det var ju inte alls en europeisk traditionell religion, som jag alltid fått höra! Den enda traditionella/etniska europeiska religionen är hedendom. Världen som öppnades för mig då var otroligt vacker och fascinerande, men det var samtidigt skrämmande för mig att lämna den jude – kristna boxen jag hade varit inspärrad i sedan jag föddes. Jag kände mig som en fågel som alltid fått leva i en trång liten bur, som en dag blev tagen ur huset, fick buren öppnad och ställd på ett högt berg omgiven av djupa skogar och blänkande sjöar; det tar andan ur fågeln med sin överdådiga skönhet, friska vindar och frihet, men upplevs samtidigt skrämmande då det är så olikt det trånga mörka rummet utan fönster som den har vant sig vid, så det känns lite otryggt att ta det där språnget ur buren.
Det må låta kontroversiellt, men att ta ett steg från kristendom till hedendom är mycket större och svårare än att ta ett steg från kristendom till satanism. Det innebär som sagt att inse att den kristne guden, Jesus, Maria, Satan, änglar och demoner är falska påhitt ur en främmande semitisk religion (kristendomen är placerad jämte judaismen och islam i religionsträdet). Övergången till hedendom blev en rätt så utdragen process för mig, och jag virrade omkring i gränslandet mellan satanism och hedendom under en ganska lång tid. På den tiden använde jag inte ens termen odinism, ja jag hade aldrig någonsin hört det ordet. Vikernes använde benämningen hedendom eller asatro och jag gjorde precis detsamma. Jag återkommer senare till skillnaden mellan asatro och odinism och varför den nuförtiden är så avgörande.
När jag var 16 år gammal satt jag en dag och lyssnade på låten ”Det som en gång var” av Burzum. Det var en av mina favoritlåtar, jag älskade den kraftiga suggestiva stämningen som den skapade. Jag tror dock att det bara funkar för dem som gillar black metal. Texten var enkel men väldigt kraftfull på samma sätt som musiken. Den handlade om en ödelagd och förstörd harg, en hednisk offerplats, och om hur de kristna har förstört ”det som en gång var”, alltså den hedniska tron. Jag blev plötsligt gripen av låten på ett sätt som aldrig tidigare och kände som att något mörkt och ont i mig var på väg ut. Tårarna började rinna, men det var på ett väldigt skönt och befriande sätt, och resterna av den vidriga semitiska religionen rann ur mig tillsammans med dem. Jag tvekade inte längre. Nu visste jag att jag var en följare av den gamla tron, och att min mors tjafsande om att jag var döpt kvittade fullständigt. Det var ju trots allt bara vatten och några ord sagda av en hjärntvättad judedyrkare, ord som inte betydde någonting alls. Jag var den enda som kunde bestämma vilken väg jag skulle ta.
Vid det här laget hade jag förvisso bevittnat de gudstjänster jag tvingats gå till på distans; jag var där, men jag kände mig inte alls som en del av en församling, utan jag tittade på deras vidriga bugningar som på ett löjligt spektakel, men nu hade jag fått nog. Jag ville inte gå i kyrkan mer! Det var oerhört otäckt för mig att komma ut som hedning inför min mor då jag redan visste vad hon skulle tycka om det, men jag lyckades hålla mig undan kyrkobesöken genom att bråka med henne varje gång vi skulle dit. Efter ett av bråken åkte jag iväg till en dammbyggnad, tog av mig silverkorset jag hade fått som present från skolan då jag gick ut nian, och slängde det rakt ut i det forsande fallet. En annan gång åkte jag till min favoritplats, en alldeles magisk plats ute i skogen där det fanns en övergiven harg mitt på toppen av en kulle, och brände den bibel jag hade. Jag hade fått nog!
Det var nu jag kom i kontakt med en man som hette Laurence via Facebook som kallade sig odinist och dessutom var gode (präst) för ett helt odinistiskt samfund. Han hade en sida för samfundet på Facebook och lade till mig där. Nu fick jag äntligen den gemenskap jag så länge hade saknat, med en massa människor som delade världsuppfattning med mig! Laurence gav mig massor av stöd och plötsligt kände jag mig inte lika ensam. Vi hade en fantastisk personkemi och ganska snart började jag känna att det var något mer än broderskap mellan oss, trots vår 30 – åriga åldersskillnad.
Nu var det enda som återstod att ”officiellt” komma ut som hedning inför min mor. Laurence gav mig massor av stöd, och en dag tog jag mod till mig och berättade sanningen för henne. ”Naturligtvis” förväntade jag mig inte att hon skulle jubla och bli glad över att jag äntligen fann min tro, men jag hade hoppats på åtminstone någon sorts förståelse och respekt, även om hon inte delade min världsåskådning. Det bemötande och de svar jag fick som respons för att jag blottade mitt hjärta för denna människa går inte att beskriva med ord. Jag blev bemött av förakt och hån, och hon gjorde det uppenbart på alla sätt att hon varken tog min tro seriöst och trodde att det var något som ”skulle gå över”, eller skulle göra det enkelt för mig att utöva min tro. Hon sade exempelvis att jag inte fick prata om något som rörde hedendomen, blota öppet (samtidigt som hon hade massor av ikoner i sitt rum och bad öppet två gånger dagligen) eller ens ha några gudastatyer i mitt rum. Tack och lov för att hon åtminstone gick med på att ta ut alla ikonmålningar ur mitt rum och jag slapp äntligen gå i kyrkan.
Det har nu gått många år sedan dess och Laurence är min äkta man sedan flera månader tillbaka. Han fick flytta ända från Australien och lämna allt han hade för att kunna leva tillsammans med mig! Min mor är dock fortfarande lika avvisande gentemot mig och nu även emot min man. Jag väntade i tre år på att officiellt gå med i det odinistiska samfundet, men sedan gjorde jag det, och jag har vid det här laget uppnått titeln som Allsherjargyndja, vilket är den näst högsta titeln en gode eller gyndja kan ha i vårt samfund (fast det heter Allsherjagode om det är en man). Detta var min historia, och nu tänker jag berätta lite om odinismen, dess historia, vad som utmärker den och vad som skiljer den från andra inriktningar av nyhedendom.
Namnet ”odinism” kan verka lite förvirrande, då jag har hört kommentarer från folk om att de tror att det är någon sorts monoteistisk religion där Oden skulle vara den ende Guden, men så är verkligen inte fallet. Det samfund jag är med i är över hundra år gammalt och själva termen ”odinism” är något äldre. För hundra år sedan användes termerna ”odinism” och ”asatro” lite blandat, då de betydde precis samma sak, men det började uppstå en alltmer tydlig skillnad mellan dem när asatroende började förknippas med hippiekulturen, HBTQ – vänlighet, feminism och mångkultur. Att kalla sig asatroende samtidigt som man har en mörkhyad gode i samfundet, utför homosexuella handfästelser och stödjer feminism och kommunism, går inte ihop med de värderingar som finns nedskrivna i våra heliga texter, såsom Eddorna. Där står det tydligt att man skall följa naturens lagar och skydda sitt eget, etniska folkslag. Det förklaras tydligt att det finns olika raser (Träls ätt, Karls ätt och Jarls ätt) och att de har olika värde och olika uppgifter i samhället. Därför började termen ”odinism” användas för att markera att man tar avstånd från de beteenden som asatroende började förknippas med. Denna skillnad är extra tydlig i våra dagar, då odinister ofta benämns som ”rasistiska hedningar” i svensk SOG – media.
Religionen odinism är uppkallad efter Oden eftersom han är den högste av alla Gudar och står därför mycket i centrum, han kallas ju bland annat ”fader över Gudar och människor” och Allfader i våra heliga skrifter. Detta betyder dock absolut inte att vi ”ser ner” på andra Gudar och Gudinnor; vi har många blot som är tillägnade andra Gudar, Gudinnor och väsen. När man blir ”professed”, alltså initierad i ett odinistiskt samfund (kindred), blir man per automatik en gode eller gyndja, och tillåts därmed leda egna blot och andra ceremonier, såsom likbålceremonin, handfästelse m.m. När man är gode eller gyndja brukar man ha en viss Gud eller Gudinna som man har vigt sitt liv till att tjäna. Vissa vet sedan länge, kanske ända sedan barnsben, vem denna Gud eller Gudinna är, medan andra inte alls har en aning och det tar dem kanske flera år att upptäcka detta speciella band. Jag är exempelvis en Frejaprästinna, en av Mardölls gyndjor. Innan jag gick med i samfundet trodde jag att jag skulle vara vigd åt en manlig Gud, då jag inte hade riktigt bra koll på Frejas krigiska sida utan trodde att hon bara var en ömhjärtad kärleksgudinna i stil med Afrodite. Det är dock i regel så att godar är vigda åt Gudar, medan gyndjor är vigda åt Gudinnor, då det är naturligare för en kvinna att utveckla ett band till en kvinnlig Gudom, och för en man till en manlig.
Vi tror inte att Oden alltid har stått i centrum lika mycket som nu, utan att Gudarnas och Gudinnornas roller växlar då och då. Exempelvis har Gudinnan Nerthus/Njörd haft en mycket mer framträdande roll för länge sedan, under matriarkatets tid. Tyr, Frej och Vidar har också varit mycket viktiga. Vi har en teori om att efter Ragnarök så kommer Balders tidsålder, och Tyr och Vidar kommer återigen vara väldigt viktiga för oss. Detta eftersom Balder återkommer i triumf, Tyr är hämndens Gud och Vidar, skogens Gud, kommer vara livsviktig eftersom vi kommer vara beroende av ved för att värma våra hus och laga mat, då elektricitet och fjärrvärme inte kommer finnas.
Inom odinism blotar man inte till Hel och Loke samt andra väsen från den mörka sidan, vilket jag har läst att man gör i Wicca och många andra moderna nyhedniska inriktningar. Vi gör inte sådana blot eftersom Loke inte ens är en Gud, utan står närmare jättarna och svartalverna, på samma sätt som Hel, och åtminstone Loke är enligt vår tro genuint ond. Visst, han har gjort ett och annat gott för Gudarna, men det har alltid varit till hans fördel och inte genuint goda gärningar. Han har även hånat Gudarna och Gudinnorna i Lokasenna, samt ägnat sig åt perversioner som könsbyten och barnafödande, vilket ingen Gud eller Gudinna har gjort. Jag tror att odinisterna nog är de enda som ser Loke som ond, då andra nyhedningar antingen brukar se honom som en neutral figur eller till och med dyrka honom. Vi har även en teori, även om den inte direkt står med i våra stadgar, om att Loke är den abrahamitiske guden som de kristna, muslimerna och judarna dyrkar. Han står därmed för alla kristna mirakel som inte kan förklaras vetenskapligt. Denna tidsålder och 2000 år tillbaka är Ragnarök och Lokes tidsålder; han har utrotat hedendomen från Europa med hjälp av sina kristna undersåtar, han har skändat alla Gudar och Gudinnor och har nu ställt sig upp på en piedestal över dem som en självutnämnd Gud för att visa att han ”minsann kan bättre än Asar och Asynjor”. Under det senaste århundrandet har han gett Europa fler och fler nådastötar med hjälp av sina tjänare, judarna, och deras politiska ideologier, då enbart kristendomen inte var tillräckligt illa enligt honom. Efter Ragnarök kommer han dock att åter kedjas i grottan och plågas med etter, genom Guldåldern och fram tills nästa, oundvikliga Ragnarök.
Inom odinism ses både Gudar och Gudinnor som lika kraftfulla och betydelsefulla – det är inte så att Gudarna skulle ses som starkare än Gudinnorna för att de är manliga, eller att Gudinnorna skulle ses som mer kraftfulla bara för att de är kvinnliga. I Wicca sätts exempelvis fokus enbart på Gudinnorna, medan Gudarna knappt får någon roll alls, utan komprimeras till en abstrakt ”himmelsgud”. Detta är inget som återfinns inom odinism, utan vår strävan är att återskapa våra ariska förfäders tro så noga som det bara är möjligt, utan att anpassa sig till dagens samhälle med alla dess företeelser.
En annan viktig skillnad mellan odinism och Wicca är att vi gör allt för att undvika vara ”solitary”, dvs. enskilda utövare av vår tro, som inte har kontakt med andra odinister. Istället försöker vi alltid förena oss i samfund, ”kindreds”. Finns det inget lokalt samfund och inte heller fler intresserade av odinism än en person i ett visst land, så finns det alltid möjlighet att gå med i vårt internationella samfund. Vi brukar exempelvis fira blot och högtider genom videokonferenser, så att vi kan blota under ledning av en Allsherjagode eller Allsherjargyndja och umgås med likasinnade från hela världen. Man kan naturligtvis alltid blota vid sitt eget altare och sedan vara med i den gemensamma ceremonin om man föredrar det, men gemenskapen spelar en viktig roll för oss, precis som under den förkristna tiden. Även när bloten transleras live på detta sätt upplevdes de som mycket mäktiga och kraftfulla, i alla fall var det så för mig.
Asatroende säger ibland att de följer ”the nine noble virtues” (de Nio ädla dygderna). De är bra och lämpliga enligt oss och vi följer dem också, men vi tycker emellertid att de är lite för vaga och diffusa, så vi har en vidareutveckling av dem som delvis består av ”The Melbourne Creed” (Melbourne – trosbekännelsen) och delvis av ”The Nine Pillars of Tradition” (Traditionens nio pelare) samt ”The Nine Pillars of Odinism” (Odinismens nio pelare). Samtliga av dessa texter består av nio punkter, varav Odinismens nio pelare påminner mest om asatrons nio ädla dygder. Melbourne – trosbekännelsen, som är nämnd efter staden där den uppkom, lyder ordagrant följande:
- Jag tror på odinism, som är den etniska religionen och det andliga arvet av norra Europas inhemska befolkning, samt av deras bröder, systrar och ättlingar i alla länder och under alla tider.
- Jag tror på våra heliga förfäder och förmödrar, som är med oss i all evighet.
- Jag tror på vårt folks Gudar och Gudinnor, oavsett hur de har tolkats av människor och under vilka namn de har uppenbarat sig för oss.
- Våra Gudar och Gudinnor är vackra, mäktiga, välvilliga, visa och i evighet värda all vår kärlek och trohet.
- De skapade Odens Folk genom sina andliga välsignelser, och genom att ge oss sitt heliga blod,
- För att vi skall överträffa nivån som mänskligheten befinner sig på i nuläget, och vara Gudarnas och Gudinnornas medkämpar I den heliga striden mot kaosets krafter.
- Den som agerar emot Gudarnas och Gudinnornas vilja och mot Nornornas bestämmelser är en hädare, och därmed skall alla rättfärdiga män och kvinnor ta avstånd från denna person.
- Vem som helst ur Odens Folk som vägrar agera enligt Gudarnas och Gudinnornas vilja är också en förrädare, och skall därmed bli utkastad ur vår heliga nation.
- Min trohet till våra Gudar och Gudinnor och deras avsikter för Odens Nation är fullständig, orubblig och evig, och prioriteras över alla andra lojaliteter och åtaganden.
Traditionens nio pelare är föreskrifter för hur odinism skall utövas och vilka källor den alltid måste vila på för att få kallas odinism. Dessa är de nio källorna till nutida odinistisk tradition, ordagrant översatta:
- Historisk information som härrör från så tidiga källor som möjligt, såsom Tacitus studier av det anglosachsiska folket, Bedes slutsatser angående hans förfäders tro etc.
- Arkeologiskt frambringade bevis om våra förfäders tro och religiösa seder, såsom utgrävningarna av Yeavering och Sutton Hoo.
- Olika aspekter av vår religion som har förts vidare till oss på icke – litterära vägar, såsom folkliga seder, musik och konst.
- Införlivandet av vår tro i skrifter och riter som i dagsläget ses som delvis eller helt och hållet kristna, såsom Beowulf, Caedmon’s Hymn, samt jul – och påskfirande.
- Främst religiösa texter som ej är skrivna på engelska men som kan ha skrivits i Storbritannien, såsom Eiriksmal.
- Kvar existerande skrifter och seder som härrör från likartade förkristna religioner i Europa och Skandinavien, samt från den bredare indoeuropeiska kulturen.
- Nuvarande odinistisk konst, musik och litteratur som har skapats sedan de kristnas erövring.
- Riter och ceremonier som praktiseras i olika rörelser som bildats under det tjugonde seklet och ingår i den odinistiska återuppväckelsen.
- Personlig upplevelse av våra förfäders Gudar och Gudinnor, eller deras olika aspekter, möjligtvis med hjälp av osynlig förnimmelse av dem som en gång vandrade på samma andliga stig.
Odinismens nio pelare är, som tidigare sagt, en mer utförlig variation av asatrons Nio ädla dygder, då de sistnämnda enbart består av ett ord på varje punkt, utan vidare förtydliganden. Nedan följer en översättning av Odinismens nio pelare, vilka står för vad en odinist bör göra respektive inte göra:
- Att vara uppriktig och trofast i kärlek, och vara from gentemot en prövad vän: ”Om han i sin ilskas förblindande hetta anfaller mig, skall jag icke göra honom någon skada”.
- Att aldrig begå mened: hårt är straffet för dem som bryter sina löften och eder.
- Att inte vara för sträng mot dem som är enkla i sinnet och av låg börd.
- Att ha respekt för dem som är äldre.
- Att aldrig låta ondska ske ostraffat, och gå i strid mot fienderna av familj, land, folk och tro: ”Mina fiender skall jag kämpa mot i fält, och inte bli innebränd i mitt hem”.
- Att bistå dem som inte har vänner, men inte sätta tro vid främlingars löften.
- Att inte ta ord som kommer från en dåre eller drucken på allvar; mycken sorg kan ske på grund av sådana saker.
- Att behandla alla döda med värdighet: strådöda, havsdöda eller svärddöda.
- Att följa lagar och regler, och bära Nornornas dom med mod.
Det är ingen slump att Melbourne – trosbekännelsen, Odinismens nio pelare och Traditionens nio pelare består alla av nio punkter, utan det beror på att nio är ett heligt tal inom den odinistiska traditionen. Dessa tre skrifter är troligtvis de mest detaljerade och omfattande ”budorden” i moderna nyhedniska traditioner.
Förhoppningsvis så har jag lyckats ge en tydlig bild av vad odinism är och vad odinister står för i denna artikel. Om ni vill lära känna samfundet jag är prästinna i, är ni alltid välkomna att kika in på vår kombinerade blogg och hemsida: https://odinicriteofmidgard.wordpress.com/. Ni kan även kontakta oss via e-postadressen som finns på hemsidan om ni har frågor.
Kristendomens tusenåriga välde lider mot sitt slut, och det europeiska folket börjar återvända till sina rötter och Gudar. Det finns redan många olika hedniska samfund, och det är viktigt att man lär sig vad de olika samfunden står för så att man lättare hittar i den nyhedniska djungeln. Det vore även bra om samfund i olika länder samarbetade, ifall de strävar efter samma mål och delar de grundläggande värderingarna. Om vi inte återvänder till våra rötter så är vi dömda till total undergång, eftersom ett rotlöst träd faller. Ju fler vi är tillsammans och ju starkare våra band är, desto större är chansen att vi klarar oss igenom Ragnaröks kaos och får uppleva Guldåldern. Därför har samarbete och kontakt mellan samfund i nuläget en avgörande betydelse, åtminstone enligt min åsikt.
Oden är med oss!
Av: Annie
Ideell Kulturkamp 